- jag tycker det är HÖG tid att föda fram lilla lövet nu 
Massor av lycka till!
Kram Mia
Lövet, Agnes och pannkakssmeten
Nu ÄR det nog på gång tror jag, eller så kanske du redan snusar bebis? Tänker på dig!-
Pippilotta
- Inlägg: 103
- Blev medlem: mån 25 jun 2007, 09:27
Jodå, nog var det på riktigt alltid i söndags. Strax innan 15 kom våran Alice ut. 50 cm lång och 4010 tung! Då Agnes vägde under 3 kg så kändes 4 kg rätt mycket... I det stora hela gick förlossningen jättebra, bjöds på en överraskning mitt i krystningen (som helt plötsligt blev mycket längre, 1 h och 40 min) men det slutade bra. Mer info sen, en som vill ha mat nu...
ut. 50 cm lång och 4010 tung! Då Agnes vägde under 3 kg så kändes 4 kg rätt mycket... I det stora hela gick förlossningen jättebra, bjöds på en överraskning mitt i krystningen (som helt plötsligt blev mycket längre, 1 h och 40 min) men det slutade bra. Mer info sen, en som vill ha mat nu... Agnes mars -07 Alice mars -09\:D/ Jättegrattis till lilla, stora Alice \:D/
Vad härligt att allt gick bra, och små Alicear har en förmåga att överraska jag har själv en sån härhemma! Hoppas ni har det alldeles underbart med töserna era nu!
Kramar Mia
Vad härligt att allt gick bra, och små
Alicear har en förmåga att överraska jag har själv en sån härhemma! Hoppas ni har det alldeles underbart med töserna era nu!Kramar Mia
6 barn (-9104, -9305, -9412, -0301, -0501, -0611 ) två barnbarn (-1309, -1505)-
blivandemamma
- Rådgivare/advisor
- Inlägg: 1573
- Blev medlem: tor 14 dec 2006, 21:03
-
Pippilotta
- Inlägg: 103
- Blev medlem: mån 25 jun 2007, 09:27
Oj, vad tiden gått. Nu är Alice snart två månader och jag har inte skrivit något om förlossningen än. Det är hög tid att sammanfatta och avsluta tråden känns det som. Tack till er som gratulerat, jag har njutit - och njuter - av båda tjejerna, även om resan varit lite väl krokig till en början. Allt klagomursmässigt tänkte jag dock hålla härifrån.
Så tillbaka till den 22 mars. Morgonen bjöd ju på värkar. Lite som vanligt, för det hade jag haft många gånger. Dock inte lika starkt och dessa satt i även när jag börja röra på mig. Ändå var det som dubbla budskap, det är på riktigt samtidigt som jag var så övertygad om att det minsann inte skulle komma ut något löv någonsin såvida ingen handgripligen drog ut denne krabat.
Först efter att ha haft ordentliga värkar regelbundet var femte minut ett tag så vågade jag nämna för maken att det nog kanske var så att det möjligtvis var något på gång. Andning och avslappning, så jobbade jag mig igenom frukost och dusch. Ringde mamma barnvakten som ju befinner sig en timme bort så tyckte det var bäst. Men tyckte det var onödigt att ringa förlossningen. Ifall det inte var på riktigt. Och det skulle säkert ta lång tid om det nu skulle visa sig att det verkligen skulle bli någon bebis.
Mina föräldrar anlände. Min pappa skulle iväg på affärsresa på em så han kunde inte vara kvar så länge. Ringde i alla fall förlossningen och tyckte att det nog var något på gång. Vaggade runt och hängde mot byrå/vägg/annat lämpligt föremål när värken kom. Växlade med att sitta med varm vetekudde mot ryggslutet. Förberedde Agnes på att vi skulle åka och plocka ut bebisen. Sen tyckte jag att om vi inte hade haft Agnes hemma kunde vi ju stannat hemma längre, men beslutade att åka in. Värkarna var grymt jobbiga, men hanterbara med andning och avslappning.
Väl framme fick jag för mig att jag nog inte alls var särskilt öppen. Garderade mig lite till barnmorskan som mötte och förklarade att jag inte hade haft tid att kolla hur långt det var mellan dem eller hur långa de var. Fick in i huvudet att hon skulle säga att jag var öppen tre cm och bestämde raskt att var det så dåligt så skulle jag ta en ryggbedövning för den här sortens värkar skulle jag inte klara hur länge som helst utan mer resultat.
Eftersom förlossningen inte räknades som igång ännu så fick jag ligga på plastad säng när de kopplade på CTG-apparaten. Maken gick för att parkera bilen och barnmorskan försvann iväg. Jag studerade kurvan och funderade på att det faktiskt var dags. Sen hände något. Jag kände ett stort tryck nedåt, kände som en ballong som plötsligt ville pressa sig ut mellan benen. Poff sa det och vattnet forsade ut. Jag som alltid trott att filmer överdriver när det blir vattenpöl på golvet ändrade raskt åtsikt. Det blev en rejäl pöl mellan mina ben ända ner till fötterna, under benen ut på andra sidan, vetekudden i sängslutet. Det konstaterades snabbt att förlossningen räknade som igång när bm kom. Hon och en till hjälptes åt att börja böka bort plasten under mig samtidigt som maken dök upp och undra vad som hände.
Så tyckte bm att det var lika bra att undersöka mig på en gång och jag försökte att inte tänka på vad hon skulle säga och tänka lågt så jag inte skulle bli besviken. Jaha, bm konstaterade raskt att jag var öppen 10 cm och att bebisen bara skulle sjunka ner så var det dags sen. Det enda som for genom huvudet var "jag är inte redo, jag vet inte hur man gör", tittade på maken som såg lika ställd ut han. Vi var båda laddade inför ett långt maratonlopp, men det här alternativet var ju förstås inte så tokigt bara man landat och insett vad som var på gång.
Bm hämta antibiotika mot GBS-infektionen, det skulle man få med minst två timmars marginal, vilket vi väl klara med några få minuter. Jag avböjde smärtlindring, hade det gått så här långt så skulle resten verkligen gå med. Så där kvart över ett hände det magiska. Jag var redo för krystning. Med Agnes kände jag aldrig något och fick order att krysta bara så där. Denna gången fick jag verkligen vänta in att kroppen var redo och helt plötsligt var det bara dags att krysta meddelade kroppen. Häftig känsla.
Jag hade talat om att jag ville ta det lugnt och verkligen jobba tillsammans med min kropp med profylaxen och de var vekligen lyhörda för det. Här var det också dags för personalbyte. Vilket jag högaktningsfullt strunta i och knappt hälsa på personalen. Helt fokuserad på mitt arbete. Men vilken lycka med detta personalbyte. In kommer en tjej som är helt med på noterna. Efter en liten stund så tar hon upp att jag håller igen. Och hon har rätt. Omedvetet har jag hållit igen lite i rädsla att brista. Bm berättar att hon undervisar i profylax och lovar att tala om när det är dags att inte ta i. Jag känner att jag litar på henne och släpper helt.
Vi jobbar vidare och min man servar med hallon och dricka mellan varven samt påminner om andning och jobbar tillsammans med mig. Samarbetet fungerar perfekt. Både bm och make påminner ibland om andningen efter krystningarna då jag nästan flämtandas och tappar fokus. Jag känner mig i kontroll och det är häftigt. Snart meddelar bm att några rejäla krystningar till så är bebis här. Skönt tänker jag, för det är jobbigt. Men flera krystningar kommer och går. Bm börjar "gräva runt" och uppmanar mig att försöka pressa bort hennes fingrar. Jag gör mitt bästa. Men inget tycks hända.
Det visar sig att jag blivit lite fel ihopsydd förra gånger och att det har bildats en hård ärrvävnad som gör att bebisens huvud inte kommer förbi. Jag får order att släppa kontrollerade krystningen och ta i på max. Bm håller undan, pressar och försöker hjälpa till. Men det går inte. "Bm-chefen" kallas in och därefter jourhavande förlossningsläkare. Ingen av dessa vill dock klippa i ärrvävnaden som blivit bedövad. Kanske var det någon mer i rummet med. Jag blundar och fokuserar på mitt arbete.
Sen minns jag att bm sa "nu j-lar kör vi" (det var åtminstone vad jag hörde). Nu var det ta i för kung och fosterland som gällde. Bm peppade och guidade och jag tog i och orkade nästan varje gång följa bm i en extra krystning på ren och skär viljestyrka. Maken matar i förstärkning och peppar och påminner om andningen för nu tar jag i så jag är helt färdig varje gång och tokandas när jag släpper kropp och kraft efter varje krystning. Plötsligt går det ändå, huvudet kommer förbi och jag får order att lugna mig.
Nu får jag också prova att flämtandas genom krystningarna och jag lyckas stå emot impulsen att krysta. Bm säger så att nästa krystning kommer bebisen och jag ser hur den lille krabaten glider ut strax innan 15. Bebisen får direkt komma upp på min mage, längre än så går inte då navelsträngen är rätt kort. Moderkakan kom ut i rena farten, maken klipper navelsträng och vi kan konstatera att det är en liten tjej. En liten mullig tjej som redan har lite valkar om bena, till skillnad mot vad storasyster hade. Jag får upp henne till bröstet och hon bökar lite innan hon suger fast. Sen behöll hon det greppet i säkert 45 min. Jag njuter och studerar underverket. Får erbjudande om att någon ska ta henne, men jag vill inte. Så hon ligger där medan jag sys och jag blir förälskad. Precis det jag saknade med Agnes får jag nu och det känns underbart.
Denna gången känns det inte riktigt lika hemskt efter att de sytt klart. Jag kan gå upp och jag kan sätta mig, även om det inte är skönt. Fotbollen mellan bena känns mest åt ena hållet, eftersom Alice pressades åt ena hållet för att komma ut. Vi fick fika och Alice åt vidare på andra sidan. Sen fick jag bryta loss henne så de fick kontrollera henne lite mer. 50 cm lång och 4010 tung. Huvudomgfånget var hela 37 cm. Allt såg bra ut och hon hade bara 10:or på en gång.
Sen kom det tråkiga, att man måste kissa. Tog mig upp coh in på toa, där det inte hände något. Försökte duscha, men efter en stund kände jag hur kroppen börja ge vika. Torkar mig och landar i sängen. Får in lite mer att dricka men kan knappt lyfta tillbringaren. Händer och armar skakar efter alla ansträngning. Efter mer dricka så kommer kisset i rena farten. Vi flyttades in i ett enkelrum där vi får vara kvar alla tre tillsammans. Denna förlossning blir verkligen det jag saknade med Agnes. Och jag får den start efteråt som jag önskade mig. Sen att det hände en hel massa andra saker är en helt annan sak...
Så tillbaka till den 22 mars. Morgonen bjöd ju på värkar. Lite som vanligt, för det hade jag haft många gånger. Dock inte lika starkt och dessa satt i även när jag börja röra på mig. Ändå var det som dubbla budskap, det är på riktigt samtidigt som jag var så övertygad om att det minsann inte skulle komma ut något löv någonsin såvida ingen handgripligen drog ut denne krabat.
Först efter att ha haft ordentliga värkar regelbundet var femte minut ett tag så vågade jag nämna för maken att det nog kanske var så att det möjligtvis var något på gång. Andning och avslappning, så jobbade jag mig igenom frukost och dusch. Ringde mamma barnvakten som ju befinner sig en timme bort så tyckte det var bäst. Men tyckte det var onödigt att ringa förlossningen. Ifall det inte var på riktigt. Och det skulle säkert ta lång tid om det nu skulle visa sig att det verkligen skulle bli någon bebis.
Mina föräldrar anlände. Min pappa skulle iväg på affärsresa på em så han kunde inte vara kvar så länge. Ringde i alla fall förlossningen och tyckte att det nog var något på gång. Vaggade runt och hängde mot byrå/vägg/annat lämpligt föremål när värken kom. Växlade med att sitta med varm vetekudde mot ryggslutet. Förberedde Agnes på att vi skulle åka och plocka ut bebisen. Sen tyckte jag att om vi inte hade haft Agnes hemma kunde vi ju stannat hemma längre, men beslutade att åka in. Värkarna var grymt jobbiga, men hanterbara med andning och avslappning.
Väl framme fick jag för mig att jag nog inte alls var särskilt öppen. Garderade mig lite till barnmorskan som mötte och förklarade att jag inte hade haft tid att kolla hur långt det var mellan dem eller hur långa de var. Fick in i huvudet att hon skulle säga att jag var öppen tre cm och bestämde raskt att var det så dåligt så skulle jag ta en ryggbedövning för den här sortens värkar skulle jag inte klara hur länge som helst utan mer resultat.
Eftersom förlossningen inte räknades som igång ännu så fick jag ligga på plastad säng när de kopplade på CTG-apparaten. Maken gick för att parkera bilen och barnmorskan försvann iväg. Jag studerade kurvan och funderade på att det faktiskt var dags. Sen hände något. Jag kände ett stort tryck nedåt, kände som en ballong som plötsligt ville pressa sig ut mellan benen. Poff sa det och vattnet forsade ut. Jag som alltid trott att filmer överdriver när det blir vattenpöl på golvet ändrade raskt åtsikt. Det blev en rejäl pöl mellan mina ben ända ner till fötterna, under benen ut på andra sidan, vetekudden i sängslutet. Det konstaterades snabbt att förlossningen räknade som igång när bm kom. Hon och en till hjälptes åt att börja böka bort plasten under mig samtidigt som maken dök upp och undra vad som hände.
Så tyckte bm att det var lika bra att undersöka mig på en gång och jag försökte att inte tänka på vad hon skulle säga och tänka lågt så jag inte skulle bli besviken. Jaha, bm konstaterade raskt att jag var öppen 10 cm och att bebisen bara skulle sjunka ner så var det dags sen. Det enda som for genom huvudet var "jag är inte redo, jag vet inte hur man gör", tittade på maken som såg lika ställd ut han. Vi var båda laddade inför ett långt maratonlopp, men det här alternativet var ju förstås inte så tokigt bara man landat och insett vad som var på gång.
Bm hämta antibiotika mot GBS-infektionen, det skulle man få med minst två timmars marginal, vilket vi väl klara med några få minuter. Jag avböjde smärtlindring, hade det gått så här långt så skulle resten verkligen gå med. Så där kvart över ett hände det magiska. Jag var redo för krystning. Med Agnes kände jag aldrig något och fick order att krysta bara så där. Denna gången fick jag verkligen vänta in att kroppen var redo och helt plötsligt var det bara dags att krysta meddelade kroppen. Häftig känsla.
Jag hade talat om att jag ville ta det lugnt och verkligen jobba tillsammans med min kropp med profylaxen och de var vekligen lyhörda för det. Här var det också dags för personalbyte. Vilket jag högaktningsfullt strunta i och knappt hälsa på personalen. Helt fokuserad på mitt arbete. Men vilken lycka med detta personalbyte. In kommer en tjej som är helt med på noterna. Efter en liten stund så tar hon upp att jag håller igen. Och hon har rätt. Omedvetet har jag hållit igen lite i rädsla att brista. Bm berättar att hon undervisar i profylax och lovar att tala om när det är dags att inte ta i. Jag känner att jag litar på henne och släpper helt.
Vi jobbar vidare och min man servar med hallon och dricka mellan varven samt påminner om andning och jobbar tillsammans med mig. Samarbetet fungerar perfekt. Både bm och make påminner ibland om andningen efter krystningarna då jag nästan flämtandas och tappar fokus. Jag känner mig i kontroll och det är häftigt. Snart meddelar bm att några rejäla krystningar till så är bebis här. Skönt tänker jag, för det är jobbigt. Men flera krystningar kommer och går. Bm börjar "gräva runt" och uppmanar mig att försöka pressa bort hennes fingrar. Jag gör mitt bästa. Men inget tycks hända.
Det visar sig att jag blivit lite fel ihopsydd förra gånger och att det har bildats en hård ärrvävnad som gör att bebisens huvud inte kommer förbi. Jag får order att släppa kontrollerade krystningen och ta i på max. Bm håller undan, pressar och försöker hjälpa till. Men det går inte. "Bm-chefen" kallas in och därefter jourhavande förlossningsläkare. Ingen av dessa vill dock klippa i ärrvävnaden som blivit bedövad. Kanske var det någon mer i rummet med. Jag blundar och fokuserar på mitt arbete.
Sen minns jag att bm sa "nu j-lar kör vi" (det var åtminstone vad jag hörde). Nu var det ta i för kung och fosterland som gällde. Bm peppade och guidade och jag tog i och orkade nästan varje gång följa bm i en extra krystning på ren och skär viljestyrka. Maken matar i förstärkning och peppar och påminner om andningen för nu tar jag i så jag är helt färdig varje gång och tokandas när jag släpper kropp och kraft efter varje krystning. Plötsligt går det ändå, huvudet kommer förbi och jag får order att lugna mig.
Nu får jag också prova att flämtandas genom krystningarna och jag lyckas stå emot impulsen att krysta. Bm säger så att nästa krystning kommer bebisen och jag ser hur den lille krabaten glider ut strax innan 15. Bebisen får direkt komma upp på min mage, längre än så går inte då navelsträngen är rätt kort. Moderkakan kom ut i rena farten, maken klipper navelsträng och vi kan konstatera att det är en liten tjej. En liten mullig tjej som redan har lite valkar om bena, till skillnad mot vad storasyster hade. Jag får upp henne till bröstet och hon bökar lite innan hon suger fast. Sen behöll hon det greppet i säkert 45 min. Jag njuter och studerar underverket. Får erbjudande om att någon ska ta henne, men jag vill inte. Så hon ligger där medan jag sys och jag blir förälskad. Precis det jag saknade med Agnes får jag nu och det känns underbart.
Denna gången känns det inte riktigt lika hemskt efter att de sytt klart. Jag kan gå upp och jag kan sätta mig, även om det inte är skönt. Fotbollen mellan bena känns mest åt ena hållet, eftersom Alice pressades åt ena hållet för att komma ut. Vi fick fika och Alice åt vidare på andra sidan. Sen fick jag bryta loss henne så de fick kontrollera henne lite mer. 50 cm lång och 4010 tung. Huvudomgfånget var hela 37 cm. Allt såg bra ut och hon hade bara 10:or på en gång.
Sen kom det tråkiga, att man måste kissa. Tog mig upp coh in på toa, där det inte hände något. Försökte duscha, men efter en stund kände jag hur kroppen börja ge vika. Torkar mig och landar i sängen. Får in lite mer att dricka men kan knappt lyfta tillbringaren. Händer och armar skakar efter alla ansträngning. Efter mer dricka så kommer kisset i rena farten. Vi flyttades in i ett enkelrum där vi får vara kvar alla tre tillsammans. Denna förlossning blir verkligen det jag saknade med Agnes. Och jag får den start efteråt som jag önskade mig. Sen att det hände en hel massa andra saker är en helt annan sak...
Agnes mars -07 Alice mars -09