Min två åring vaknar på natten! Jag står inte ut längre...

[lalinda]

Nu står jag inte ut längre, min två åring vaknar på natten och vill sova i vår säng men vi alla sover katastrofalt! Hon är hysterisk och skriker som om nån slår henne! Hon har alltid varit lätt att lägga, hon somnar själv i sin spjälsäng så vi har aldrig kurat. Vi lägger ner henne säger natti natti sov så gott och går ut det är allt. Däremot har hon börjat vakna nu varje natt, det hela började med att de gånger hon varit dålig/sjuk att vi tagit henne till vår säng och nu har vi fastnat där känns det som. Efeter varje sjukdom har hon gått tillbaka till att sova inne hos sig men inte denna gång. Vad ska vi göra för att bryta den här trenden?????

[miar70]

Hej lalinda

Ja, lillan är förvirrad och känner sig inte trygg - ni har lärt henne att hon måste vakna, lyftas upp och flyttas till er säng för att kunna sova. Klart hon blir förtvivlad eftersom sängen inte längre är hennes trygga plats . Det är sällan våra kära barns fel att de börjar stöka på nätterna, de har helt enkelt inte fått den stabila ledningen och tryggheten när de behövt det - och jag tror vi alla gjort det misstaget nångång .

Så nu gäller det att ni som föräldrar tar ledningen och visar tösen att hon visst är trygg i sin säng, att ni håller koll på när natten börjar och slutar och påminner henne om att sängen är hennes fristad, hennes egen lilla oas av lugn och ro.

Ni kan kura om ni känner att det är vad som krävs, annars kanske det räcker med att göra som ni tidigare gjort, när det funkat? Fundera och återkom om det är så att ni behöver kurarstöd eller har fler frågor

Kram Mia

[Trebarn]

Hej!

Nu ger jag mig in och ger lite råd, blev inspirerad av Annas ord att det behövdes stöd här inne på kurforum.

Jag tror jag känner igen situationen från när min dotter var två år. Hon gallskrek som att hon såg en poltergeist och inget hjälpte. Från att vara lugn och trygg i sin säng blev hon orolig och vaknade minst en gång varje natt och gick i princip inte att lugna. Stämmer det med er?
Det som hjälpte mig var att tänka att "natten är precis som dagen". Dvs jag pratade inte med tyst viskande röst, utan högt och naturligt, om allt annat än HENNE och vad det nu var hon kände. Alltså "jaha, då ska vi se, var la jag kudden nu igen, få se, här är den" osv. Flyttade fokus från henne till normala vardagliga saker som hon känner igen. Det är ju så här att jag VET ju att vad det nu är hon upplever när hon skriker inte finns på riktigt, och då måste jag agera så också. Prova! Högt och med lite skratt i rösten, som att ni två gaddar ihop er... Jag tror inte så mycket på att försöka locka ur henne vad hon är rädd för, det får förmodligen helt motsatt effekt.
Vad ni än gör, var konsekventa. Det är då det - faktiskt - är över på fyra dygn.
Lycka till!