Historien om en lillebror.

Frågor besvaras av tre svenska föräldrar, som har eller har haft sina barn på IAHPs neurologiska utvecklingsprogram. Av förklarliga skäl kan de inte besvara frågor kring enskilda barn de inte ens mött.
Skriv svar
ozzymum
Inlägg: 7
Blev medlem: sön 27 mar 2005, 12:09
Ort: Adelaide, Australien

Historien om en lillebror.

Inlägg av ozzymum »

Nar jag var ca 12 ar kom en 5 manader gammal pojke som sk fosterbarn till varan familj. Ung en manad tidigare hade han omhandertagits av socialen I ett katatoniskt tillstand, Han hade utstatt svar neglect av sina svart mental sjuka foraldrar . Nar vi tog hem honom var han I det narmaste I forst namnda tillstand, men aterhamtade sig eftersom .

Det var tydligt at han var fosenad I utvecklingen, och han forrtsatte att vara forsenad, intellektuellt, socialt, motoriskt mm. Han har sedan dess standigt varit en del av sysemet och hans egenheter har mig veterligen stotts och blotts.

Jag vet att det har varit svart for vara foraldrar att fa vissa stodatgarder som kan tyckas sjalvklara ibland, men jag vet att han har varit tilldelad sk assitenter och andra former av stod under uppvaxten, och han har ocksa speciella omstandigheter v g skolan.

Orsaken till hans problem kan ju tyckas uppenbar men man kan ju ocksa finnas andra orsaker, han an ju ha fatt I sig kemilkalier under graviditeten, ett arftligt handikapp ar inte uteslutet, hank an ha blivit utsatt for syrebrist (kvavning) vi vet inte.

I Nulaget sa har han fatt en diagnas, jag vet inte exakt men den har med autism att gora, den diagnosen hade vilken lekman som helst kunnat satta, hans utveckling finns nogsamt dokumenterad, jag har sjalv last rapporten, vilken ar hans livsberattelse avslutad med ett expertutlatande.

Sen jag blev AW anhangare sa har jag blivit mer och mer kritisk till denna sk diagnos, dvs AWs tankar samt det jag har last om IAHP pa sidan har hjalpt mig att formulera fragor vad galler hans uppvaxt och sjalva diagnos sattandet.

Jag ar inte kritisk till att han ar som han ar, de tar ju uppenbart, utan mer till installningen till detta faktum. X ar som han ar, han ar lite speciell for att han ar lite speciell, ungefar. Bortsatt fran detta han han haft en jatte bra uppvaxt, vara foraldrar har kampat hart for att han ska utvecklas samt fa hjalp mm.

Numera nar jag ser tillbaka tycker jag mig se vissa troll I hela utvecklings forloppet. X ar nu I tidiga tonaren och ar som saget en mkt speciell ung kille, och det vet han om. Jag ar radd att det har med assitenter t ex har stigmatiserat honom, att allt det har ‘speciella’ runt honom och all anpassning som fortfarnde pagar runt honom, ‘handikappar’ honom annu mer.

Ett argument som antyder autism som tex namndes I rapporten ar att han bombarderar med fragor och gar tex pappa pa nerverna, men jag vet tex att han kan ‘skarpa sig’ och verka fullkomligt normal nar tex inte pappa ar dar.

Allt det har som jag har skrivit ar sa klart axplock ur ett helt liv och de tar ju uppenbart att jag har missat mkt (vi har ju inte ens bott ihop pa manga ar ) , en sak som kan vara inrtessant att namna ar att x aldrig krop. Han var sen med allt sant, och I stallet for att krypa skuttade han pa rumpan I flera manader.

Vad tror t ex Hege om det???
Hej jag ar 26 arig mamma till flicka fodd 28okt 2004, bor i Austalien Adelaide, med Australisk far till barnet. Skulle garna prata med andra utlandssvenskar, kanske tom i Australien haha, kramar.
ozzymum
Inlägg: 7
Blev medlem: sön 27 mar 2005, 12:09
Ort: Adelaide, Australien

fortsattning

Inlägg av ozzymum »

Jag har beskrivit detta ganska kliniskt , men jag behover val knappast namna att vi alskar honom précis lika mkt for det och att han vissterligen ar valdigt speciell, men ocksa valdigt speciell. 

Jag ar ocksa overtygad att med ratt hjalp kan han ‘klara sig sjalv’ en dag, men jag misstanker att det kanske behovs en attityds forandring, en mer konstruktiv sadan.
Hej jag ar 26 arig mamma till flicka fodd 28okt 2004, bor i Austalien Adelaide, med Australisk far till barnet. Skulle garna prata med andra utlandssvenskar, kanske tom i Australien haha, kramar.
Hege
Inlägg: 1590
Blev medlem: mån 31 jan 2005, 15:39

Inlägg av Hege »

Ja, jag kan inte säga så mycket om detta, det är för få uppgifter för att få något grepp om det hela.
Men svårt har denna kille helt säkert haft det, och har det säkert fortfarande. Mitt hjärta suckar när jag läser. Och jag tycker han hade tur som kom till eran familj.

Krypningen är en så fruktansvärt viktig del av den neurologiska utvecklingen, och jag undrar hur lång tid det ska ta innan etablissementet upptäcker det.
Utebliven krypning kan mycket väl leda till försenat utveckling, och problem senare i livet. Men bandet kan backas, och man kan börja krypa som ton-åring. Det har IAHP visat många gånger för dem som vill se och ta till sig.
Skriv svar

Återgå till "Frågor om IAHP och program för hjärnskadade barn "