Ledsen och besviken

[Annelie H]

Jag måste skriva av mig. Jag är både ledsen och förbannad. Har just haft en telefonkontakt med den läkaren som ska bedömma och som bedömmer min son. Än sålänge har hon inte träffat honom personligen utan bara hört oss och skolan.
Min son är under en så kallad ADHD utredning. Vi som föräldrar VET efter att ha levt med honom i snart tretton år att han har det. Vi bad själva om en utredning för snart 3 år sedan, eller två, jag har glömt. Då för att hans skolsituation var krass helt enkelt.
Efter en flytt och byte av skola går det sakta men säkert framåt. Visst märker vi av det. Vi kämpar dagligen och har valt en annan linje. Vi tänker numera på dieten..sockret och vi KÄMPAR verkligen med honom och de svårigheter han har. Svårigheterna ligger mkt i de sociala samspelet och han har svårt att se saker ur ett annat perspektiv en sitt eget, IBLAND. Andra gånger har han en helt underbar och empatisk förmåga. Människor som SER killen för vad han är älskar honom och finner honom helt underbar.
Det är vi här hemma som ser hans "svarta" sidor...hur svårt han har att ta det lugnt bland annat...hur han kan bete sig..MEN med hjälp av Barnaboken och detta forum har även det blivit sakta men säkert bättre. Killen behöver lugn och ro, kärlek och förståelse men oxå social delaktighet och att behövas...DEN koden är knäckt tack vare vår kära AW...

Nu till saken. Kön för bedömning är lång, även om vi har väntat länge. Allt är klart förutom detta läkarbesök. Den enda anledning att vi driver det vidare och vill ha det på papper är att vi vill att hans stöd han mår så bra av i skolan INTE ska dras in etc.

Läkaren malde på om medecin medcin medicin...inget om motorisk träning...inget annat..Det ända som var bra var att hon hade satt press på skolan OM det nu inte hade varit så att det blivit mkt bättre i nya skolan...Jag är så ledsen...Vi VILL INTE MEDICINERA!!!! Killen vill INTE HELLER MEDICINERA...och det var det ända hon pratade om..

Jag han få en syl i vädret och informerade om att han äter Eye Q och att han står på den högsta dosen och har gjort det minst ett halvår. DET tyckte hon var intressant.

Det som skrämmer mig var hennes övertalningsförmåga..om hur BRA det var..hur barn och föräldrar fått livet tillbaka...bla bla...Vi HAR ett liv..vi har VALT att bemöta våran son på ett så bra sätt som möjligt...VI LÅTER HONOM VARA SOM HAN ÄR!

Att barn kan bli deppade förklarade hon att medecinen gör så att barnen blir mer medvetna om sin livssituation...och i min sons fall trodde hon att han redan är det då jag berätta om hur han kan deppa ned sig etc..Står man ut ett par dagar eller högts ett par veckor så lägger det sig sa hon och RESULTATEN blir bättre i skolan och hemma etc och barnet i fråga blir gladare och lättare...

Jag är ledsen, arg och så fruktansvärt besviken..

[Gablex]

Vill bara skicka lite stöd genom cyberrymden! Jag tycker att du/ni gör helt rätt, särskilt som gossen själv är motståndare till medicinering.

Tyvärr känns det ganska typiskt den svenska vårdapparaten/habiliteringen: man vill till varje pris dämpa symptomen, men att göra något åt orsaken, det är man inte intresserad av... Extra fantastiskt blir det också när det är en läkare som aldrig ens träffat den person som h*n vill medicinera!

Nä, stå på er!

[Annelie H]

Tack...
Måste berätta att jag dels lugnat ner mig och dessutom på ett bra sätt pratat med sonen idag. Ville höra riktigt ordentligt VAD han tycker själv och jag höll mig helt neutral. Han sa att han inte på något sätt vill stoppa i sig något som kan verka som en drog. Då äter han hellre mindre socker och kämpar på med dieten. Denna kloka lilla herre är väldigt medveten...
..vi pratade om hur han upplever saker och ting. Han kan väldigt verbalt berätta HUR han känner. Han sade bland annat..."Mamma, jag vill vara den jag är"...

Då fick mamsen tårar i ögonen och bölade fram att DET VILL VI MED!

[Gablex]

Här sitter jag också med tårar i ögonen Vilken klok & smart kille du har, och så underbart att han kan uttrycka sig så! Det läääängtar jag efter att min 8-åring skall börja med också. Lite tendenser till känslor finns och ALDRIG ALDRIG ALDRIG ger vi upp!

[Annelie H]

Sant, ge aldrig upp! Odla känslor, prata känslor, VISA känslor...

Min är väldigt känslig. Som liten grät han till lejonkungen för det var så vackert och han har fortfarande inte slutat gråta till vissa filmer. för ett år sedan var vi ute och gick och helt plötsligt upptäckte jag tårar i ögonen på honom, då grät han för att det var så vackert att vara ute och gå med mig..det var så fint! (då grät även jag en skvätt)

Tårar har alltid repsekterats i vår familj.

däremot har han ibland väldigt svårt att se saker ur ett annat perspektiv än sitt eget och kan utåt då verka kall och utan empati. men det ligger djupare än så. det han inte förstår vänder han sig ifrån och fördömmer kraftigt..(kan vara syster, flickvännen, lärare etc) DÄR kommer jobbet in, att vända och vrida och få honom att förstå istället för att låsa sig..
...DÄR kommer oxå AW in..och Hennes ovärderliga "metoder" typ teater och förhållsnings sätt..
Var bara TVUNGEN att skriva detta..

Det kan INTE medecineras..inte sönderpratas...utan visas i HANDLING och i sammanhang..vad glad jag är att jag hittat hit...

[Spyro]

Vilken underbar son du har!

Stå på er! Mera kan jag inte säga, har ingen som helst kunskap eller erfarenhet om ADHD...