Frågor besvaras av tre svenska föräldrar, som har eller har haft sina barn på IAHPs neurologiska utvecklingsprogram. Av förklarliga skäl kan de inte besvara frågor kring enskilda barn de inte ens mött.
Hej alla IAHP-anhängare! Jag är en mamma till en snart 11-årig pojke med diagnosen autism med utvecklingsstörning och svårbehandlad epilepsi. Vi har som de allra flesta med hjärnskadade barn en lång och deprimerande livshistoria bakom oss. Efter det senaste besöket på barnhab som var lika "upplyftande" som vanligt känner jag att jag är helt nerkörd i skoskaften. Vår läkare anser att vi inte egentligen behöver hjälp från dom mer än förnyade recept på mer mediciner eftersom vår son inte gör något värre väsen ifrån sig. Han är inte aggressiv, självdestruktiv eller jobbig på något vis. Nej, han är ett vandrande spöke, ett totalt nerdrogat barn som helst av allt vill sova eller vila och som bara korta stunder visar någon livsgnista i sina ögon. Jag vill helst av allt bara gråta men känner att nu eller aldrig... Kom i kontakt med Doman-metoden för några år sedan men var nog inte nog redo då. Nu känns det som om vi nått ett vägskäl. Att antingen offra vårt barn till barnhab och ett liv som nerdrogad eller kavla upp ärmarna och kämpa till sista blodsdroppen. Nu är ju bara frågan om vi är ute för sent eller om det fortfarande finns hopp. Jag vill få tillbaka min busiga pojke med stjärnögon och som är full av liv. Kan någon ge mig lite hopp...
Hej
Här är en länk om Felicia. Det är HEge, en mamma som "hänger" här på forumet som skrivit om sin dotter. hege har skriovit många inlägg här på IAHP forumet!!
IAHP menar ( mycket kort berättat) att epilepsi beror på kronisk syrebrist till hjärnan, och att anfallen är hjärnans förtvivlade försök på att skaffa sig syre för överlevnad när syreinnhållet blir för lågt. Medisiner bidrar till att barnet blir slöt, och inte så aktivt, det minskar behovet för syre till hjärnan, som igen bidrar til färre anfall.
IAHP hjälper barnen till att andas bättre, och därgenom öka syretillförselen till hjärnan. Gradvis blir behovet för medicin borta, och vid god hjälp av IAHPs läkare medicinerar man "ner" barnet över tid.
Jag anbefalar på det starkaste föräldrar till epileptiska barn att kontakta IAHP for rådgivning. Och jag svarar gärna på frågor, och kan kanske hänvisa till andra föläldrar som har erfaring av just epilepsi och IAHP.
känner jag att jag är helt nerkörd i skoskaften. Vår läkare anser att vi inte egentligen behöver hjälp från dom mer än förnyade recept på mer mediciner eftersom vår son inte gör något värre väsen ifrån sig. Han är inte aggressiv, självdestruktiv eller jobbig på något vis. Nej, han är ett vandrande spöke, ett totalt nerdrogat barn som helst av allt vill sova eller vila och som bara korta stunder visar någon livsgnista i sina ögon. Jag vill helst av allt bara gråta men känner att nu eller aldrig... Kom i kontakt med Doman-metoden för några år sedan men var nog inte nog redo då. Nu känns det som om vi nått ett vägskäl. Att antingen offra vårt barn till barnhab och ett liv som nerdrogad eller kavla upp ärmarna och kämpa till sista blodsdroppen. Nu är ju bara frågan om vi är ute för sent eller om det fortfarande finns hopp. Jag vill få tillbaka min busiga pojke med stjärnögon och som är full av liv. Kan någon ge mig lite hopp... 