Hej igen.
Du frågar om man skall oroa sig - nej, det skall man väl inte, men om man misstänker att något inte stämmer så bör man väl göra något åt det? Fundera på vad du är orolig för? Du skriver att dottern är ett gränsfall, vad finns på andra sidan gränsen? Frågan är om du misstänker att något inte stämmer med din tjej och är beredd att utröna det för att kunna stödja din dotter i så fall, eller om du vill avvakta att tro på det bästa.
Om jag var i dina kläder, och man kan ju bara utgå från sig själv när man svarar så här, så skulle jag oroa mig/vilja ta reda på varför mitt barn utvecklades långsamt (jag har själv ett sånt barn, se tidigare trådar). Min erarenhet av BVC är att det kan komma in en rosa elefant utan att de påpekar det anmärkningsvärda i det, jag menar, de låter det allra mesta passera i sin välvilja att inte döma barns olikhet. Det är bra, men en del olikhet ("så är vissa barn") kan bero på att de har en utvecklingsavvikelse/hjärnskada som man måste jobba med eller kompensera för. Det här måste man driva själv att få utrett. På barnkliniken, enligt min erfarenhet, är personalen inte lika rädda för att se problemen och benämna dem vid dess rätta namn. I samma stund som detta görs "blir" barnet avvikande, men det är det ju i alla fall om det i sig självt är så olikt ("alla barn är olika") att det inte kan göra det de allra flesta barn gör i samma ålder. Te.x gå, springa, prata. Men samtidigt är ju barnet allt annat i sin härliga personlighet ockå, det är ju inte bara sitt funktionshinder, men detta har blivit lättare att förstå och kommunicera efter utredning och bedömning.
Min intryck av din beskrivning av ditt barn är att det är fler saker en språket som är avvikande (sena) i utvecklingen även om språket kanske är det mest uppenbara. När jag skrev att hon var liten för tiden menade jag vid fullgången graviditet, jag trodde att man höll extra koll på de barnen eftersom small-for-date är en slags riskindikator. Sen är det alldeles utmärkt att hon nu följer sin kurva. Och det är klart hon utvecklas, de göa alla barn, oavsett förutsättningar.
Ja, det mina tankar utifall man skall oroa sig eller inte.
Borde man oroa sig (sen utveckling)
Det där med BVC känner jag igen främst med min yngre son, trots att jag påpekade att han inte talade alls när han var tre, förutom nej och glass, och att det var total envägs kommunikation från min sida med oftast ingen sorts respons alls så var det inget fel, han var bara sen... Idag har han diagonosen Infatil Autism.
Min äldre sons problematik har heller inte uppmärksamts, först när han var sex år uppmärksamade skolläkaren att han behövde utredas( det är ganska vanligt att barn med hans diagos inte uppmärksammas förrän i skolåldern), nu var jag mitt i en utredning med den ygsta sonen så vi skulle vänta lite.
Med facit i handen så skulle jag aldrig ha gjort det, för att sonen ville flytta till sin pappa många mil härifrån, och han höll inte sitt löfte om att sätta igång utredningen i den nya kommunen. Först efter fyra år när sonen var hos mig över påsk och jag insåg hur dåligt han mådde, han hade verkligen nått botten. Han fick stanna hos mig, och jag ringde runt till sjukhus, skolor osv, förklarade hur det låg till. Jag fick också bekräftat från den tidigare skolan hur dåligt han mått, och att de övervägt att kontakta mig.
Först nu fick han diagnos. Sakta men säkert har han nu lyckats bygga upp sitt självförtroende, men det är väldigt skört. Problematiken finns ju kvar (även om ha utvecklats enormt speciellt sista åren) men nu har vi kunskapen om vad det beror på, även han själv som han sa när han fick reda på vad han "har", -nu förstår jag varför jag inte förstår....
Han har diagnosen Aspergers Syndrom.
Nu har vi börjat med EYE Q och man såge skillnaden på några dagar, han känner själv också.
Vi tog bort mjölken för en tid sedan, vilket också har haft en positv inverkan, nu var vi tvungna att föra in den igen inför peptidtestet, och genast blev han "segare" och säger det själv.
Vad ville jag säga med det här?
Vikten av en riktig diagnos, för att kunna påverka barnet situation och möjligheter.
Läser just nu Glenn Domans "What to do...", har någon gång sett att boken finns, men har inte kopplat den till autism, eftersom att den tar upp hjärnskador, i sverige säger vi inte att våra autister är hjärnskadade utan att de har ett neuropsykriatiskt funktionshinder. Annar jag kanske hade börjat läsa den för länge sedan *grämer mig*
Min äldre sons problematik har heller inte uppmärksamts, först när han var sex år uppmärksamade skolläkaren att han behövde utredas( det är ganska vanligt att barn med hans diagos inte uppmärksammas förrän i skolåldern), nu var jag mitt i en utredning med den ygsta sonen så vi skulle vänta lite.
Med facit i handen så skulle jag aldrig ha gjort det, för att sonen ville flytta till sin pappa många mil härifrån, och han höll inte sitt löfte om att sätta igång utredningen i den nya kommunen. Först efter fyra år när sonen var hos mig över påsk och jag insåg hur dåligt han mådde, han hade verkligen nått botten. Han fick stanna hos mig, och jag ringde runt till sjukhus, skolor osv, förklarade hur det låg till. Jag fick också bekräftat från den tidigare skolan hur dåligt han mått, och att de övervägt att kontakta mig.
Först nu fick han diagnos. Sakta men säkert har han nu lyckats bygga upp sitt självförtroende, men det är väldigt skört. Problematiken finns ju kvar (även om ha utvecklats enormt speciellt sista åren) men nu har vi kunskapen om vad det beror på, även han själv som han sa när han fick reda på vad han "har", -nu förstår jag varför jag inte förstår....
Han har diagnosen Aspergers Syndrom.
Nu har vi börjat med EYE Q och man såge skillnaden på några dagar, han känner själv också.
Vi tog bort mjölken för en tid sedan, vilket också har haft en positv inverkan, nu var vi tvungna att föra in den igen inför peptidtestet, och genast blev han "segare" och säger det själv.
Vad ville jag säga med det här?
Vikten av en riktig diagnos, för att kunna påverka barnet situation och möjligheter.
Läser just nu Glenn Domans "What to do...", har någon gång sett att boken finns, men har inte kopplat den till autism, eftersom att den tar upp hjärnskador, i sverige säger vi inte att våra autister är hjärnskadade utan att de har ett neuropsykriatiskt funktionshinder. Annar jag kanske hade börjat läsa den för länge sedan *grämer mig*
Hej!
Nu har det gått ett tag så jag tänkte berätta hur saker och ting är nu. Vi var hos en logoped för ett par månader sedan. Vi var där en timme och logopeden tog fram olika föremål som hon visade och pratade om för att se hur min dotter responderade. Hon sa att min dotter är sen i talet men att att själva utvecklingen i sig ser ut att vara normal. Vilket alltså betyder att hon gör sådant som att härma när hon hör nya ord, hon kan sjunga, hon frågar "-Va e deeee?" och andra saker som tyder på att utvecklingen sker i den normala ordningen.
Det känns ju lugnande förstås, och faktum är att denna sommar har hennes tal och förståelse utvecklats i en rasande fart. Hon säger numer "banan" om den där gula frukten (istället för "mamoo"!). Hon har även börjat att härma det korrekta ljudet som hon hör när man säger ett nytt ord. Förut chansade hon liksom och sa något som mer lät som om hon försökte rimma och ibland gjorde det inte ens det.
Fortfarande kan hon dock inte uttala vissa bokstäver.
Hon har vuxit som bara den och klarar fler saker själv. Hon är fortafarande lite efter jämnåriga, men jag ser att avståndet faktiskt minskat lite.
Jag oroar mig fortfarande inte särskilt mycket...
Jag blev förvånad över era erfarenheter av att BVC och andra snarare underdrev era barns problem. Jag trodde alltid att det var de som skulle överdriva.
Förresten så fick jag höra att min lite yngre kusin också pratade obegripligt tills han var 4. Sen gick han till en jättebra logoped som träffade honom varannan vecka i ett halvår. Då fick han hjälp att sortera ljuden själv och då blev det rätt.
På BVC verkar de inte oroa sig och vi behöver inte komma förrrän till 4-årskontrollen.
Knepigt det där att man alltså inte riktigt alltid kan lita på deras omdöme, om de alltså tycker att "allt är normalt".
Motoriskt sett har min dotter också utvecklats snabbt denna sommar. Hon går i trappan utan att hålla i stödet.
Hmmm....lustigt det där med somrar. Jag har läst att barn faktiskt växer snabbare då, pga solljuset. Barn i varma länder kommer tidigare i puberteten tex. Man borde nog vara ute mer på vintern också.
Detta var vad jag kom att tänka på nu.
Nu har det gått ett tag så jag tänkte berätta hur saker och ting är nu. Vi var hos en logoped för ett par månader sedan. Vi var där en timme och logopeden tog fram olika föremål som hon visade och pratade om för att se hur min dotter responderade. Hon sa att min dotter är sen i talet men att att själva utvecklingen i sig ser ut att vara normal. Vilket alltså betyder att hon gör sådant som att härma när hon hör nya ord, hon kan sjunga, hon frågar "-Va e deeee?" och andra saker som tyder på att utvecklingen sker i den normala ordningen.
Det känns ju lugnande förstås, och faktum är att denna sommar har hennes tal och förståelse utvecklats i en rasande fart. Hon säger numer "banan" om den där gula frukten (istället för "mamoo"!). Hon har även börjat att härma det korrekta ljudet som hon hör när man säger ett nytt ord. Förut chansade hon liksom och sa något som mer lät som om hon försökte rimma och ibland gjorde det inte ens det.
Fortfarande kan hon dock inte uttala vissa bokstäver.
Hon har vuxit som bara den och klarar fler saker själv. Hon är fortafarande lite efter jämnåriga, men jag ser att avståndet faktiskt minskat lite.
Jag oroar mig fortfarande inte särskilt mycket...
Jag blev förvånad över era erfarenheter av att BVC och andra snarare underdrev era barns problem. Jag trodde alltid att det var de som skulle överdriva.
Förresten så fick jag höra att min lite yngre kusin också pratade obegripligt tills han var 4. Sen gick han till en jättebra logoped som träffade honom varannan vecka i ett halvår. Då fick han hjälp att sortera ljuden själv och då blev det rätt.
På BVC verkar de inte oroa sig och vi behöver inte komma förrrän till 4-årskontrollen.
Knepigt det där att man alltså inte riktigt alltid kan lita på deras omdöme, om de alltså tycker att "allt är normalt".
Motoriskt sett har min dotter också utvecklats snabbt denna sommar. Hon går i trappan utan att hålla i stödet.
Hmmm....lustigt det där med somrar. Jag har läst att barn faktiskt växer snabbare då, pga solljuset. Barn i varma länder kommer tidigare i puberteten tex. Man borde nog vara ute mer på vintern också.
Detta var vad jag kom att tänka på nu.
Mamma till 4 barn, -03, -05, -07, -09
There´s a place in heaven for women who help other women...
There´s a place in heaven for women who help other women...
Vad skönt det var att få en liten rapport om hur det går!
Min systerson var också sen med talet, så sen att jag oroade mig till sömnlöshet... Men så fick han gå till logoped när han var 4 1/2, han gjorde övningar hemma med sin mamma, och nu (6 1/2) pratar han så det är en fröjd att höra. Han har riktignog en helt egen dialekt, men man fattar utan problem vad han säger. Och han är en riktig filosofisk liten man ska ni veta. Tänk allt han gått och grunnat på, men inte kunnat förmedla till oss!!
Jag blev speiellt nöjd över upplysningen om at lilla föken nu kan gå i trappar utan att hålla i ledstången. Det säger mig mycket om at hennes samsyn har blivit bättre. Men hur är det med det smått konstiga gåendet som du beskrev i ditt första innlägg?
Visst är det så att sommmaren bjuder på mycket utveckling. Jag tror jo som du att solen är livgivande på flera sätt, men jag tror också att umgänget hela dagen med föräldrar ger näring till utvecklingen.
Kram på dig, jag gläds med er åt den fina utvecklingen!
Min systerson var också sen med talet, så sen att jag oroade mig till sömnlöshet... Men så fick han gå till logoped när han var 4 1/2, han gjorde övningar hemma med sin mamma, och nu (6 1/2) pratar han så det är en fröjd att höra. Han har riktignog en helt egen dialekt, men man fattar utan problem vad han säger. Och han är en riktig filosofisk liten man ska ni veta. Tänk allt han gått och grunnat på, men inte kunnat förmedla till oss!!
Jag blev speiellt nöjd över upplysningen om at lilla föken nu kan gå i trappar utan att hålla i ledstången. Det säger mig mycket om at hennes samsyn har blivit bättre. Men hur är det med det smått konstiga gåendet som du beskrev i ditt första innlägg?
Visst är det så att sommmaren bjuder på mycket utveckling. Jag tror jo som du att solen är livgivande på flera sätt, men jag tror också att umgänget hela dagen med föräldrar ger näring till utvecklingen.
Kram på dig, jag gläds med er åt den fina utvecklingen!
Gången är nog sig lik. Alltså att hon inte böjer så särskilt på knäna när hon springer utan hon springer rätt stelt. Hon kan fortfarande inte hoppa jämnfota (hmm...tror jag, vi ska nog prova imorgon.). Men hon springer ganska sanbbt på detta vis. Jag nämnde faktiskt det i "talongen" med massvis av olika frågor som man skulle besvara till logopeden.
Det här med oro nu igen... När jag läst olika föräldrars olika oro här, så är det ju det att man oroar sig för hur det ska gå för ens barn i framtiden. Särskilt när de ska börja skolan. Med min dotter kan jag tänka mig att hon kanske inte kommer bli riktigt skolmogen samtidigt som andra utan kanske borde stå över ett år.
Det är ju bara min spekulation, det kanske går bra ändå. Men värre än så hoppas jag att det inte blir. Det beror ju på hennes fortsatta utveckling.
Knepigt det här.
Det här med oro nu igen... När jag läst olika föräldrars olika oro här, så är det ju det att man oroar sig för hur det ska gå för ens barn i framtiden. Särskilt när de ska börja skolan. Med min dotter kan jag tänka mig att hon kanske inte kommer bli riktigt skolmogen samtidigt som andra utan kanske borde stå över ett år.
Det är ju bara min spekulation, det kanske går bra ändå. Men värre än så hoppas jag att det inte blir. Det beror ju på hennes fortsatta utveckling.
Knepigt det här.
Mamma till 4 barn, -03, -05, -07, -09
There´s a place in heaven for women who help other women...
There´s a place in heaven for women who help other women...