Kompisar

Frågor besvaras av tre svenska föräldrar, som har eller har haft sina barn på IAHPs neurologiska utvecklingsprogram. Av förklarliga skäl kan de inte besvara frågor kring enskilda barn de inte ens mött.
Skriv svar
Gablex
Inlägg: 777
Blev medlem: mån 08 maj 2006, 11:46
Ort: Skåne

Kompisar

Inlägg av Gablex »

Hej igen!

Det här hör kanske inte alls hit, i så fall får ni kasta ut mig eller hänvisa mig rätt :) :lol:

Igår hade vi möte om äldste sonen (snart 8 år & högfungerande autist) och hans situation i skolan. Från att ha varit katastrofal i början av ettan har den nu blivit riktigt bra. När psykologen frågade skolpersonalen om det var något som G saknar i skolan, så var enda svaret "Kompisar". :cry: :cry: :x Det gör så ont i hjärtat att höra, och samtidigt vet jag ju att detta är hans största problem - hur man samspelar med andra och anpassar sig efter andras önskemål.

Det skulle vara så spännande för mig att höra om er andra (med autistiska barn) - har ni hittat någon bra lösning på det här med kompisar? Har era barn kompisar? Har det "hänt" via någon aktivitet/skola/dagis eller hur har det gått till? :?: :?: :?:

Och en annan sak: har personalen på era barns skolor/dagis gjort något särskilt för att underlätta? Vi upplever det som att personalen på Gs skola mest tycker att "det där löser sig av sig själv" eller ÄNNU VÄRRE "vi kan inte tvinga de andra barnen" (nej, det kan de väl inte men de kan ju säkert motivera dem :?: :!: :?:).

Jättetacksam för input!
kärringen
Inlägg: 124
Blev medlem: mån 10 apr 2006, 20:41

Inlägg av kärringen »

Det där känner jag igen, med båda min gossar. Den ygre har väl alltid mest lekt vid sidan av(fast givetvis har vi försökt påverka både hemma och i skola). Den äldre med AS har velat vara med men aldrig riktigt passat i gruppen och mått väldigt dåligt! Först nu när han är över tretton fick han sin första riktiga vän. Han fick mycket bättre självförtroende. Men jag märker på hans vän att det är jobbigt ibland eftersom sonen tolkar fel i många situationer, då kompisen rycker in och förtydligar och förklarar. Ett tag skar det sig, och då var det depp och depp. Men nu är det bättre igen.

Så ja, hur ska man bära sig åt?
Initsiera någon aktivitet som just ditt barn är bra på, så de andra ser hans positiva egenskaper. Är han bra på något spel eller frågesport, ja vad som helst som framhäver att han ska man ju vara med...
Kan ju vara ett knep.
Men det är svårt, man kan ju inte tvinga någon att vara med någon annan.
Hege
Inlägg: 1590
Blev medlem: mån 31 jan 2005, 15:39

Inlägg av Hege »

Ja, det är så vondt, så vondt, och en av de saker jeg känner jag har minst kontroll över.

Men lite kontroll har jag ändå, och här är hur vi gör:

Vi har lusläst Anna Wahlgrens tankar om socialisering. Speciellt har vi tatt till oss att vi som föräldrar inte måste godta beteende av vårt barn som omvärlden inte vill godta. Vi älskar vårt dotter, och vi vet vad för problem hon har med sitt handikap, men världen vet inte (och i många fall bryr sig inte). Så vi kan inte anpassa världen, men måste anpassa vårt barn til denna världen.

Vi är JÄTTENOGA med beteendet hemma. Det ska tackas för maten, man ska tugga med munnen stängd, man ska inte avbryta när andra pratar, man får inte gå iväg mitt i en aktivitet och så vidare och så vidare. Denne grunden är A og O (heter det så?) i det sociala samspelet mellan människor, och det är våran plikt att se till at våra barn behärskar dette. På de evinneliga "varför?" har vi svarat att det är sån det är, och att alla gör sån.

Sen har vi fulgt med oerhört noga på de små tecken och signaler som barn lär sig av sig själva (om dom inte har AS eller autism), och förklarat noga vad det är, och varför de görs. ("Ser du lillasyster himlar med ögonen när du säger så? Det betyder att hon inte tyckte om det du sa, hon tyckte nog det var lite dumt sagt av dig." "Ser du att pappa säger hmmm och noddar med huvudet då och då när mamma pratar? Det är ett sätt att säga att han hör vad jag säger, och det är en artig sak att göra." "Ser du att mamma ser på pappa när han pratar till mig? Jag hör ju utan att se på honom, men det er trevligara för honom, och han förstår att jag lyssnar. Om jag inte tittar, så tror han att jag inte bryr mig om vad han säger." "Du vet att när Kalla Anka trillar omkull i filmerna, så skrattar vi. Det är meningen. Men när en kompis eller någon annan slår sig, då ska man inte alls skratta, men fråga hur det gick.")

Dette gjorde vi ett tag hela dagarna, och vi involverade fröknar och grannar också, till att ingripa och förklara när de såg att misförstånd höll på att byggas upp mellan barnen.

Nu behövs det inet så mycket förklaring av den sorten, nu behövs det förklaringar om andras behov. ("Nu har ni lekt Winx hela eftermiddagen, kanske din kompis har lust med något annat? Goda kompisar lägger ofta sin egen lust åt sidan, så den andra får bestämma vad som ska lekas. Nu kanske du kan lägga din lust åt sidan, så kompisen får bestämma lite??")

Att ta orsaken i botten har varit till hjälp för oss. Felicia kan körereglerna, och kan manövrera ut från det. Helt krockfritt går det inte, men hon får hjälp av oss till att se vart det gick snett. ("Britta gick hem nu, jag tror hon blev ledsen för att du inte var intresserad av att höra hur hennes handbollsmatch hade gått")

Men innan vi kom så långt att vi kunde börja med dessa sociala övningar, så var vi tvungen väcka hennes interesse för att vara med andra barn, och hennes förmåga att ta till sig det vi sa. Det gjorde vi med dieten. Utan den hade det inte gått.
Gablex
Inlägg: 777
Blev medlem: mån 08 maj 2006, 11:46
Ort: Skåne

Tack för svar!

Inlägg av Gablex »

Sannolikt är det så, att man får bemöda sig lite extra som förälder till ett "udda" barn. Vi har bjudit in och bjudit in och styrt upp och styrt upp, men ändå verkar det inte riktigt "lossna". Missförstå mig rätt, jag tror inte att G plötsligt ska lära sig alla sociala koder över en natt bara för att han har kompisar hemma. Ibland känns det som att det första steget vi måste ta är att han vänjer sig vid att det finns andra "främmande" barn hemma (han har ju själv två yngre syskon). Och lillasyster (6) brukar rycka in och leka med barnen som kommer hit, så går G lite vid sidan om och hoppar in när han känner för det.

Jag tror att skolan tänker mycket på hur de skall höja hans status, men det är precis som att de inte riktigt får till det. Det är väl inte lätt heller. Annars har han goda förutsättningar eftersom han är sööööt :roll: :lol: :D och jag alltid ser till att han är välklädd 8) 8) 8) och han dessutom är superduktig på att räkna (matte är hans specialintresse). De andra barnen brukar bli imponerade av det ett tag.... :D

Hege, jag tar åt mig av det du säger med förklaringar. Vi måste nog också bli ännu tydligare med att berätta varför man skall bete sig som man gör i olika avseenden. Jag tänkte köpa en fin anteckningsbok till honom som han kan ha som "lagbok" och skriva in olika regler. Regel nummer ett - fråga inte främmande kvinnor på badhuset vad de väger!! :oops: :oops: :oops:

Tack för tipsen båda två! 8)
Gablex
Inlägg: 777
Blev medlem: mån 08 maj 2006, 11:46
Ort: Skåne

Det här med att anpassa beteende

Inlägg av Gablex »

Det känns skönt att höra att det är fler som resonerar som vi! Jag känner mig oerhört kluven inför Gs autism. Samtidigt som jag AVSKYR den eftersom jag upplever att den hindrar honom så enormt mycket har jag nog lärt mig att acceptera att den kommer att finnas där även framöver.

Jag tycker det är en mycket intressant diskussion det här med hur mycket man kan kräva av ett barn med autism. Vi har ju enda från början varit helt överens att G skulle gå på dagis och skola med "normala" barn (finns de :?: :?: :?: ) för att på så sätt kunna "lära" in ett beteende som inte kommer naturligt för honom. Vi har fått många beska kommentarer för detta av personer som tycker att vi kräver alldeles för mycket av G. Ofta är det personer som inte träffar honom så mycket, bör dock poängteras. Vi ser ju också när det är svårt för honom och i ett par situationer har vi fått backa några steg, men samtidigt utvecklas han så otroligt mycket av att vara nära andra barn.

Jag vill inte att han skall vara någon annan än den han är, men faktum kvarstår att livet kommer att bli så oerhört mycket lättare för honom om han kan lära sig att anpassa sig lite. Varför skall man då inte försöka ge honom den chansen? I andra, mörkare, stunder tänker jag att det vore lugnare för honom att sitta i ett bås vänd mot väggen hela dagarna.

Ack ja, det är inte lätt det här :roll: Men det blir i alla fall aldrig tråkigt! :lol:
kärringen
Inlägg: 124
Blev medlem: mån 10 apr 2006, 20:41

Inlägg av kärringen »

oj, det där med att försöka sätta gränser i vad som gäller i socialt beteende, ofta säger andra när man tydligt markerar att gör så här istället, säger den utomstående "inte gör det väl något, jag vet ju att han inte menar något" (säkert i all välmening), men för både mig och pojken så blir det ju satus quo i utvecklingen :?

Ett tips är socialt seriesamtal, det är ofta lättare att ta till sig för ett barn med atuism. Har använt det mycket till min ygre son, och han till mig.
Hege
Inlägg: 1590
Blev medlem: mån 31 jan 2005, 15:39

Inlägg av Hege »

Ja, det är svårt med andra barn - vi har också en lillasyster som har fått "rycka in" när det krånglar. Hon har på sitt vis fattat at det är något med storasyster, och hon hjälper till utan att vi har sagt hur hon ska göra. Hon var två år första gången vi såg att hon försto att Felicia var annorlunda. Hon vände Felicia fysisk bort från TV'en när hon skulle meddela något, hon försto att Felicia inte ville få det med sig om hon bara sa det hon hade att säga. Jag kommer i håg hur jag häpnade. Lillasyster har fortsatt med diskret hjälp när Felicia har behövd det, och vi har fortfarande inte berättat att det är något med Felicia. Lillasyster är oundvärlig när det gäller att förmedla til Felicia olika sociala regler, och vi är så stolta över det ansvar hon tar, och alltid har tatt. Jag vet inte om det hade fungerad så bra utan henne.

Många säger och har sagt till oss också att vi har altför höga krav på Felicia. Den tiden hon kröp 1.6 km om dagen och vi genomförde Domanprogrammet, så hörde vi inte annat. Den pipan har nu fått en annan ljud, när folk ser hur bra det har gått för Felicia. Jag tror inte att barn mår illa av höga krav, när kraven är satt på ett sådant sätt att det är möjligt för barnet att leva upp till dom. Barn med AS och högfungerande autism måste få gå i vanlig skola, så de kan ha "normala" rollmodeller. Och det måste ha krav på sig så de kan förutse sin egen vardag, och veta vad som gäller. Och ju högre krav, ju mer utveckling.

Barn med autism har svårigheter, men vi måste inte glömma att de har sidor som är positiva som de normala barnen inte har. Uthållenhet, t.ex. Specialkunnskaper, god hukommelse, de ser världen och saker från andra sidor, och andra infallsvinklar, de tänker tanker som är för stora för normala barn, och många tankar långt förut för sin tid. Man spekulerar nu allvarligt i om Mozart, H.C. Andersen, Einstein och Newton hade någon form av autism. Och vi vet alla vad de har bidratt med.
Själv har jag forstått att jag har en god del autism, och kan lättare än min make sätta mig inn i hur Felicia ha det. Och jag kan inte säga annat än at jag inte hade velat byta till "normalitet" om jag kunnat. Tanken på att jag skulle tycke BigBrother var kult, och förlora mitt interesse för vetenskap fyller mig med ångest. Jag trivs med min autism, själv om det ibland är tungt att det sociala inte flyter lika lätt.

Om sonen är god i matamatikk - låt honom få göra mer av det då! Hyr in en mattelärer en gång i veckan som kan ta grabbens matematikkinteresse på allvar, och låt honom gå så langt han bara kan nå med sin matematikk. Det är inte alla som spelar fotboll... varför kan man inte ha matteträning i stället??

Kanske går han bättre överens med yngre barn, kan han få leka med de barnen som går ett klasstrinn under honom? Eller några barn som är äldre kanske går bättre?

Lätt är det inte - utmaningar är det nog av för oss föräldrar. Men vinsten blir så stor när vi involverar oss, så det är väl värdt insatsen.
kärringen
Inlägg: 124
Blev medlem: mån 10 apr 2006, 20:41

Inlägg av kärringen »

När den yngre pojken var ungefär i sexårsåldern och lillasyster hade börjat leka rollekar på allvar, drog hon in honom i leken. Han lekte aldrig med andra på den tiden, även om han sysselsatte sig. Helt sonika sa hon, timme efter timme vad han skulle göra (han talade inte än mer än något enstaka ord) och hur, när han skulle göra nästa sak osv. Jag har alltid ansett att hon har lärt honom att leka. Idag leker han självmant, om en med begränsad fantasi. Fast jag vidhåller att han har fantasi, även om det ofta har grund i något han läst eller sett, så kan han byta rollerna osv.
Gablex
Inlägg: 777
Blev medlem: mån 08 maj 2006, 11:46
Ort: Skåne

Tack snälla ni!

Inlägg av Gablex »

Tack så enormt mycket för responsen, kärringen & Hege! :D Det är så skönt att höra att andra har samma synsätt - det peppar på ett helt fantastiskt sätt! Och visst är det helt fantastiska barn vi har!

Jag ska föra vidare idén om särskild matteträning till skolan - vi ska ha möte idag och planera nästa termin. Som det är nu har G tvåans mattebok (han går i ettan) men den är nog mest som "vila" för honom 8) 8) Det vore jättespännande att sätta in en stöt :wink: och se hur långt han verkligen kan komma i matten! Han är som 8-åring nog på ungefär samma nivå som sin mamma! :lol:

Stor kram!
Skriv svar

Återgå till "Frågor om IAHP och program för hjärnskadade barn "