Tack
Det var skönt att veta att det ännu finns hopp.
kram inger
En sten föll från mitt hjärta
Inger, det finns ALLTID hopp. Så länge barnet är vid liv så finns det hopp.
IAHPs historia är fylld till randen av familjer vars barn har gjort så stora framsteg att det har vore svårt att tro. Själv häpnade jag när jeg hörde om blinda barn som inte bara kunde börja se, men även läsa. Nu när jag vet hur det går till, så är det inte alls så otrolig eller mirakelaktig. Det är bara logisk, ge hjärnan stärka synsintryck (starkt ljus), flera gånger om dagen över lång tid, så "väcker man" den delen av hjärnan som skal ta hand om synen. (Om det då inte är skador på själva ögat. Ögat är bare en verktyg, det är jo faktisk med hjärnan man ser). Eftersom synen sedan utvecklas, det går till med IAHPs utvecklingsprogram, så går det hela vägen fram mot att kunda läsa. Fullkomligt begripligt och logisk, nu som jag känner till det. Men i början stod jag också med vidöppen mun...
Det jag nu kan tycka är svårt att förstå är den traditionella läkarkåren inte visar större interesse för IAHP, men aktivt motarbetar IAHP i stället. (Inte olikt det vi av och till kan se när det gäller Anna och hennes sömnkur). Hemma hos oss går en frisk liten tös som var autistisk för få år sedan. Tror ni att läkarna står på kö utanför vår dörr för att höra vad som har händt? Nei, det gör dom inte. Dom väljer enklaste lösning, "det var nog de som satte diagnosen dengång som tog fel..." Strunt, säger jag då. Och limmar in några rader jeg skrev på samtalsforum för några veckor sen:
Da jag första gången kom til IAHP med mitt hjärnskadade barn var jag också på knärne av psykiskt stress och fortvivlan över att min barn hadde så stora problemer och att ingen syntes kunna hjälpa. Visst hade hon fysioterapeut för att hon gick så dåligt och specialpedagog för att hon utveclades så sent och talade så dåligt. Men hon verken gick eller talade bättre själv om hon hade denna hjälp, och i förhållende till sina dagiskompisar gick hennes utveckling smärtsamt sakta. Hela familjen led under detta. Mina och familjens problemer var SYMPTOMER på att nåt var fel. Mitt barn hade många svårigheter i sitt liv och sin vardag som också var SYMPTOMER på att nåt var fel.
Jag fick åka ända till USA för att någon skulle berätta för mig att vi hade börjat i fel ände. Vi hade låtit fysioterapeut och spesialpedagog behandle symptomerna. Det går inte att behandla symptomer.
Orsaken till alla dessa symptomer låg i mitt barns hjärna. Skulle det bli nån ordning (på alla dessa symptomer) måste man ta i tu med HJÄRNAN, der ORSAKEN till symptomerna låg.
Som sagt så gjort. Vi tog tag i orsaken, och hör och häpna: SYMTOMERNA FÖRSVANN.
Den enkla lilla sanning som ingen beretter för dig är att det DET GÅR INTE ATT BEHANDLA SYMPTOMER! Det funkar inte. Orsaken ligger kvar och ger mer symptomer.
Kram till dig, Inger!
Hege
IAHPs historia är fylld till randen av familjer vars barn har gjort så stora framsteg att det har vore svårt att tro. Själv häpnade jag när jeg hörde om blinda barn som inte bara kunde börja se, men även läsa. Nu när jag vet hur det går till, så är det inte alls så otrolig eller mirakelaktig. Det är bara logisk, ge hjärnan stärka synsintryck (starkt ljus), flera gånger om dagen över lång tid, så "väcker man" den delen av hjärnan som skal ta hand om synen. (Om det då inte är skador på själva ögat. Ögat är bare en verktyg, det är jo faktisk med hjärnan man ser). Eftersom synen sedan utvecklas, det går till med IAHPs utvecklingsprogram, så går det hela vägen fram mot att kunda läsa. Fullkomligt begripligt och logisk, nu som jag känner till det. Men i början stod jag också med vidöppen mun...
Det jag nu kan tycka är svårt att förstå är den traditionella läkarkåren inte visar större interesse för IAHP, men aktivt motarbetar IAHP i stället. (Inte olikt det vi av och till kan se när det gäller Anna och hennes sömnkur). Hemma hos oss går en frisk liten tös som var autistisk för få år sedan. Tror ni att läkarna står på kö utanför vår dörr för att höra vad som har händt? Nei, det gör dom inte. Dom väljer enklaste lösning, "det var nog de som satte diagnosen dengång som tog fel..." Strunt, säger jag då. Och limmar in några rader jeg skrev på samtalsforum för några veckor sen:
Da jag första gången kom til IAHP med mitt hjärnskadade barn var jag också på knärne av psykiskt stress och fortvivlan över att min barn hadde så stora problemer och att ingen syntes kunna hjälpa. Visst hade hon fysioterapeut för att hon gick så dåligt och specialpedagog för att hon utveclades så sent och talade så dåligt. Men hon verken gick eller talade bättre själv om hon hade denna hjälp, och i förhållende till sina dagiskompisar gick hennes utveckling smärtsamt sakta. Hela familjen led under detta. Mina och familjens problemer var SYMPTOMER på att nåt var fel. Mitt barn hade många svårigheter i sitt liv och sin vardag som också var SYMPTOMER på att nåt var fel.
Jag fick åka ända till USA för att någon skulle berätta för mig att vi hade börjat i fel ände. Vi hade låtit fysioterapeut och spesialpedagog behandle symptomerna. Det går inte att behandla symptomer.
Orsaken till alla dessa symptomer låg i mitt barns hjärna. Skulle det bli nån ordning (på alla dessa symptomer) måste man ta i tu med HJÄRNAN, der ORSAKEN till symptomerna låg.
Som sagt så gjort. Vi tog tag i orsaken, och hör och häpna: SYMTOMERNA FÖRSVANN.
Den enkla lilla sanning som ingen beretter för dig är att det DET GÅR INTE ATT BEHANDLA SYMPTOMER! Det funkar inte. Orsaken ligger kvar och ger mer symptomer.
Kram till dig, Inger!
Hege