Fråga om Glenn Domans metod , går de även att använda?

Frågor besvaras av tre svenska föräldrar, som har eller har haft sina barn på IAHPs neurologiska utvecklingsprogram. Av förklarliga skäl kan de inte besvara frågor kring enskilda barn de inte ens mött.
UlleGull
Inlägg: 10
Blev medlem: ons 08 sep 2010, 21:58

Fråga om Glenn Domans metod , går de även att använda?

Inlägg av UlleGull »

Fick tips om denna metod på ett annat forum och ska börja med och berätta lite om vår situation. Jag har en 14 årig som med diagnosen svår ADHD. Som här i Juni blev påkörd av en bil och har idag väldigt alvarliga hjärnskador. Ska vi lyssna på läkarna så låter de inte så positivt kan jag säja, Idag kan han inte längre göra någonting själv, utan är ett spädbarn på nytt och som ni kanske förstår är jag villig att prova på allt för att han ska bli bättre. Läkarna säjer idag att han kommer ha bestående multihandikapp resten av livet och att han behöver personlig assistans dygnet runt. De jag nu undrar är skulle denna metod eventuellt kunna fungera på min son eller är de främst för barn med medfödda skador den riktar sig mot? Otroligt tacksam för alla svar jag kan få eller tips på hur vi annars kan göra. Vill och hoppas ju på att han ska kunna bli bättre en vad läkarna tror.
Nimrah
Inlägg: 636
Blev medlem: mån 26 maj 2008, 20:49
Ort: Uppsala/Malmö

Inlägg av Nimrah »

Hej!
Till att börja med vill jag säga att jag är väldigt ledsen att ni råkat ut för detta. För det gör man ju faktiskt, hela familjen...

2006 råkade min lillasyster ut för samma sak. Hon hade precis tagit studenten... När hon väl klarat sig med livet i behåll så kom då nästa orosmoment. Hur skadad var hon? Vad läkarna kunde säga till oss var att de inget visste förrän svullnaden efter blödningar lagt sig helt och det kan ta flera år. Hon fick börja om från början vid 19 års ålder. Hon kunde inte sitta, stå, gå, äta, prata o s v. Hon har haft en lång resa kan jag säga. Jag hade aldrig kunnat tro att hon skulle kunna komma så här långt på den här tiden. Hon fick vård på ett neurocentrum i på Akademiska i Uppsala, då visste jag inget om Doman så jag vet inte om de körde träning där ifrån, jag tror inte det. Jag var där i princip varje dag men såg inte den typen av träning. Men tränade gjorde hon. Nu bor hon själv, styrketränar, har gått i folkhögskola för folk med förvärvade hjärnskador, har läst en engelskakurs på universitetet rest själv till Jamaica(!) med mera. Det finns hopp vill jag säga!

Allt beror ju på var skadorna sitter på hjärnan men från vad jag läst av Doman verkar det absolut att man kan använda deras metoder vid förvärvade skador också. Dessutom måste jag säga vad vår fantastiska neurolog sa till oss, nämligen att de synapser som skadats har en otrolig förmåga att hitta nya vägar att skicka information på. Man måste bara öva och öva, precis som en bäbis! Faktum är att min syster påminde mig om en bäbis på många sätt, hon hade "spasmer" som fick hennes armar att "flaxa" och en period gjorde hon som "sit-ups". Det var som om kroppen inte lydde.

Jag tror stenhårt på denna träning för er också.Har du läst på deras hemsida?
Hoppas ni mår bra mitt i eländet och tack och lov att er son fick vara kvar hos er. Lycka till och ta hand om er!

/Nimrah
bäbis Y 080106 1:a kurdag 22 maj 2008
bäbis S 100717 Standardmodellerad
Nimrah
Inlägg: 636
Blev medlem: mån 26 maj 2008, 20:49
Ort: Uppsala/Malmö

Inlägg av Nimrah »

PS Jag reagerar på att läkarna redan nu drar slutsatser som sagt. Det tar mycket lång tid att läka en skadad hjärna. Dessutom har han de bästa förutsättningarna, precis som min syster med sin ålder.
bäbis Y 080106 1:a kurdag 22 maj 2008
bäbis S 100717 Standardmodellerad
UlleGull
Inlägg: 10
Blev medlem: ons 08 sep 2010, 21:58

Nimrah Stort tack för ditt svar

Inlägg av UlleGull »

Du får även mer en gärna berätta lite mer om din syster, De man saknar i denna situation vi just nu är i är ju att prata med andra med liknande erfarenheter...

Har ju dock fått höra solskenshistorier där de gått bättre en väntat, men peoblemet då är ju att jag vet inte hur deras skador sett ut eller varit, gemnförelsevis mot sonens.

Min son har ju extremt svåra skallskodor och enligt läka´rna och även min svåger som är läkare och som fått läsa hans första journal från intensivvårdstiden så är de till och med ett mirakle att sonen lever.
99% av de med hans skador avlider oftast innan de ens kommer fram hjälp till olycksplatsen.
Han har något som heter DAI skador de ligger på en skala mellan 0-4 och på den ligger han på 3.
Dessa är rejält spridda i hela hjärnan, både stor och lillhjärnan, ner i hjärnstammen och hjärnbarken.
De pratar ju även om hjärnsubstans som inte finns mer och som inte kommer återbilldas.
Idag kan han precis som du skriver om din syster, Inte sitta, inte gå inte prata, inte äta själv, utan har en sond pegg i buken som han får mat igenom.
De är idag precis 80 dagar som gått sedan olyckan och de framsteg han lyckats göra just nu är att han äer oerhört aktiv i sitt vänstra ben och vänster arm.
Men de är inga kotrolerbara rörelser utan mer spastiska. Han har varit bra mycket mer spastisk tidigare men de har blivit mycket bättre. Och han får ju även medicin mot spastisitet.
Dock så ska den med tiden tas bort så de har redan nu börjat sänka den rejält.
Även sonens syn har blivit hårt drabad av olyckan, så idag ser han endast taktframmifrån på ca 19 cm avstånd. Så de är som du säjer precis som att ha fått honom på nytt son bebis och börja om med allt.
Då läkarna tiddar på hans röntgenbilder låter de alltså inte alls särskilt positiva och de är jäkligt tungt att veta.

Men någonstans hoppas vi ju ändå på att de kan ha fel. Då han ju faktisit ändå lever och vekar ha en enorm vilje styrka och envishet att fortsätta sitt liv.
Har inte hunnit läsa något om denna metod ännu men vill gärna veta så mycket som möjligt.
Finns den att läsa på svenska någonstans? jag hittade nämligen inte de?

Återigen stort tack för ditt svar, man hoppas ju verkligen på att vi kan få tillbaka honom så mycket de bara går i allt detta.[/b]
UlleGull
Inlägg: 10
Blev medlem: ons 08 sep 2010, 21:58

Nimrah Stort tack för ditt svar

Inlägg av UlleGull »

Du får även mer en gärna berätta lite mer om din syster, De man saknar i denna situation vi just nu är i är ju att prata med andra med liknande erfarenheter...

Har ju dock fått höra solskenshistorier där de gått bättre en väntat, men peoblemet då är ju att jag vet inte hur deras skador sett ut eller varit, gemnförelsevis mot sonens.

Min son har ju extremt svåra skallskodor och enligt läka´rna och även min svåger som är läkare och som fått läsa hans första journal från intensivvårdstiden så är de till och med ett mirakle att sonen lever.
99% av de med hans skador avlider oftast innan de ens kommer fram hjälp till olycksplatsen.
Han har något som heter DAI skador de ligger på en skala mellan 0-4 och på den ligger han på 3.
Dessa är rejält spridda i hela hjärnan, både stor och lillhjärnan, ner i hjärnstammen och hjärnbarken.
De pratar ju även om hjärnsubstans som inte finns mer och som inte kommer återbilldas.
Idag kan han precis som du skriver om din syster, Inte sitta, inte gå inte prata, inte äta själv, utan har en sond pegg i buken som han får mat igenom.
De är idag precis 80 dagar som gått sedan olyckan och de framsteg han lyckats göra just nu är att han äer oerhört aktiv i sitt vänstra ben och vänster arm.
Men de är inga kotrolerbara rörelser utan mer spastiska. Han har varit bra mycket mer spastisk tidigare men de har blivit mycket bättre. Och han får ju även medicin mot spastisitet.
Dock så ska den med tiden tas bort så de har redan nu börjat sänka den rejält.
Även sonens syn har blivit hårt drabad av olyckan, så idag ser han endast taktframmifrån på ca 19 cm avstånd. Så de är som du säjer precis som att ha fått honom på nytt son bebis och börja om med allt.
Då läkarna tiddar på hans röntgenbilder låter de alltså inte alls särskilt positiva och de är jäkligt tungt att veta.

Men någonstans hoppas vi ju ändå på att de kan ha fel. Då han ju faktisit ändå lever och vekar ha en enorm vilje styrka och envishet att fortsätta sitt liv.
Har inte hunnit läsa något om denna metod ännu men vill gärna veta så mycket som möjligt.
Finns den att läsa på svenska någonstans? jag hittade nämligen inte de?

Återigen stort tack för ditt svar, man hoppas ju verkligen på att vi kan få tillbaka honom så mycket de bara går i allt detta.
UlleGull
Inlägg: 10
Blev medlem: ons 08 sep 2010, 21:58

Var inte alls meningen

Inlägg av UlleGull »

Att de skulle bli dubbla inlägg, ber om ursäkt för detta´...
Nimrah
Inlägg: 636
Blev medlem: mån 26 maj 2008, 20:49
Ort: Uppsala/Malmö

Inlägg av Nimrah »

"What To Do About Your Brain Injured Child" av Glenn Doman
heter boken som jag tycker du beställa först och främst. Den finns säkert på adlibris och bokus och liknande. Dock inte på svenska vad jag vet? Men här på forumet har du också Hege som vet mycket mer om detta och förhoppningsvis får du snart svar där. Jag kan säga att böckerna är inte alls speciellt svårlästa om man har hyffsade kunskaper i engelska.

Här en länk till bokus:
http://www.bokus.com/bok/9780757001864/ ... red-child/

Bringing real hope to thousands of children who have been sentenced to a life of institutional confinement, this book explains why old theories and techniques fail. The author explains the methods of treatment that are constantly being improved and expanded. This text covers the case histories, drawings, helpful charts and diagrams.

http://www.iahp.org är adressen till hemsidan.

Enligt DAI vet jag inte vad min syster hade för skador men jag vet att hjärnan är fantastisk och att det går att hitta nya vägar. Min syster hade väldigt många småblödningar över hela hjärnan och jag vet att synen var påverkad i början men sedan efter att svullnaden gått bort har hon normal syn tror jag. Möjligtvis blir hon lättare trött i ögonen fortfarande. Som sagt var hon också spastisk i början men vad jag vet så är det kroppens signalsystem för läge som jobbar och inte får svar som förr. Kroppen skickar hela tiden ut signaler för att tala om för hjärnan var och hur vi befinner oss så att vi inte trillar omkull och liknande. Jag tror det är balanssystemet som det har att göra med. För mig är det väldigt likt en bäbis som ligger på rygg och flaxar med armar och ben. De måste göra det, för att kroppen ska "veta" var den befinner sig. Det är också därför det blir lättare för de att ligga på mage eller på sidan med stora hårda kuddar runt omkring, det går mkt snabbare att skicka denna information till hjärnan på det sättet och spasmerna blir inte lika stora. Jag tror bara det är bra för de att ha dessa spasmer, kroppen håller på att lära om så att säga. Men jag vet att det känns hemskt att se dessa kroppdelar fara runt som de inte gjort sedan de var just små spädbarn. Men se det som en del av läkningsprocessen så känns det mer hoppfullt. Min syster var på sjukhus i över ett år. Det tog nog ytterligare ett år innan hon kändes mer lik sig själv. Fortfarande är hon inte samma tjej som hon var innan även om hon fysiskt kan göra nästan allt igen.

Kanske kan inte allt repareras men som sagt är jag övertygad om att det är alldeles för tidigt att dra några slutsatser. Min syster var helt medvetslös. steget innan hjärndöd faktiskt (enligt RLS-skalan) när ambulansen kom. i tre veckor låg hon i respirator och under den tiden visste vi som sagt var inte om hon skulle klara sig överhuvudtaget. Sedan kom då nästa steg att bearbeta. Hur skadad kommer hon att bli?. Vi fick reda på att hon i alla fall inte var förlamad! De var det dags för nästa steg o s v. Glöm inte att prata med honom som vanligt för alldeles säkert förstår han det ni säger även om han inte kan meddela sig än? Vi skrev också dagbok hela tiden som vi tänkte oss att hon skulle få läsa när och om hon blev bättre. Det var skönt att skriva i den och bra för henne att läsa sedan. Först hade hon inget minne av kanske ett år innan olyckan om inte mer. Sedan kom det gradvis tillbaka.

Han är fortfarande där inne ngnstans... :heart: Jag kommer ihåg att alla frågade hur det gick för min syster, hela tiden gjorde hon ju små små framsteg, hon rörde kanske armarna mer stabilt för varje vecka men det var svårt att förklara för andra. Men vi såg det ju. Vad får han för vård nu?

/Nimrah
bäbis Y 080106 1:a kurdag 22 maj 2008
bäbis S 100717 Standardmodellerad
UlleGull
Inlägg: 10
Blev medlem: ons 08 sep 2010, 21:58

Tack igen för ditt svar

Inlägg av UlleGull »

Sonen jag först nästan 4 veckor på Biva och nu är han på neuro barn på ALB I Sthlm. Han får i dag sjukgymnastik, ska börja med bassäng träning nästa vecka. Träffar logoped, musikteraput har lekterapi och får massage. De pratar om att de är av stor vikt att även träna hans sinnen. När han väl kommer hem kommer de ha bostadsanpassat vår bostad och habteamet kommer ta över mycket av hans vård. Då läkarna anser han vara för skadad för att åka fram och åter för dagvård på sjukhuset. Han kommer ju även få personlig assistent och de säjer att dessa är enormt viktiga för sonen och ska ha ett stort intresse för hans rehab. Du får gärna ställa mer frågor om de är något annat du undrar över. Glad att jag fick tips om denna sida:-) då man känner sig väldigt utlämnad och ensam i allt detta på sjukhuset och även vill höra om andras erfarenhet. Har börjat med att beställa boken i alla fall. Sedan hoppas jag att de kan vara något positivt för sonen. Har tyvärr svårt att hantera detta om att han skulle behöva ha hjälp resten av livet. Man funderar ju massor.:-(
Hege
Inlägg: 1590
Blev medlem: mån 31 jan 2005, 15:39

Inlägg av Hege »

Kära UlleGull

Jag är så ledsen för vad som har hänt er! Jag kan inte ens börja att förstå hur det måste vara.

Men jag läste något klokt i går kväll, och jag är säker på att du håller med:
Man vet inte hur stark man är, innan det att vara stark är den enda möjlighet man har.

Samla i hop all din styrka nu, och

1) läs på ALLT du kan komma över om Doman och hans institut, IAHP. Det är möjligt att du kommer till insikten att detta inget är för er, men Doman har mycket klokt med sig av det han har upptäckt genom 60 år av forskning. För det är mestadels av vad IAHP gör, forskar. Sen lär man ut till föräldrar vad man har kommit fram till. Jag tror IAHP är minst 100 år före sin tid.

2) håll i minnet att hjärnutveckling är ingen statisk prosess. Det är en DYNAMISK prosess, som kan stanna upp vid allvarlig hjärnskada, sakta ner vid en mild hjärnskada, men mest av allt är det en prosess som kan speedas upp, påskyndas, gå snabbare. IAHP har receptet på hur man gör denna påskyndingen. Sån här påskynding görs INTE av läkare i Sverige. Läkare i Sverige är upptagna med symptomen. (Man skickar t.ex ett hjärnskadad barn som inte kan tala till en logoped, för att göra tungrörelser. Tungan är det oftast inget fel på, felet sitter i hjärnan som STYR tungan. Eller till en sjukgymnast för att få i gång rörelser i ben och armar. Man koncentrar sig på den delen av kroppen där man kan se SYMPTOMER på hjärnskadan. Man koncentrerar sig inte på hjärnan, där IAHP med respect påstår att skadan sitter. IAHP har alltid sagt att det är deras djärvaste påstående, att hjärnskadan sitter i hjärnan...)

3) kom i håg att din sons hjärna har redan upplevt hur det är att gå och tala och äta och allt det han gjorde innan olyckan. Det är ofta lättare att "gjenuppträna" en hjärna som redan har kunnat, än att träna upp en hjärna som aldrig kunnat.

4) glöm inte att din son finns där inne. Som han var innan olyckan. Släpp aldrig den bilden!! Hjärnskada förstör ofta inte intelligensen. Men den förstör ofta förmågan att UTTRYCKA intelligens. Hur kommuniserar ni idag? Kan du göra kort med orden JA och NEJ på, och när du frågar honom saker, håll upp korten i varje hand, och med honom titta på svaret? Undervurdera inte! Det är det nog av andra som gör, ni behöver inte göra det.

Läs! Läs! Läs!
Det är mitt bästa råd till dig nu.

Jag tänker på er.
Hege
Inlägg: 1590
Blev medlem: mån 31 jan 2005, 15:39

Inlägg av Hege »

Kära Nimrah

Vilken fantastisk historia om hur din syster! Hon visar ju precis va det är Doman talar om, att hjärnan kan reparara sig själv, om man bara lägger tillrätta.

Och din jämförelse med bebisar är inte dum alls, det är precis så man går till väga. Man kopierar den friska babyens utveckling. Som börjar med att få ligga på mage så man bland annat kan känna sina armar och ben.

Många gånger är delar av hjärnan så skadad att den inte går att repararera. Hjärncellerna är döda. Punkt slut.

Men nu har det visat sig att andra hjärnceller kan komma till hjälp, och ta de döda hjärncellernas plats. Bygga broar över skaden. Hitta en omväg.

Och hos din syster, så visste ju hjärnan vad den skulle ta i tu med. Den hade ju redan kunnat det där med att gå. Och tala. Nu var det ju bara att hitta tillbaka dit.

Du är oerhört peppande i dina inlägg om din syster, och praktiskt är det med länkarna (tack snälla!!) och för UlleGull så är den tonen och de orden just vad hon behöver. Jag hoppas du hänger kvar, och delar med dig. Jag tycker det är jätteintressant att höra om din syster. (Åkt själv till Jamaica?!! Det är ju så man inte fattar!)
UlleGull
Inlägg: 10
Blev medlem: ons 08 sep 2010, 21:58

Hege

Inlägg av UlleGull »

Tack för ditt svar. De gör mycket att läsa både vad andra ser och tänker om allt. Själv är ju allt detta enormt nytt för oss alla. Och man vet som sagt var varken ut eller in. När de gäller detta med att komunicera med honom är de något vi börjat prova på bara för någon vecka sedan. Genom att han ska blunda. Tex vi ställer en fråga mår du illa? Blunda om du mår illa. De fungerar rätt bra har vi märkt. Ja och nej kort har vi inte kommit till ännu. Men de kanske kommer. Vi anhöriga tycker ju självklar att tiden har varit jätte lång. Men de har ju igentligen bara gått knappt 3 månader sedan hans olycka. Och de kan ju ta år. Och jag tänker fortsätta hoppas och tro på många framsteg. Även om vi är införstådda med att vi inte får honom tillbaka som den han var. Så vill vi att han får ett värdigt liv. Och han är envis till synden denna kille. Jag hoppas de kan hjälpa honom mycket.
UlleGull
Inlägg: 10
Blev medlem: ons 08 sep 2010, 21:58

Passar även på att fråga???

Inlägg av UlleGull »

Denna IAHP metod finns den några som tränar med den, eller får man läsa sig till det och träna sitt barn själv?

Som jag skrev tidigare så tänker vi verkligen inte ge upp och vi är super taggade för att hitta en metod som kan hjälpa honom att bli bättre.
Jag tycker ju bara att han gjort framsteg denna veckan genom att blunda vi JA frågor tex och är bra mycket mer aktiv i vänster arm och vänster ben.

Vill verkligen inte lyssna och tro på läkarna som säjer att han kommer ha bestående grava multi handiakpp hela livet och behöva ha hjälp med allt. Utan vi ska kämpa tillsammans för att han ska bli bättre....

Han måste ju själv ha en otrolig vilja och styrka eftersom att han faktiskt lever:) min svåger som läst journalerna står till och med frågandes då han fått höra vad för framsteg han gjort, för även enligt honom borde de inte vara möjligt...
Hege
Inlägg: 1590
Blev medlem: mån 31 jan 2005, 15:39

Inlägg av Hege »

Kolla in den här videoen, och se hur du känner:

http://www.iahp.org/Online-V.379.0.html
Nimrah
Inlägg: 636
Blev medlem: mån 26 maj 2008, 20:49
Ort: Uppsala/Malmö

Inlägg av Nimrah »

UlleGull skrev:Har tyvärr svårt att hantera detta om att han skulle behöva ha hjälp resten av livet. Man funderar ju massor.:-(
Det förstår jag absolut. Ni är dessutom fortfarande troligtvis i "chock"! Ni hinner inte bearbeta allt för just nu har ni ingen paus att bearbeta allt på. När det "värsta" var över för min syster (efter ungefär 7-8 månader) och jag såg henne lite grann så som hon var förut släppte min "anspänning" och då fick jag posttraumatiska stressyndrom. Kunde inte koncentrera mig, började helt plötsligt gråta, blev deprimerad och fick sluta min kurs på universitetet. Det blev allt för mycket under för lång tid. Så se till att ta hand om er själva också, jag VET att det är svårt men försök.

UlleGull skrev: Han måste ju själv ha en otrolig vilja och styrka eftersom att han faktiskt lever:) min svåger som läst journalerna står till och med frågandes då han fått höra vad för framsteg han gjort, för även enligt honom borde de inte vara möjligt...
Ja. Jag kan säga att finns det någon människa jag verkligen beundrar så är det min syster. Hon är min idol! Vilken järnvilja. Tänk när hon satt där, högst upp på trappan, som hon själv gått upp för, hela långa trappan på neurocentrum, och fick vila på en stol som väntade på henne där uppe på krönet och gjorde segertecknet. Vilket leende och vilka tårar som trillade ner för mina och personalens kinder. Lyckotårar. Första gången hon log, när hundarna var där, ett snett leende med vänstersidan hängande p g a blödningarna. Första ordet (mamma), första meningen 4 dagar senare (”Håll käften Joel!” :lol: ) till lillebror. Jag önskar er all lycka till med träning och jag hoppas ni får tag på duktiga personliga assistenter. Men det viktigaste är att själv vill och det verkar han ju vilja. Jag har jobbat som pers. ass. själv till människor som inte vill och då har du ett stort jobb bara att motivera träning, kanske kan ni prata om ngt mål som han kan ha. Göra ngt, åka ngnstans när han kommit så och så långt i framstegen. Typ, den dagen du kan tugga igen ska vi äta pizza från favostället och liknande. Prata med honom.


Vi berättade för henne hur olyckan gick till och var hon var ngnstans så att hon skulle veta och inte glömma bort varför hon var på sjukhus. Hon bodde ju på neurocentrum som det hette efter intensivvården, och dit tog vi mammas hundar så att hon fick gosa med de. En annan syster tog med sin lilla bebis, då 8 veckor gammal, och han fick ligga bredvid henne. När hon fortfarande var på NIVA och medvetslös masserade jag hennes fötter med lavendelkräm som luktar väldigt gott, vi hade forfarande inte fått ngt riktigt tecken på att medvetandet var på väg tillbaka men då, för första gången sedan olyckan, såg jag hur hennes näsvingar försiktigt rörde sig när hon kände doften av lavendel. Då grät jag floder kan jag säga och var överlycklig för då VISSTE jag att hon fanns där. Vi spelade musik hon tyckte om o s v. Glöm inte luktsinnet!

Det är också väldigt synd att du inte kan se dokumentären "på egna ben" som visades på svt i våras för där fick man se lite av Domanträningen och dessutom skulle du nog få hopp om din egen son. Men ser du att den ska visas ngnstans så se den för inspiration.

Stor kram till er och sonen!
bäbis Y 080106 1:a kurdag 22 maj 2008
bäbis S 100717 Standardmodellerad
UlleGull
Inlägg: 10
Blev medlem: ons 08 sep 2010, 21:58

Tack för tipset på filmen

Inlägg av UlleGull »

Såg lite av trailern till filmen. Och ska se om min syster kan då väg i den, då hon har kontakter på Svt.
Skriv svar

Återgå till "Frågor om IAHP och program för hjärnskadade barn "