En oro.

Frågor besvaras av tre svenska föräldrar, som har eller har haft sina barn på IAHPs neurologiska utvecklingsprogram. Av förklarliga skäl kan de inte besvara frågor kring enskilda barn de inte ens mött.
Hege
Inlägg: 1590
Blev medlem: mån 31 jan 2005, 15:39

Inlägg av Hege »

Jag har också varit där.

Jag har letat fram något jag skrev til en annan mamma, när hennes barn fick diagnos. Jag tar inget på förhand nu, jag läser ju at ingen utredning är gjord, och inte diagnostiserar jag heller. Men vill bara berätta att allt inte är svart, om nu det skulle komma en diagnos. Även om skräcken kan ta tag i en, och det kännas så.

När Felicia fick sin autismdiagnos, gick jag rakt ner i källaren. Och där stannade jag länge. Jag kännde att all kraft gick ur mig, och kunde inte se lysning någonstans. Jag tyckte att autism var nog den värsta av alla diagnoser att få.

Då var Felicia 5 1/2 år.

Nu i sommar ska Felicia fylla 10, och hon går i en vanlig klass i en vanlig skola. Det har kommit en ressurs in i klassen som i första hand ska hjälpa Felicia med uppmärksamheten, inte med själva skolarbetet. Skolarbetet klarar hon av på lik linje med de andra barnen. I vissa fall bättre.

Hon har kompisar, hon är populär på sitt sätt för att hon är så rolig att leka med. Hon hittar på grejer som de andra inte gör. Och särskillt hos killarna är det populärt.

Hon är älskad av alla vuxna för sitt lillgamla sätt, och sin artighet.

Hon är rakt genom snäll.

Och det har gått mycket bättre än jag vågade tänka då, för fem år sedan.

För fem år sedan hörde jag aldrig någon som sa att autister kunde utveckla sig på bra sätt, det var mest "livslångt elände" jag kunde läsa om i böckerna, tyckte jag. Men nu hittar jag mer och mer om hur bra autister kan utvecklas, om de bara får mycket och riktig stimuli.

Jag tycker inte längra att autism är det värsta som kan drabba en. Jag har sett och lärt nu om hur mycket fantastiskt som kommer med i "autisme-paketet", förmågan att se världen och saker på annat sätt, fabelaktig hukommelse, tålamod och detaljsinne, det finns mycket positivt som det är lätt att inte få öga på när an är som mest ledsen.

Och för oss som får gåvan att hjälpa en människa med autism; visst är det jobb! I bland vill man ge upp, det kan kännas som ett helvete man har fått. Men det er priset vi betalar för att få något som andra inte får. Vi får en utveckling av oss själva som vi aldrig skulle fått om vi inte tog hand om den här människan.

Det är många år sedan jag slutade sakna den friska Felicia, hon vi aldrig fick träffa. Den Felicia vi fick i stället, hon går rakt in i hjärtat mitt. På ett sätt som jag inte trodde var möjligt. Hon har lärt mig känna mig själv, hon har gett mig perspektiv, hon lär mig se världen på ett annat sätt.

Det går inte att förklara hur det är att vara mamma till ett speciellt barn. Det vet man när man får ta hand om ett. Och det är en gåva. Jag hoppas och ber om att jag ska klara av att förvalta min gåva rätt.

Kram, Hege
Mata
Inlägg: 806
Blev medlem: tis 13 sep 2005, 10:31
Ort: J?rna

Inlägg av Mata »

Oj, efter det där vet jag inte vad jag ska säga!

Men för mig har det här också varit en mycket märklig resa. Mystisk på något sätt.
Vi fick aldrig någon chock över att att förstå att något var annorlunda med vår dotter, för det insåg vi gradvis, gradvis.
Men det har varit jobbigt. Hon är svårdiagnostiserad tycker de, och för mig spelar det inte någon roll vad de kallar det. Men det har varit stor hjälp för mig att finna ut vilka svårigheter som varit allvarligare än andra och att se sambanden mellan de olika avdelningarna.

Nej, någon särskild hjälp har vi inte fått ur psykolog-testerna eller Habiliteringen (vi stod i kö minst ett halvår).
Men stödet från samhället ökar om man är med där...

Du får förresten gärna skriva mig om du vill också, eftersom du sa att ditt barn har likheter med mitt så kanske jag har några bra tips :)

Nu är min dotter 5 och det börjar arta sig tycker jag. Hon talar flytande, bara S fattas, och så stammar hon ibland kraftigt. Men ibland stammar hon inte alls. Så det går framåt. Och nu är det inte bara standardmeningar, utan hon berättar allt möjligt, även om det inte är på en femårings nivå.
Hon växer lite fortare på sommaren, men hon är fortfarande liten för åldern.
Jag oroar mig mindre...Hon är den hon är.
Mamma till 4 barn, -03, -05, -07, -09

There´s a place in heaven for women who help other women...
MiaV
Inlägg: 12
Blev medlem: fre 30 maj 2008, 18:44

Inlägg av MiaV »

STORT och varmt tack!

Jag kommer att använda mig av erbjudandet att få höra av mig via PM :heart:

kram, Mia
Mia, med 3 mirakler :heart:
inger
Inlägg: 2187
Blev medlem: tis 01 nov 2005, 18:20
Ort: Göteborg
Kontakt:

Du får

Inlägg av inger »

Du får gärna pm:a mig också.
Vår Gabriel har haft sin autism diagnos sen tre års ålder.
Vi har gått en del alternativa vägar för att hjälpa honom.
Jag berättar gärna mer. Är dock bortrest 24 juni till 7 juli

kram
Två underbara tonåringar


http://barnboksnatet.blogspot.com/
Skriv svar

Återgå till "Frågor om IAHP och program för hjärnskadade barn "