Lite orolig...

Frågor besvaras av tre svenska föräldrar, som har eller har haft sina barn på IAHPs neurologiska utvecklingsprogram. Av förklarliga skäl kan de inte besvara frågor kring enskilda barn de inte ens mött.
Hege
Inlägg: 1590
Blev medlem: mån 31 jan 2005, 15:39

Inlägg av Hege »

Hej Sonica

Har du läst i denna tråden??

http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=15335

Kram, Hege
Gäst

Inlägg av Gäst »

Hej Hege, tack för länken, har läst den tidigare, men läste den nu återigen, mycket bra :heart:

Boken kom igår, och jag har läst, har bara kommit till detta med att utveckla reflexer.. jag är helt tagen av boken, den är så bra :!:
Så mycket tänkvärt, det står ju oerhört mycket om mammans roll inledningsvis, och hur man som mor instinktivt gör ganska mycket som man egentligen inte ens tänker på.

Jag har börjat träna/utveckla tvillingarnas reflexer. Och vad jag kan se ligger de lika i övningarna. Bortsett från att flíckans "starter reflex" är en aning snabbare än hans. Han reagerar något senare.
Jag antar att det är denna reflex som kallas omklamringsreflexen på svenska, och man testar den redan på BB, men redan då, och kanske ännu tydligare då, efter förlossningen, så var hans reflex, lite senare,
men nu är det inte lika tydlig skillnad längre.

Att jag har tvillingar är verkligen en chans att studera detta med utvecklingen, men det känns som lite till förtret också. Jag menar hon är ju damen med "nerverna utanpå"
Läste om detta med att barnens skrik är det äldsta sättet att avgöra barnets välmående.
Hennes skrik är det värsta jag hört, i bekantskpskretsen så, har folk blivit helt förskräckta, av det gälla skriket, och ja teorin tycks stämma, hon ligger före i utvecklingen, och skriket är högt.
Första tiden skrek han inte så högt, men jag tycker mig höra att det blivit högre och gällare allt eftersom.
Han har verkligen anammat benföringen vid ålträningen, han skjuter i från, och kommer en liten, liten bit framåt, någon gång då och då, men huvudet vilar liksom tungt mot golvet ändå, fast han nu i dag :!: (faktiskt lyckats lyfta både huvudet och bröstkorgen en liten sekund).

Är verkligen peppad att läsa denna bok :!:
Sidda75
Inlägg: 220
Blev medlem: mån 30 okt 2006, 19:49

Inlägg av Sidda75 »

Sonica, jag började läsa boken och göra utvärderingarna och övningarna då min dotter var 6 månader och det är en fantastiskt bra bok. Så enkelt och inspirerande skriven och det är en otrolig glädje när man ser framstegen hos sitt barn! Det är ju så många små enkla saker man kan göra för sitt barn som man får kunskap om genom boken som man kanske annars inte hade gjort. Istället för att utvecklingen sker helt slumpmässigt kan man ge sitt barn de bästa förutsättningarna!

Jag är nu gravid igen och när nästa barn kommer så kommer boken användas från födseln (nästan så den kommer tas med till BB :wink: )

Lycka till med boken och den kommer ge båda dina tvillingar jätte mycket :!:
Mamma till Alice 060928 :heart:
Vilgot 081121 :heart:
Gäst

Inlägg av Gäst »

Jag har tjuvkikat i din tråd här på forumet :wink: .
vilken fantastisk resa ni gjort, verkligen inspirerande :)
Och gör att man nog blir ännu mer peppad :!:

Och grattis till den nya kommande juvelen :heart:
Gäst

Inlägg av Gäst »

Tänkte bara berätta hur det gått för oss :)

Pojken har tillsist börjat lyfta på huvudet. Han har gjort det i en sisådär två veckor nu.
Och gissa om jag blev lättad. Och när han blev stark och duktig i nacken så rullade han runt på samma gång.
Han tog liksom ikapp syrran.

Jag har använnt mycket av Domans bok, har visserligen inte haft en riktig krypanordning, men har fixat provosoriska, med hjälp av ryggstöden i skinnsoffan, och det fungerade väl ändå hyffsat :?
Båda tvillingarna älskar när vi tränar olika saker, helt underbart :)

Vissa dagar har jag varit riktigt orolig. Försökte lägga pussel med allt som hännt:
:arrow: Att pojken hade en förfärlig sugteknik, han sög inte utan smackade bara lite, utan kraft alls, det gick bara inte att amma honom. Han tappade för mycket i vikt i början. Så jag började ge tillägg redan på sjukhuset.
:arrow: Att hans omklmaringsreflex var en aning senare än hennes.
:arrow: Att hans blick var konstig, inte vinglande som den kan vara, utan mer att pupillerna skakade, liksom fram och tillbaka. Svårt att förklara :?
:arrow: Att han var så insjunken i sin egen värld.
:arrow: Och detta med att han inte lyfte huvudet då :shock:

Men det känns som om han vaknat till nu, är det tack vare all träning :roll: ,
kanske fick han en mindre skada :?: Men att han återhämtat sig ganska bra :roll:
Det är väl sånt man aldrig kanske får veta, men jusst nu känner jag mig så lugn och lycklig övr att allt ändå verkar vara bra.

Tack för ert stöd, och engagemang, och ni som lungad ner mig.
Det är så tacksamt, att man inte behöver sitta och titta på som åskådare, när man tror att något kan vara fel. Utan att man kn göra någonting :!:
Återigen TACK :heart:
Gäst

Inlägg av Gäst »

Tänkte bara berätta hur det gått för oss :)

Pojken har tillsist börjat lyfta på huvudet. Han har gjort det i en sisådär två veckor nu.
Och gissa om jag blev lättad. Och när han blev stark och duktig i nacken så rullade han runt på samma gång.
Han tog liksom ikapp syrran.

Jag har använnt mycket av Domans bok, har visserligen inte haft en riktig krypanordning, men har fixat provosoriska, med hjälp av ryggstöden i skinnsoffan, och det fungerade väl ändå hyffsat :?
Båda tvillingarna älskar när vi tränar olika saker, helt underbart :)

Vissa dagar har jag varit riktigt orolig. Försökte lägga pussel med allt som hännt:
:arrow: Att pojken hade en förfärlig sugteknik, han sög inte utan smackade bara lite, utan kraft alls, det gick bara inte att amma honom. Han tappade för mycket i vikt i början. Så jag började ge tillägg redan på sjukhuset.
:arrow: Att hans omklmaringsreflex var en aning senare än hennes.
:arrow: Att hans blick var konstig, inte vinglande som den kan vara, utan mer att pupillerna skakade, liksom fram och tillbaka. Svårt att förklara :?
:arrow: Att han var så insjunken i sin egen värld.
:arrow: Och detta med att han inte lyfte huvudet då :shock:

Men det känns som om han vaknat till nu, är det tack vare all träning :roll: ,
kanske fick han en mindre skada :?: Men att han återhämtat sig ganska bra :roll:
Det är väl sånt man aldrig kanske får veta, men jusst nu känner jag mig så lugn och lycklig övr att allt ändå verkar vara bra.

Tack för ert stöd, och engagemang, och ni som lungad ner mig.
Det är så tacksamt, att man inte behöver sitta och titta på som åskådare, när man tror att något kan vara fel. Utan att man kn göra någonting :!:
Återigen TACK :heart:
Sidda75
Inlägg: 220
Blev medlem: mån 30 okt 2006, 19:49

Inlägg av Sidda75 »

Vad roligt att höra om framstegen hos din pojke!
Men det känns som om han vaknat till nu, är det tack vare all träning ,
kanske fick han en mindre skada Men att han återhämtat sig ganska bra
Det är väl sånt man aldrig kanske får veta, men jusst nu känner jag mig så lugn och lycklig övr att allt ändå verkar vara bra.
:wink: Det skulle kunnna varit jag som skrivit detta för precis så har jag också kännt och det är så underbart just det där att se hur de "vaknar". Oavsett om våra barn har fått en liten skada eller inte så har Doman-övningarna helt säkert haft mycket positiv inverkan på dem. Man kan undra hur det hade gått om vi inte gjort något?

Jag har många gånger tackat Hege och kan inte nog tacka för jag känner en sådan enorm tacksamhet för den kunskap hon sprider och hennes sätt att förklara saker på. Utan Hege hade min dotter inte varit där hon är idag och det är en stor och mäktig känsla :heart:

Fortsätt gärna att berätta hur det går för er!
Mamma till Alice 060928 :heart:
Vilgot 081121 :heart:
Skriv svar

Återgå till "Frågor om IAHP och program för hjärnskadade barn "