Mamasamueli!
Jag har tänkt på din förfrågan om boktips. Men visste inte riktigt, man hittar ju oftast något bra här och där om ämnet, men en hel bok kanske inte. Men nu råkade jag köpa en bok på myrorna som tar upp mycket om dessa frågor:
"Rädda familjen" av Mary Pipher.
Har bara läst 72 sidor än, men den verkar väldigt intressant. Om hur samhället påverkar oss och barnen på olika sätt. Det extra bra är att hon har antropolog-studier i bottnen.
Kärnfamilj eller "stor-flock"?
För att hålla lite liv i denna tråd så skrev jag av förordet till John Seymours bok ”Självhushållning” skrivet av Dr. E.F. Schumacher, (boken är från 1976. Jag hoppas ni förstår varför jag tycker dessa rader är relevanta för trådämnet. )
”Vi kan antingen göra saker själva eller betala andra för att göra dem åt oss. Det är dessa två system som ger oss vår försörjning. Vi skulle kunna kalla dem det ”självförlitande systemet” och ”organisationssystemet”.
Det förstnämnda verkar ge självständiga män och kvinnor; det sistnämnda ger organiserade män och kvinnor. Alla existerande samhällen fungerar genom en blandning av dessa system: det är bara proportionerna som varierar.
Under de senaste hundra åren har det skett en enorm och historiskt sett unik omsvängning: från självförlitande mot organisation. Det har resulterat i att människor blivit mer osjälvständiga än någonsin tidigare. De kan hävda att de har en mycket högre utbildning än någon generation före dem, men faktum kvarstår att de knappast kan göra någonting alldeles på egen hand. De är ytterst beroende av enormt komplicerade organisationer, av fantastiska maskiner, av allt större penninginkomster. Vad händer om alltihop stannar eller bryter samman?
Vad händer vid en eller arbetslöshet? Kan staten tillgodose alla behov? I en del fall ja. I en del fall nej. Många människor faller igenom maskorna i säkerhetsnätet och vad händer sedan? De lider, de blir håglösa, till och med förtvivlade. Varför kan de inte hjälpa sig själva? I allmänhet är svaret bara alltför uppenbart: De vet inte hur, de har aldrig gjort det förr och vet inte var de ska börja.
John Seymour kan berätta om hur vi kan hjälpa oss själva och i denna bok gör han verkligen det. Han är en av de stora pionjärerna när det gäller självhushållning. Det är inte meningen att man ska härma pionjärer utan lära sig saker av dem. Borde vi alla göra vad John Seymour gjort och gör? Naturligtvis inte. Pionjärerna visar oss vad man kan göra och var och en får själv besluta vad som borde göras, det vill säga vad vi borde göra för att återupprätta någon slags balans i vår tillvaro.
Borde jag försöka odla all mat som jag och min familj behöver? Om jag försökte kunde jag antagligen inte göra någonting annat. Hur blir det då med allt annat vi behöver? Skulle jag försöka fuska i alla hantverk? I de flesta av dem skulle jag vara ganska okunnig och ineffektiv. Men att odla och tillverka några av de saker jag behöver: vilken glädje, vad upplivande, vad befriande att känna sig oberoende!
Vad som är ännu viktigare: vilken utveckling av personligheten! Att ta del av de skapande processerna. Människans inneboende skapande förmåga är inte någon dålig eller oväsentlig sak, om den försummas eller hålls tillbaka blir den till ett inre gift. Det kan förstöra dig och alla dina mänskliga relationer. I stor skala kan det – Nej, det kommer oundvikligen att försöra samhället.
Å andra sidan kan inget hindra ett samhälle att blomstra där man ger fritt utlopp år människornas skaparkraft – alla människors. Detta kan inte beordras eller organiseras uppifrån. Vi kan bara se till oss själva när det gäller sådana frågor. Inte heller bör någon av oss gå omkring och ”vänta på Godot” för Godot kommer aldrig. Det är intressant att tänka på alla de ”Godots” den moderna mänskligheten väntar på: det ena eller andra tekniska genombrottet, jättelika nya fyndigheter av olja och gas, automatisering så att ingen – eller nästan ingen – behöver lyfta ett finger längre, en politik som löser alla problem en gång för alla: multinationella företag som gör jätteinvesteringar i det senaste och bästa inom teknologin, eller helt enkelt nästa ”ekonomiska uppsving”.
John Seymour har aldrig ”väntat på Godot”. Det är själva kärnan i självförlitandet att man börjar nu och inte väntar på att något ska hända.
Teknologin bakom John Seymours självhushållning är fortfarande ganska outvecklad och kan naturligtvis förbättras. Ju fler som sätter igång, desto fortare kommer förbättringarna dvs. teknologier som hjälper människor till ökad självtillit, arbetsglädje, skaparkraft och därför: det goda livet. Denna bok är ett sort steg i rätt riktning och jag rekommenderar den av hela mitt hjärta.”
”Vi kan antingen göra saker själva eller betala andra för att göra dem åt oss. Det är dessa två system som ger oss vår försörjning. Vi skulle kunna kalla dem det ”självförlitande systemet” och ”organisationssystemet”.
Det förstnämnda verkar ge självständiga män och kvinnor; det sistnämnda ger organiserade män och kvinnor. Alla existerande samhällen fungerar genom en blandning av dessa system: det är bara proportionerna som varierar.
Under de senaste hundra åren har det skett en enorm och historiskt sett unik omsvängning: från självförlitande mot organisation. Det har resulterat i att människor blivit mer osjälvständiga än någonsin tidigare. De kan hävda att de har en mycket högre utbildning än någon generation före dem, men faktum kvarstår att de knappast kan göra någonting alldeles på egen hand. De är ytterst beroende av enormt komplicerade organisationer, av fantastiska maskiner, av allt större penninginkomster. Vad händer om alltihop stannar eller bryter samman?
Vad händer vid en eller arbetslöshet? Kan staten tillgodose alla behov? I en del fall ja. I en del fall nej. Många människor faller igenom maskorna i säkerhetsnätet och vad händer sedan? De lider, de blir håglösa, till och med förtvivlade. Varför kan de inte hjälpa sig själva? I allmänhet är svaret bara alltför uppenbart: De vet inte hur, de har aldrig gjort det förr och vet inte var de ska börja.
John Seymour kan berätta om hur vi kan hjälpa oss själva och i denna bok gör han verkligen det. Han är en av de stora pionjärerna när det gäller självhushållning. Det är inte meningen att man ska härma pionjärer utan lära sig saker av dem. Borde vi alla göra vad John Seymour gjort och gör? Naturligtvis inte. Pionjärerna visar oss vad man kan göra och var och en får själv besluta vad som borde göras, det vill säga vad vi borde göra för att återupprätta någon slags balans i vår tillvaro.
Borde jag försöka odla all mat som jag och min familj behöver? Om jag försökte kunde jag antagligen inte göra någonting annat. Hur blir det då med allt annat vi behöver? Skulle jag försöka fuska i alla hantverk? I de flesta av dem skulle jag vara ganska okunnig och ineffektiv. Men att odla och tillverka några av de saker jag behöver: vilken glädje, vad upplivande, vad befriande att känna sig oberoende!
Vad som är ännu viktigare: vilken utveckling av personligheten! Att ta del av de skapande processerna. Människans inneboende skapande förmåga är inte någon dålig eller oväsentlig sak, om den försummas eller hålls tillbaka blir den till ett inre gift. Det kan förstöra dig och alla dina mänskliga relationer. I stor skala kan det – Nej, det kommer oundvikligen att försöra samhället.
Å andra sidan kan inget hindra ett samhälle att blomstra där man ger fritt utlopp år människornas skaparkraft – alla människors. Detta kan inte beordras eller organiseras uppifrån. Vi kan bara se till oss själva när det gäller sådana frågor. Inte heller bör någon av oss gå omkring och ”vänta på Godot” för Godot kommer aldrig. Det är intressant att tänka på alla de ”Godots” den moderna mänskligheten väntar på: det ena eller andra tekniska genombrottet, jättelika nya fyndigheter av olja och gas, automatisering så att ingen – eller nästan ingen – behöver lyfta ett finger längre, en politik som löser alla problem en gång för alla: multinationella företag som gör jätteinvesteringar i det senaste och bästa inom teknologin, eller helt enkelt nästa ”ekonomiska uppsving”.
John Seymour har aldrig ”väntat på Godot”. Det är själva kärnan i självförlitandet att man börjar nu och inte väntar på att något ska hända.
Teknologin bakom John Seymours självhushållning är fortfarande ganska outvecklad och kan naturligtvis förbättras. Ju fler som sätter igång, desto fortare kommer förbättringarna dvs. teknologier som hjälper människor till ökad självtillit, arbetsglädje, skaparkraft och därför: det goda livet. Denna bok är ett sort steg i rätt riktning och jag rekommenderar den av hela mitt hjärta.”
Mamma till 4 barn, -03, -05, -07, -09
There´s a place in heaven for women who help other women...
There´s a place in heaven for women who help other women...
Återupplivar en gammal tråd med några tillägg jag hittat som passar in:
Läs hela här: http://www.strategier.se/hda.lasso?id=303468853651153
Och ett utdrag:
[/quote]Vi människor är flockdjur. Vi drivs av en oerhörd kraft att knyta an till andra. Barn och unga är programmerade att knyta an till dem som ger dem uppmärksamhet och sedan avvisa andra. Barn och unga som knyter an till friska föräldrar kommer att avvisa dåligt sällskap, droger, våld och opålitliga främlingar. Det är naturens skyddsmekanism för att säkra inflytandet av föräldrarna och de vuxna föräldrarna litar på, som vänner, släktingar och lärare. Men anknytning kräver tid, en bristfaktor idag. Neufeld menar att i dagens värld måste föräldrar och lärare närmast hänga sig fast vid barnen för att inte bli avvisade till förmån för kompisarna och dagens ungdomskultur – "kompisanknytning".
Varje gång vi som lärare eller förälder tycker att en tonåring är besvärlig, så har vi ett anknytningsproblem, menar Neufeld. Föräldraskap är en relation, inte en färdighet. När relationen fungerar är föräldraskapet lätt. När den inte fungerar blir det mesta besvärligt.[quote][/quote]
Läs hela här: http://www.strategier.se/hda.lasso?id=303468853651153
Och ett utdrag:
[/quote]Vi människor är flockdjur. Vi drivs av en oerhörd kraft att knyta an till andra. Barn och unga är programmerade att knyta an till dem som ger dem uppmärksamhet och sedan avvisa andra. Barn och unga som knyter an till friska föräldrar kommer att avvisa dåligt sällskap, droger, våld och opålitliga främlingar. Det är naturens skyddsmekanism för att säkra inflytandet av föräldrarna och de vuxna föräldrarna litar på, som vänner, släktingar och lärare. Men anknytning kräver tid, en bristfaktor idag. Neufeld menar att i dagens värld måste föräldrar och lärare närmast hänga sig fast vid barnen för att inte bli avvisade till förmån för kompisarna och dagens ungdomskultur – "kompisanknytning".
Varje gång vi som lärare eller förälder tycker att en tonåring är besvärlig, så har vi ett anknytningsproblem, menar Neufeld. Föräldraskap är en relation, inte en färdighet. När relationen fungerar är föräldraskapet lätt. När den inte fungerar blir det mesta besvärligt.[quote][/quote]
Mamma till 4 barn, -03, -05, -07, -09
There´s a place in heaven for women who help other women...
There´s a place in heaven for women who help other women...
Intressant Mata! Speciellt i ljuset av en bok jag nyss läst om Bifrostpedagogiken. Där görs det skillnad på auktoritativa och autentiska erfarenheter. De auktoritativa är kunskap vi får förmedlat till oss av någon som kan mer, vi tar en "genväg" för att slippa tänka alla tankar själv och slippa uppfinna hjulet på alla områden. De autentiska erfarenheterna är de som vi tillskansar oss från grunden, genom försök och misstag, som blir kunskap som sitter i kroppen. Bifrost menar att det måste finnas en balans mellan dessa två sätt att lära sig saker och att den traditionella skolan mest ägnat sig åt den auktoritativa delen. Man kunde kanske kalla de olika sätten för utbildning och självbildning? Eller självförlitande och organiserande? Det finns i alla fall paralleller tycker jag.Men att odla och tillverka några av de saker jag behöver: vilken glädje, vad upplivande, vad befriande att känna sig oberoende!
Vad som är ännu viktigare: vilken utveckling av personligheten! Att ta del av de skapande processerna. Människans inneboende skapande förmåga är inte någon dålig eller oväsentlig sak, om den försummas eller hålls tillbaka blir den till ett inre gift.
Jannika
Ja, låter bra det där med att man ska finna en balans mellan kunskap från ovan s a s och kunskap man får genom egen praktisk erfarenhet.
Oftast är man nog rätt omedveten om detta i skolan (?).
En annan sak är ju det märkliga förskjutning som har skett i vårat samhälle, där den auktoritativa kunskapen ofta värderas högre än den egenförvärvade.
Det var faktiskt en av anledningarna till att jag fick för mig att återuppliva tråden.
Det förvånar mig att det ständigt tjatas om att Anna W. inte har utbildning. Då menar man att hon inte har förvärvat sina kunskaper medels teoretiska studier. Man struntar i att hon har hur mycket som helst kunskap förvärvat medels praktiska studier.
[/quote]Under de senaste hundra åren har det skett en enorm och historiskt sett unik omsvängning: från självförlitande mot organisation. Det har resulterat i att människor blivit mer osjälvständiga än någonsin tidigare. De kan hävda att de har en mycket högre utbildning än någon generation före dem, men faktum kvarstår att de knappast kan göra någonting alldeles på egen hand. [/quote]
Att lita till sitt eget omdöme, dels då det gäller att avgöra vad man själv gör rätt och dels att kunna avgöra från vilka källor man accepterar kunskap anses nu av en del vara något man inte är i stånd till.
Man bör helst enbart förlita sig på statliga och vetenskapliga oberoende organ. Trots att man medger att dessa ofta har stora brister, så anses det enligt denna åsikt, att det ändå är bättre.
Varför?
Jag funderar om det beror just på det där med ansvarsfrågan. Vågar vi inte vara ansvariga för våra egna felval?
Spekulerar lite...
Oftast är man nog rätt omedveten om detta i skolan (?).
En annan sak är ju det märkliga förskjutning som har skett i vårat samhälle, där den auktoritativa kunskapen ofta värderas högre än den egenförvärvade.
Det var faktiskt en av anledningarna till att jag fick för mig att återuppliva tråden.
Det förvånar mig att det ständigt tjatas om att Anna W. inte har utbildning. Då menar man att hon inte har förvärvat sina kunskaper medels teoretiska studier. Man struntar i att hon har hur mycket som helst kunskap förvärvat medels praktiska studier.
[/quote]Under de senaste hundra åren har det skett en enorm och historiskt sett unik omsvängning: från självförlitande mot organisation. Det har resulterat i att människor blivit mer osjälvständiga än någonsin tidigare. De kan hävda att de har en mycket högre utbildning än någon generation före dem, men faktum kvarstår att de knappast kan göra någonting alldeles på egen hand. [/quote]
Att lita till sitt eget omdöme, dels då det gäller att avgöra vad man själv gör rätt och dels att kunna avgöra från vilka källor man accepterar kunskap anses nu av en del vara något man inte är i stånd till.
Man bör helst enbart förlita sig på statliga och vetenskapliga oberoende organ. Trots att man medger att dessa ofta har stora brister, så anses det enligt denna åsikt, att det ändå är bättre.
Varför?
Jag funderar om det beror just på det där med ansvarsfrågan. Vågar vi inte vara ansvariga för våra egna felval?
Spekulerar lite...
Mamma till 4 barn, -03, -05, -07, -09
There´s a place in heaven for women who help other women...
There´s a place in heaven for women who help other women...
Men kackel går ju bra det med...
.