)Elise Claeson på Expressen Debatt i dag
Hej
Jag ställer mig frågande till begreppet hemmafruar. I alla tider har alla arbetat, eller? Fast innan ofta hemma, ofta både man och hustru.
Bönder; delade på arbetet, skörda, mjölka, barn och mat etc etc, kvinnor gjorde mkt med mat och barn, väva kläder men även massa andra sysslor ute på gården.
Rikare familjer; mannen läkare t ex, kanske med mottagning hemma, kvinnan skötte representation etc, hushållsarbete, barn sköttes med inhyrd hjälp.
Och på 50-talet då det fanns många hemmafruar bodde i t.ex. vår förra lägenhet en familj med två vuxna, 2 barn och ibland en inneboende. Med den standarden hade man haft råd att vara hemma idag också? En lägenhet (2:a) på 54 kvm.
Alla får ju vara hemma, men ska samhället betala det? Att samhället betalar en stor del av dagisavg. beror ju på att samhället vill göra det möjligt för båda att arbeta för att få in skatteintäkter?
Jag förespråkar absolut ett samhälle där vi är hemma mer med våra barn och jag tycker det är strunt att tro att ettåringar behöver pedagogik för att utvecklas max etc, tror en förälder gör bästa jobbet.
Jag hoppas på ett barnvänligare samhälle, mer flexibla arbetsplatser, där man kan ta med sig barnen, jobba hemifrån, jobba halvtid båda 2 etc. men jag tycker det finns en glorifiering av förr som jag inte gillar. Nog kan vi hitta moderna, mycket bättre lösningar nu, än att halva befolkningen skulle vara mer vårdande än den andra halvan? Min man skulle aldrig låta mig vara hemmafru, inte till mer än hälften i alla fall, för resten vill han ha! Och det är inte lätt att få till, då måste man våga riskera jobb och inkomster, men jag önskar jag/vi hade det modet.
Vägen till detta barnvänligare samhälle är för mig jämställdhet och feminism, för först den dagen då män tar ett lika stort ansvar som kvinnor kommer arbetsplatser etc tvingas hitta de BRA lösningarna för att behålla sin arbetskraft som vill vara bra närvarande föräldrar också.
Kram H
Jag ställer mig frågande till begreppet hemmafruar. I alla tider har alla arbetat, eller? Fast innan ofta hemma, ofta både man och hustru.
Bönder; delade på arbetet, skörda, mjölka, barn och mat etc etc, kvinnor gjorde mkt med mat och barn, väva kläder men även massa andra sysslor ute på gården.
Rikare familjer; mannen läkare t ex, kanske med mottagning hemma, kvinnan skötte representation etc, hushållsarbete, barn sköttes med inhyrd hjälp.
Och på 50-talet då det fanns många hemmafruar bodde i t.ex. vår förra lägenhet en familj med två vuxna, 2 barn och ibland en inneboende. Med den standarden hade man haft råd att vara hemma idag också? En lägenhet (2:a) på 54 kvm.
Alla får ju vara hemma, men ska samhället betala det? Att samhället betalar en stor del av dagisavg. beror ju på att samhället vill göra det möjligt för båda att arbeta för att få in skatteintäkter?
Jag förespråkar absolut ett samhälle där vi är hemma mer med våra barn och jag tycker det är strunt att tro att ettåringar behöver pedagogik för att utvecklas max etc, tror en förälder gör bästa jobbet.
Jag hoppas på ett barnvänligare samhälle, mer flexibla arbetsplatser, där man kan ta med sig barnen, jobba hemifrån, jobba halvtid båda 2 etc. men jag tycker det finns en glorifiering av förr som jag inte gillar. Nog kan vi hitta moderna, mycket bättre lösningar nu, än att halva befolkningen skulle vara mer vårdande än den andra halvan? Min man skulle aldrig låta mig vara hemmafru, inte till mer än hälften i alla fall, för resten vill han ha! Och det är inte lätt att få till, då måste man våga riskera jobb och inkomster, men jag önskar jag/vi hade det modet.
Vägen till detta barnvänligare samhälle är för mig jämställdhet och feminism, för först den dagen då män tar ett lika stort ansvar som kvinnor kommer arbetsplatser etc tvingas hitta de BRA lösningarna för att behålla sin arbetskraft som vill vara bra närvarande föräldrar också.
Kram H
Mamma till 2 tvillingkillar födda 2004
och till en lillebror född 2008
och till en lillebror född 2008
miar70 och ulrikaj, jag är övertygad om att era familjer fungerar utmärkt. 
Det hade inte heller varit några problem för MIG att ta hela hemma-biten, eftersom jag har en underbar man 
som också skulle anse att de pengar han tjänar skulle tillhöra OSS. Men tyvärr vimlar det av mindre underbara män som drar fördel av situationen, och för kvinnans del blir det nästan omöjligt att lämna förhållandet eftersom hon blivit beroende av mannen, hon har inga egna pengar, har stått utanför arbetsmarknaden i flera år osv...Jag har sett det här på nära håll. Jag känner solidaritet med de här kvinnorna och vänder mig därför mot åsikten att KVINNAN ska vara hemma. Man är två som producerar barnen och borde vara två som tar hand om dem.
Det hade inte heller varit några problem för MIG att ta hela hemma-biten, eftersom jag har en underbar man som också skulle anse att de pengar han tjänar skulle tillhöra OSS. Men tyvärr vimlar det av mindre underbara män som drar fördel av situationen, och för kvinnans del blir det nästan omöjligt att lämna förhållandet eftersom hon blivit beroende av mannen, hon har inga egna pengar, har stått utanför arbetsmarknaden i flera år osv...Jag har sett det här på nära håll. Jag känner solidaritet med de här kvinnorna och vänder mig därför mot åsikten att KVINNAN ska vara hemma. Man är två som producerar barnen och borde vara två som tar hand om dem.Lycklig mamma till tvillingar födda i april -06
Vägen till detta barnvänligare samhälle är för mig jämställdhet och feminism, för först den dagen då män tar ett lika stort ansvar som kvinnor kommer arbetsplatser etc tvingas hitta de BRA lösningarna för att behålla sin arbetskraft som vill vara bra närvarande föräldrar också.
Lycklig mamma till tvillingar födda i april -06
Problemet idag som inte riktigt var förr är att nuförtiden klarar man sig inte på en inkomst som man däremot gjorde förr.Min mamma har varit hemma med oss hela tiden.Hon slutade arbeta när hon födde min storebror och har aldrig återgått till arbetslivet efter det.Hon säger att hon aldrig ångrat en sekund av det beslutet att få vara hemma med oss.
För det första så klarar man sig inte på en inkomst och för det andra ska man ha massa prylar numera.Data tex måste alla ha,mobiltelefoner,vissa märkeskläder,semestrar på andra sidan jordklotet (en 50-60 tusen ska man hosta upp för en familj två veckor vilket är mycket pengar.),nya bilar,hemmabio mm.Ja allt som inte alls var viktigt förr eller ens fanns.
/ulrika
För det första så klarar man sig inte på en inkomst och för det andra ska man ha massa prylar numera.Data tex måste alla ha,mobiltelefoner,vissa märkeskläder,semestrar på andra sidan jordklotet (en 50-60 tusen ska man hosta upp för en familj två veckor vilket är mycket pengar.),nya bilar,hemmabio mm.Ja allt som inte alls var viktigt förr eller ens fanns.
/ulrika
mamma till goaste killen Jacob 17/3-02 och till goaste tjejen Liw 1/1-07
och till goaste tjejen Liw 1/1-07 Det är bra att din mor funnit att hon mått bra av och varit lycklig av att vara hemma-och haft ett sådant förhållande att det gått.ulrikaj skrev:Problemet idag som inte riktigt var förr är att nuförtiden klarar man sig inte på en inkomst som man däremot gjorde förr.Min mamma har varit hemma med oss hela tiden.Hon slutade arbeta när hon födde min storebror och har aldrig återgått till arbetslivet efter det.Hon säger att hon aldrig ångrat en sekund av det beslutet att få vara hemma med oss.
För det första så klarar man sig inte på en inkomst och för det andra ska man ha massa prylar numera.Data tex måste alla ha,mobiltelefoner,vissa märkeskläder,semestrar på andra sidan jordklotet (en 50-60 tusen ska man hosta upp för en familj två veckor vilket är mycket pengar.),nya bilar,hemmabio mm.Ja allt som inte alls var viktigt förr eller ens fanns.
/ulrika
Men dagens unga kvinnor vill inte vara beroende och jag anser det vara sunt och det har inte med att ha det "allra nyaste" utan det handlar att kunna bestämma om sitt liv helt och fullt och framförallt ha friheten att lämna ett dåligt förhållande!
Jag skulle kunna ställa frågan varför vänder man sig i debatten till kvinnan? Varför anses kvinnan vara det som bär det största ansvaret för barnen och familjen?
Idag kräver unga kvinnor faktiskt mer av männen i sina liv och det tycker jag är bra-men de skulle behöva kräva ännu mer.
Att dra paraller att alla barn som är hemma med sin mödrar är lyckliga barn kan jag genast säga är fel-för så är det inte-likaså att säga att att det är lika fel att säga att alla barn som går på dagis är olyckliga.
När ska vi se helheten? Att familjelivet handlar om ett gemensamt sammarbete, som handlar om mammans och pappans gemensamma vårdnad för barn de TILLSAMMANS satt till världen.
Min egen mormor mådde dåligt av att vara hemma under flera år-och blev lycklig av att arbeta-så exempel på människor som mått bra av att vara hemma eller mått bra av jobba har vi nu alla-men det är inte där skon klämmer.
Fakta; kvinnor misshandlas i hundratal varje år av sina män varje år-en kvinna avlider i veckan-i Sverige. Runt om i världen ser det ännu värre ut.
Kvinnor måste vara lika oberoende som män anser att de har RÄTT att vara för det går inte att vara säker på hur livet ter sig.
Jag är väl ett utmärkt exempel på det! Skulle någon av er tycka att jag bör stanna i ett förhållande som detta?
Om jag inte hade en egen inkomst skulle jag varit tvungen att stanna....det vore horribelt!
I debatten så ska båda föräldrarna lyftas fram och bådas ansvar. Varför lyfts bara moderns ansvar fram?
Åter igen sammarbete för att ta hand om våra barn mellan man och kvinna!
mamma till två älskade busfrön och matte till världens bästa kompis!
-
Fd Medlem
Så, nu har det kliat i fingrana på mig allt för länge.
Här ett par ord och frågor från mig:
Först vill jag kommentera något av det Claesson skriver. Till exempel att nu kan Messing förlita sig på sin miljardär. Japp, men hon kan också förlita sig till den statsrådspension hon själv har arbetat ihop, drygt 49 000 i månaden. Hon är INTE beroende av sin nye man. Dessutom har hon kunnat förlita sig till sin fd. man under stor del av sin karriär. Han har nämligen varit hemmaman stundvis. Liksom Margon Wallströms, för övrigt. Så inga problem för sossar att leva på en lön eller att en i hushållet stannar hemma och tar hand om barnen, jag vill bara understryka det.
Sen vill jag kommentera något av det som skrivits senare i tråden. Någon skrev att ordet frigörelse får det att smaka illa i munnen, som om man skulle frigöra sig från barnen. (Ungefär.) Givetvis har den feministiska frigörelsen inte handlat om en frigörelse från sina barn i första hand. Den har handlat om att frigöra sig från rollen och plikten som den som bär huvudansvaret för man, hem och barn, samtidigt som man är beroende av sin mans inkomst. Olyckligt om någon missat att få med sig det!
Någon påstod att det fanns lag på att man bara får vara hemma 18 månader. Någon sådan lag finns inte. Den lag som finns, säger att man har rätt att vara ledig från sitt arbete i 18 månader för att ta hand om barn (per barn). Kommer du överens med din arbetsgivare om en längre ledighet, finns inget som stoppar det. Inte heller att du säger upp dig och skaffar ett nytt arbete när du vill börja jobba igen. Eller startar eget företag och bestämmer själv.
Sen verkar det som om det finns en väldigt stor frågeställning kring varför samhället inte lika gärna kan ge de pengar som skulle ha gått till dagis, direkt till den förälder som stannar hemma. Av den enkla anledning att politiken har (haft?) som mål att nå jämställdhet. Att underlätta för män och kvinnor att leva med barn OCH yrkesarbeta, vilket kön man än har. Det är bra för BNP och det är bra för att öka kvinnors ställning på arbetsmarknaden (det blir till exempel svårare för en arbetsgivare att välja bort kvinnor på vissa positioner, efter som hon sanolikt kommer att försvinna in i barnafödandets och fostrandes värld ett par och, och för att hon är den som har huvudansvaret för hem och barn och därför inte riktigt är att lite på).
Nu till mina högst personliga tankar kring detta med att stanna i hemmet ett antal år.
Jag hoppas att ni som förlitar er på er makes inkomst har sett till att ni även delar på den pensionsgrundande inkomsten, dvs att han skriver över hälften av sin allmänna pension till din kommande pension. Jag hoppas att ni får hälften av de pensionsavsättnignar hans arbetsgivare gör. Jag hoppas att du håller dig ajour med ditt yrke, så att du har något att tillföra arbetsmarknaden efter många år borta från den.
Ni som väljer bort yrkesarbete, hur har valet fallit på just er? Och inte på pappan? Har han månne högre inkomst? Fundera i så fall på VARFÖR han har det!
Ni som stannar hemma, hur tänker ni inför den dag barnen är stora? Hur gör ni den dag din eller makens kärlek har hitatt en ny person att älska? Vad säger ni till era barn när de en dag undrar varför mamma är hemma och pappa jobbar?
Någon som har tänkt på hur unikt länge samhället ändå subventionerar att vi stannar hemma med våra barn? Att vi får betalt för att vara hemma med dem när de är sjuka? Att vi har rätt att behålla våra jobb, trots att vi är borta 18 månader? Att vi har RÄTT att arbeta deltid medan barnen är små? Någon som kan nämna andra länder med de förutsättningarna?
Om nu någon undrar hur jag själv har valt att lösa det så har jag jobbat hemifrån, drygt 50%, under min föräldraledighet. Efter 8 månader började vi dela på föräldraledigheten, så att vi kunde arbeta utanför hemmet 2,5 dagar var/vecka, i 6 månader. Nu tar maken över här hemma. Jag ska jobba heltid utanför hemmet. I februari kommer tillökning, då börjar vi på ny kula. Men med två barn här hemma. Vi avstår barnet lika mycket och vi avstår yrkesarbetet lika mycket. Det är bra för oss, för vår son, som jag hoppas får en jämställd uppväxt och ser sin pappa lika mycket med diskborsten i handen som han ser mig som den som släpar hem pengarna.
Ni som inte delar lika på hemmavaro och yrkesarbete - får jag fråga varför?
Det var ungefär en tiondel av det jag skulle vilja säga i ämnet...
Ulrika
Här ett par ord och frågor från mig:
Först vill jag kommentera något av det Claesson skriver. Till exempel att nu kan Messing förlita sig på sin miljardär. Japp, men hon kan också förlita sig till den statsrådspension hon själv har arbetat ihop, drygt 49 000 i månaden. Hon är INTE beroende av sin nye man. Dessutom har hon kunnat förlita sig till sin fd. man under stor del av sin karriär. Han har nämligen varit hemmaman stundvis. Liksom Margon Wallströms, för övrigt. Så inga problem för sossar att leva på en lön eller att en i hushållet stannar hemma och tar hand om barnen, jag vill bara understryka det.
Sen vill jag kommentera något av det som skrivits senare i tråden. Någon skrev att ordet frigörelse får det att smaka illa i munnen, som om man skulle frigöra sig från barnen. (Ungefär.) Givetvis har den feministiska frigörelsen inte handlat om en frigörelse från sina barn i första hand. Den har handlat om att frigöra sig från rollen och plikten som den som bär huvudansvaret för man, hem och barn, samtidigt som man är beroende av sin mans inkomst. Olyckligt om någon missat att få med sig det!
Någon påstod att det fanns lag på att man bara får vara hemma 18 månader. Någon sådan lag finns inte. Den lag som finns, säger att man har rätt att vara ledig från sitt arbete i 18 månader för att ta hand om barn (per barn). Kommer du överens med din arbetsgivare om en längre ledighet, finns inget som stoppar det. Inte heller att du säger upp dig och skaffar ett nytt arbete när du vill börja jobba igen. Eller startar eget företag och bestämmer själv.
Sen verkar det som om det finns en väldigt stor frågeställning kring varför samhället inte lika gärna kan ge de pengar som skulle ha gått till dagis, direkt till den förälder som stannar hemma. Av den enkla anledning att politiken har (haft?) som mål att nå jämställdhet. Att underlätta för män och kvinnor att leva med barn OCH yrkesarbeta, vilket kön man än har. Det är bra för BNP och det är bra för att öka kvinnors ställning på arbetsmarknaden (det blir till exempel svårare för en arbetsgivare att välja bort kvinnor på vissa positioner, efter som hon sanolikt kommer att försvinna in i barnafödandets och fostrandes värld ett par och, och för att hon är den som har huvudansvaret för hem och barn och därför inte riktigt är att lite på).
Nu till mina högst personliga tankar kring detta med att stanna i hemmet ett antal år.
Jag hoppas att ni som förlitar er på er makes inkomst har sett till att ni även delar på den pensionsgrundande inkomsten, dvs att han skriver över hälften av sin allmänna pension till din kommande pension. Jag hoppas att ni får hälften av de pensionsavsättnignar hans arbetsgivare gör. Jag hoppas att du håller dig ajour med ditt yrke, så att du har något att tillföra arbetsmarknaden efter många år borta från den. Ni som väljer bort yrkesarbete, hur har valet fallit på just er? Och inte på pappan? Har han månne högre inkomst? Fundera i så fall på VARFÖR han har det! Ni som stannar hemma, hur tänker ni inför den dag barnen är stora? Hur gör ni den dag din eller makens kärlek har hitatt en ny person att älska? Vad säger ni till era barn när de en dag undrar varför mamma är hemma och pappa jobbar? Någon som har tänkt på hur unikt länge samhället ändå subventionerar att vi stannar hemma med våra barn? Att vi får betalt för att vara hemma med dem när de är sjuka? Att vi har rätt att behålla våra jobb, trots att vi är borta 18 månader? Att vi har RÄTT att arbeta deltid medan barnen är små? Någon som kan nämna andra länder med de förutsättningarna?Om nu någon undrar hur jag själv har valt att lösa det så har jag jobbat hemifrån, drygt 50%, under min föräldraledighet. Efter 8 månader började vi dela på föräldraledigheten, så att vi kunde arbeta utanför hemmet 2,5 dagar var/vecka, i 6 månader. Nu tar maken över här hemma. Jag ska jobba heltid utanför hemmet. I februari kommer tillökning, då börjar vi på ny kula. Men med två barn här hemma. Vi avstår barnet lika mycket och vi avstår yrkesarbetet lika mycket. Det är bra för oss, för vår son, som jag hoppas får en jämställd uppväxt och ser sin pappa lika mycket med diskborsten i handen som han ser mig som den som släpar hem pengarna.
Ni som inte delar lika på hemmavaro och yrkesarbete - får jag fråga varför?
Det var ungefär en tiondel av det jag skulle vilja säga i ämnet...
Ulrika
-
annawahlgren
- Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
- Inlägg: 15366
- Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
- Ort: Gastsjön
Tack, Nya mamman 
Tänkvärt och väl uttryckt.Om man skalar ner allting till basics, oavsett allt, tror jag att Gud har tänkt sig att människan ska ta hand om sin avkomma de första tre åren. Åtminstone. Med hjälp av andra, givetvis, men övergripande i tid.
Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn 
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
Hej
Lillys:Jag är hemskt ledsen över vad du varit/är med om med din sambo och jag tycker absolut du gjort rätt som väljer att leva ensam.Jag skulle inte heller tveka en sekund.
Jag vill inte heller vara beroende av en annan människa så skulle det mot förmodan ta slut mellan oss så har jag mitt arbete att återgå till och utöka tiden dessutom till heltid.Just nu känns det väldigt avlägset och och så länge det gör det och vi klarar oss på en inkomst i princip så tänker jag vara hemma med mina barn.
Det är många härinne som gång pågång påpekar att mannen kanske hittar en yngre tjej och man blir ensam.Jag förstår inte riktigt det?
Det kan vara vi tjejer/kvinnor som lika gärna hittar en yngre kille och lämnar våra män eller det behöver inte vara så alls.Varför ska man gå in i ett förhållande och tro att våra respektive kommer att lämna oss?Skulle jag ha sånna tankar om min sambo tror jag förhållandet är dömt att misslyckas istället.
Sen är det ju så att är man nöjd och harmonisk med sig själv så blir barnen oxå det.Det är väldigt olika från person till person men nu är det faktiskt så att det är nästan fult att vara hemma.Som mamma är det tvärtom så att man nästan måste jobba.När jag säger att jag tänker vara hemma så länge som möjligt är det många som lyfter på ögonbrynet och tycker nästan man är arbetsskygg.
Sen till sist anledningen till att det är min sambo som arbetar och jag är den som är hemma är att jag VILL vara hemma och min sambo är säljare och borta under veckorna och därför tjänar bra med pengar.Hadde inte han haft det jobb han har så hadde jag varit tvungen att gå upp till heltid och lämna barnen på dagis runt året.För mig känns det ganska självklart vilket jag vill då.
Jag är född -70 och då var alla mammor nästan hemma på dagarna och det fanns barn överallt att leka med i varje gård.Det här med dagis tror jag kom lite senare(iallafall hos oss på landet i dalarna)för jag vet ingen unge som var på dagis när jag tänker efter.
/ulrika
Lillys:Jag är hemskt ledsen över vad du varit/är med om med din sambo och jag tycker absolut du gjort rätt som väljer att leva ensam.Jag skulle inte heller tveka en sekund.
Jag vill inte heller vara beroende av en annan människa så skulle det mot förmodan ta slut mellan oss så har jag mitt arbete att återgå till och utöka tiden dessutom till heltid.Just nu känns det väldigt avlägset och och så länge det gör det och vi klarar oss på en inkomst i princip så tänker jag vara hemma med mina barn.
Det är många härinne som gång pågång påpekar att mannen kanske hittar en yngre tjej och man blir ensam.Jag förstår inte riktigt det?
Det kan vara vi tjejer/kvinnor som lika gärna hittar en yngre kille och lämnar våra män eller det behöver inte vara så alls.Varför ska man gå in i ett förhållande och tro att våra respektive kommer att lämna oss?Skulle jag ha sånna tankar om min sambo tror jag förhållandet är dömt att misslyckas istället.Sen är det ju så att är man nöjd och harmonisk med sig själv så blir barnen oxå det.Det är väldigt olika från person till person men nu är det faktiskt så att det är nästan fult att vara hemma.Som mamma är det tvärtom så att man nästan måste jobba.När jag säger att jag tänker vara hemma så länge som möjligt är det många som lyfter på ögonbrynet och tycker nästan man är arbetsskygg.
Sen till sist anledningen till att det är min sambo som arbetar och jag är den som är hemma är att jag VILL vara hemma och min sambo är säljare och borta under veckorna och därför tjänar bra med pengar.Hadde inte han haft det jobb han har så hadde jag varit tvungen att gå upp till heltid och lämna barnen på dagis runt året.För mig känns det ganska självklart vilket jag vill då.
Jag är född -70 och då var alla mammor nästan hemma på dagarna och det fanns barn överallt att leka med i varje gård.Det här med dagis tror jag kom lite senare(iallafall hos oss på landet i dalarna)för jag vet ingen unge som var på dagis när jag tänker efter.
/ulrika
mamma till goaste killen Jacob 17/3-02 och till goaste tjejen Liw 1/1-07
och till goaste tjejen Liw 1/1-07 -
Fd Medlem
Ha ha Anna, visst kan det vara så, att Gud hade för avsikt att vi föräldrar skulle ta hand om våra barn. Lätt för honom eller henne att tycka, själv överlät ju Gud att bära, föda och nära sonen på ett vilt främmande par... Som blev korsfäst senare i livet!!
Jag tror att Gud skulle tycka att det vore rätt schyst om pappor och mammor delade ganska lika på ansvar för inkomst, barn, hem, ansvar osv. Men det kanske är en sekulär feminists önsketänkande...?? Nu har ju fördelningspolitiken i det här landet gjort det ekonomiskt möjligt för mammor och pappor att både dra hem lite stålar och ta hand om sina barn, och då tycker jag att det är trist att den här diskussionen förs mellan mammor som väljer att avstå från yrkesarbete och kvinnor som väljer att kombinera sitt jobb med familj. I samarbete med mannen. Vad säger männen? De män som låter frun vara hemma med barnen medan de själva är ute på fältet? Varför delar de inte?
Ulrikaj: Vem är det egentligen som säger att det är fult att vara hemma med sina barn? Jag har aldrig hört någon säga det, tvärtom. Jag har däremot hört MÅNGA män som i efterhand ångrat att de inte var hemma mer med sina barn när de var små.
Nu har vi ju en politisk majoritet som i ännu större utsträckning än den gamla hyllar arbete, och bjuder förhoppningsvis (så småningom) på skatteavdrag för den som lönearbetar. De som stannar hemma pga barn, sjukdom, arbetslöshet eller studier blir utan avdraget. Rättvist? Bra för statsfinanserna är det i alla fall. Då är det svårt att se varför Claesson (och delar av följande diskussion i den här tråden) lägger så stor del av skulden för att vi inte tycker oss ha råd att vara hemmafruar eller hemmamän på de gamla sossarna.
Många mår dessutom väldigt bra av att yrkesarbeta. Av att ha en egen inkomst, egna pensionspoäng, att använda sig av sin utbildning osv. Inget konstigt alls, tycker jag. Det har kvinnor kämpat för sedan minst Mary Wollstonecrafts tid. Så visst väcker det en viss nyfikenhet när någon går mot strömmen, i en tid och ett land där förutsättningarna för att dela lika mellan män och kvinnor aldrig varit bättre!
Det jag har tilltalats så mycket av när jag läst Anna Wahlgrens tankar om livet med barn är just hennes uppmaning att arbeta, producera, "kämpa för flockens överlevnad". För det funkar ju, med standardmodell, sömnschema, ensamlek och arbete tillsammans med barnet. För mig har det gjort att min omgivnings skepsis inför min ambition att kombinera arbete och spädbarn har kommit helt på skam. För jo, du ska veta att man betraktas som ett oväsen när man sitter med bautastor mage och säger att man tänker fortsätta att jobba även efter förlossning! Du skulle bara veta hur många "ja, ja, vänta du bara, du vet inte vad du snackar om..." jag har fått höra. Det finns förvånansvärt lite stöd för viljan att kombinera jobb och barn i det här samhället, som nu är så arbetsvurmande! Man anses ofta som lite egoistisk som inte ger sitt barn "full uppmärksamhet" med mera, med mera. Om man dessutom påstår saker som att "dagis finns ju inte till för barnen, det är ju en samhällsservice för föräldrar som behöver/vill arbeta utan sina barn" får man ofta "lätt för dig att säga, du som har en snäll och lugn unge och TÄNK på att barn behöver minsann stimulans, pedagogik och kompisar!!!"-diskussionen att reda ut. Men det är helt ok, jag bryter ju det gängse mönstret. De första månaderna tyckte jag att det var en smula jobbigt att försvara mitt val, jag förvånades och förundrades över hur känslig den här frågan var. Nu är jag bara skitglad över hela situationen och berättar gladeligen för människor hur jag får till det. Förhoppningsvis inspirerar det någon!
Det var visst en utsvävning. Och jag gör en till, eftersom jag tycker att den är tänkvärd i det här sammanhanget: Visst är det intressant att män i norra Sverige ofta tar ut föräldraledighet just under älgjakten! Det måste ju betyda att kvinnorna sticker ut och dra hem käket, medan barnen får vara socialt delaktiga i sina pappors liv! Eller...? Ännu en önsketanke från en optimistisk feminist, är jag rädd.
Långt blev det. Igen...
Jag tror att Gud skulle tycka att det vore rätt schyst om pappor och mammor delade ganska lika på ansvar för inkomst, barn, hem, ansvar osv. Men det kanske är en sekulär feminists önsketänkande...?? Nu har ju fördelningspolitiken i det här landet gjort det ekonomiskt möjligt för mammor och pappor att både dra hem lite stålar och ta hand om sina barn, och då tycker jag att det är trist att den här diskussionen förs mellan mammor som väljer att avstå från yrkesarbete och kvinnor som väljer att kombinera sitt jobb med familj. I samarbete med mannen. Vad säger männen? De män som låter frun vara hemma med barnen medan de själva är ute på fältet? Varför delar de inte?
Ulrikaj: Vem är det egentligen som säger att det är fult att vara hemma med sina barn? Jag har aldrig hört någon säga det, tvärtom. Jag har däremot hört MÅNGA män som i efterhand ångrat att de inte var hemma mer med sina barn när de var små.
Nu har vi ju en politisk majoritet som i ännu större utsträckning än den gamla hyllar arbete, och bjuder förhoppningsvis (så småningom) på skatteavdrag för den som lönearbetar. De som stannar hemma pga barn, sjukdom, arbetslöshet eller studier blir utan avdraget. Rättvist? Bra för statsfinanserna är det i alla fall. Då är det svårt att se varför Claesson (och delar av följande diskussion i den här tråden) lägger så stor del av skulden för att vi inte tycker oss ha råd att vara hemmafruar eller hemmamän på de gamla sossarna.
Många mår dessutom väldigt bra av att yrkesarbeta. Av att ha en egen inkomst, egna pensionspoäng, att använda sig av sin utbildning osv. Inget konstigt alls, tycker jag. Det har kvinnor kämpat för sedan minst Mary Wollstonecrafts tid. Så visst väcker det en viss nyfikenhet när någon går mot strömmen, i en tid och ett land där förutsättningarna för att dela lika mellan män och kvinnor aldrig varit bättre!
Det jag har tilltalats så mycket av när jag läst Anna Wahlgrens tankar om livet med barn är just hennes uppmaning att arbeta, producera, "kämpa för flockens överlevnad". För det funkar ju, med standardmodell, sömnschema, ensamlek och arbete tillsammans med barnet. För mig har det gjort att min omgivnings skepsis inför min ambition att kombinera arbete och spädbarn har kommit helt på skam. För jo, du ska veta att man betraktas som ett oväsen när man sitter med bautastor mage och säger att man tänker fortsätta att jobba även efter förlossning! Du skulle bara veta hur många "ja, ja, vänta du bara, du vet inte vad du snackar om..." jag har fått höra. Det finns förvånansvärt lite stöd för viljan att kombinera jobb och barn i det här samhället, som nu är så arbetsvurmande! Man anses ofta som lite egoistisk som inte ger sitt barn "full uppmärksamhet" med mera, med mera. Om man dessutom påstår saker som att "dagis finns ju inte till för barnen, det är ju en samhällsservice för föräldrar som behöver/vill arbeta utan sina barn" får man ofta "lätt för dig att säga, du som har en snäll och lugn unge och TÄNK på att barn behöver minsann stimulans, pedagogik och kompisar!!!"-diskussionen att reda ut. Men det är helt ok, jag bryter ju det gängse mönstret. De första månaderna tyckte jag att det var en smula jobbigt att försvara mitt val, jag förvånades och förundrades över hur känslig den här frågan var. Nu är jag bara skitglad över hela situationen och berättar gladeligen för människor hur jag får till det. Förhoppningsvis inspirerar det någon!
Det var visst en utsvävning. Och jag gör en till, eftersom jag tycker att den är tänkvärd i det här sammanhanget: Visst är det intressant att män i norra Sverige ofta tar ut föräldraledighet just under älgjakten! Det måste ju betyda att kvinnorna sticker ut och dra hem käket, medan barnen får vara socialt delaktiga i sina pappors liv! Eller...? Ännu en önsketanke från en optimistisk feminist, är jag rädd.
Långt blev det. Igen...
Hej igen
Jag uttryckte mig fel insåg jag i efterhand.Det jag menade var att det förväntas av alla kvinnor och män att atergå till sina arbeten tidigt då det börjar ifrågasättas vad som är bäst för barnen.VI bor i en ganska liten by men det är 10barn i Jacobs ålder.Gissa hur många som är hemma om dagarna?Inte ett enda barn.Det var dagis från ca1.5års ålder för alla.
Jag skulle inte vilja ha min sambos arbete då jag inte alls är den typen.Men vad jag vet tjänar hans kvinnliga kollegor lika mycket som han.Skulle han vara hemma från sitt jobb skulle inte han ha något arbete sedan att återgå till.Skulle han vara hemma med barnen skulle dom lära upp en helt ny människa +att den personen inte alls har det bandet som min sambo byggt upp mellan säljare-köpare.Men det är priset vi får betala för att jag ska kunna vara hemma länge med barnen.Det är möjligt att vi skulle klara oss på min inkomst oxå om jag gick upp i tid men jag vill ju vara hemma och han vill arbeta så jag ser inget fel i det.
Uppdelningen i våran familj är att jag drar hela lasset under veckorna och på helgerna+fredagarna då han kommer hem till lunch hjälps vi åt med det mesta.Jag kan känna att jag växer som människa när jag faktiskt klarar det mesta själv.
Sen är det helt klart fel på systemet att när man är man hemma och tar hand om sina egna barn ska man förlora på det(ekonomiskt)men jag ser det istället att jag vinner något genom att vara hemma länge.Herregud Jacob är redan 6år snart och tiden bara runnit iväg.Jag ångrar inte ett ögonblick att jag varit hemma så mycket som jag ändå varit med honom.
Jag uttryckte mig fel insåg jag i efterhand.Det jag menade var att det förväntas av alla kvinnor och män att atergå till sina arbeten tidigt då det börjar ifrågasättas vad som är bäst för barnen.VI bor i en ganska liten by men det är 10barn i Jacobs ålder.Gissa hur många som är hemma om dagarna?Inte ett enda barn.Det var dagis från ca1.5års ålder för alla.
Jag skulle inte vilja ha min sambos arbete då jag inte alls är den typen.Men vad jag vet tjänar hans kvinnliga kollegor lika mycket som han.Skulle han vara hemma från sitt jobb skulle inte han ha något arbete sedan att återgå till.Skulle han vara hemma med barnen skulle dom lära upp en helt ny människa +att den personen inte alls har det bandet som min sambo byggt upp mellan säljare-köpare.Men det är priset vi får betala för att jag ska kunna vara hemma länge med barnen.Det är möjligt att vi skulle klara oss på min inkomst oxå om jag gick upp i tid men jag vill ju vara hemma och han vill arbeta så jag ser inget fel i det.
Uppdelningen i våran familj är att jag drar hela lasset under veckorna och på helgerna+fredagarna då han kommer hem till lunch hjälps vi åt med det mesta.Jag kan känna att jag växer som människa när jag faktiskt klarar det mesta själv.
Sen är det helt klart fel på systemet att när man är man hemma och tar hand om sina egna barn ska man förlora på det(ekonomiskt)men jag ser det istället att jag vinner något genom att vara hemma länge.Herregud Jacob är redan 6år snart och tiden bara runnit iväg.Jag ångrar inte ett ögonblick att jag varit hemma så mycket som jag ändå varit med honom.
mamma till goaste killen Jacob 17/3-02 och till goaste tjejen Liw 1/1-07
och till goaste tjejen Liw 1/1-07 Nya mamman! Mycket bra skrivet,bravo!
Åter igen; jag och sambon har ju också barnen hemma och ingen har kritiserat vårt val, det flesta har sagt att de önskat de kunde göra detsamma för och med sina barn. Kankse beror de posistiva åsikterna på att vi båda arbetar, jag vet inte, men idag tycker jag som sagt att de flesta tycker det är viktigt att vara tillsammans med sina barn så mycket som möjligt!
Jag tror inte folk tycker det är fult att man valt att vara hemma med sina barn, men många, som jag själv, reagerar starkt på att man dels lägger allt ansvar på modern och att man kanske romantiserar en tid som inte var lätt alla gånger varken för kvinnor som inte hade rätt att välja sina liv och barn som var tvungen att vara med frustrerande mödrar.
I Usa så har kvinnor aldrig använt så mycket lugnande medel som under hemmafruns guldålder...det är värt att tänka på.
Kvinnor, våra farmödrar och mormmödrar har kämpat för att vi nu kan njuta av frukterna av oberoende och frihet och frigörelse. Vi kan välja när och hur många barn vi föder, desto störra chans att varje barn som sätts till världen är välkommen och älskad.
Våra döttrar, om de lär sig sin historia och lär sig att använda sin frihet, har större möjligheter än de flesta medsystrar i världen.
Jag har sett dessa stackars medsystrar under mina år utomlands...och ingen av oss skulle acceptera att leva så; därför anser jag att vi ska uppskatta jämlikheten,friheten och oberoendet, för vår egen skull och för våra barns skull.
Åter igen; jag och sambon har ju också barnen hemma och ingen har kritiserat vårt val, det flesta har sagt att de önskat de kunde göra detsamma för och med sina barn. Kankse beror de posistiva åsikterna på att vi båda arbetar, jag vet inte, men idag tycker jag som sagt att de flesta tycker det är viktigt att vara tillsammans med sina barn så mycket som möjligt!
Jag tror inte folk tycker det är fult att man valt att vara hemma med sina barn, men många, som jag själv, reagerar starkt på att man dels lägger allt ansvar på modern och att man kanske romantiserar en tid som inte var lätt alla gånger varken för kvinnor som inte hade rätt att välja sina liv och barn som var tvungen att vara med frustrerande mödrar.
I Usa så har kvinnor aldrig använt så mycket lugnande medel som under hemmafruns guldålder...det är värt att tänka på.
Kvinnor, våra farmödrar och mormmödrar har kämpat för att vi nu kan njuta av frukterna av oberoende och frihet och frigörelse. Vi kan välja när och hur många barn vi föder, desto störra chans att varje barn som sätts till världen är välkommen och älskad.
Våra döttrar, om de lär sig sin historia och lär sig att använda sin frihet, har större möjligheter än de flesta medsystrar i världen.
Jag har sett dessa stackars medsystrar under mina år utomlands...och ingen av oss skulle acceptera att leva så; därför anser jag att vi ska uppskatta jämlikheten,friheten och oberoendet, för vår egen skull och för våra barns skull.
mamma till två älskade busfrön och matte till världens bästa kompis!
Jag förstår så väl hur di menar lillys, men man KAN faktisk vara jättenöjd över att vara hemmamamma, trots att man inte blir rik i pengar på det, och trots att jag roffat åt mig alla fp-dagar som går
Ingen alls har tvingat mig in i detta, det är hetl frivilligt och jag älskar mit jobb!!! Det "jobb" (produktiva) som jag har, är det här; forumet och gården och djuren vi har! Noll kronor i förtjänst men lyckling mamma!
Jag känner mig lite trött på att behöva förklara att det är så här vi väljer att ha det, och det ligger inget bakåtsträvande eller antifeministiskt alls i det, vi vill helt enkelt detta!
Och min sambo sparar i en pesionsfond åt mig.
Han skiftar och är hemma väldigt mycket, då han jobbar nätter.
Jag hoppas verkligen att vi kommer att vara tillsammans livet ut, men såklart förstår jag att såna garantier inte finns (eller jag VET, eftersom jag själv lämnat ett förhållande...)
När barnen blir stora, då går jag gärna ut och jobbar! Om det behövs! Annars kan jag, om jag har tur , jobba hemma
Och ja, min barndom speglar mig kanske! Min mamma var hemmamamma, hon jobbade när pappa hade semsester, men annars var hon hemma och skötte barn och gård! Och idag är hon 75 år, och hon är LYCKLIG över att hon kunde få vara hemma med oss!
Jag har fem döttrar, och jag hoppas och tror att de kommer att vara självständiga och få bra jobb, allihop, och såklart sonen också - och jag hoppas också att de kommer att få barn och familjer! Och att de också kan välja att vara hemma under småbarnsåren om de vill!
Man KAN vara självständig, lycklig, hemmamamma och feminist på en gång
Kram!!!
Ingen alls har tvingat mig in i detta, det är hetl frivilligt och jag älskar mit jobb!!! Det "jobb" (produktiva) som jag har, är det här; forumet och gården och djuren vi har! Noll kronor i förtjänst
men lyckling mamma!Jag känner mig lite trött på att behöva förklara att det är så här vi väljer att ha det, och det ligger inget bakåtsträvande eller antifeministiskt alls i det, vi vill helt enkelt detta!
Och min sambo sparar i en pesionsfond åt mig.
Han skiftar och är hemma väldigt mycket, då han jobbar nätter.
Jag hoppas verkligen att vi kommer att vara tillsammans livet ut, men såklart förstår jag att såna garantier inte finns (eller jag VET, eftersom jag själv lämnat ett förhållande...)
När barnen blir stora, då går jag gärna ut och jobbar! Om det behövs! Annars kan jag, om jag har tur
, jobba hemma Och ja, min barndom speglar mig kanske! Min mamma var hemmamamma, hon jobbade när pappa hade semsester, men annars var hon hemma och skötte barn och gård! Och idag är hon 75 år, och hon är LYCKLIG över att hon kunde få vara hemma med oss!
Jag har fem döttrar, och jag hoppas och tror att de kommer att vara självständiga och få bra jobb, allihop, och såklart sonen också - och jag hoppas också att de kommer att få barn och familjer! Och att de också kan välja att vara hemma under småbarnsåren om de vill!
Man KAN vara självständig, lycklig, hemmamamma och feminist på en gång
Kram!!!
6 barn (-9104, -9305, -9412, -0301, -0501, -0611 ) två barnbarn (-1309, -1505)