Jag har just 31 hela veckor - kan ni fatta det??? Och jag mår bra. Trött, visst, men klart uthärdligt. Just nu är dessutom jobbet riktigt kul, så det känns bra att gå dit. Och i torsdags bokade jag stuga på Öland. Vi ska åka v. 27. Då har jag 3 veckor kvar
Idag har vi varit på andra och sista delen i profylaxkursen.
Jag är SÅÅÅ nöjd. Det känns hur bra som helst. Sa till maken på vägen hem att han får hjälpa mig att inte bli så kaxig så jag blir lat bara
Vi skulle hitta ord för att trigga avslappning och för att få förlossningen att gå vidare om man skulle hamna ur fokus en aning. Mina ord är "lugn och trygg" och "vaken"!
För jag vill vara vaken och med. Förra gången sov jag och låg alltså hela öppningsskedet och de första krystvärkarna. Sedan kravlade jag mig upp till knästående och pushade ut Vera. Det var hur smidigt som helst, men jag känner att jag inte var med, mer än det allra sista...
Vi får väl se hur det går.
Det enda som faktiskt oroar mig på riktigt är hur vi ska göra med Vera när det är dags. Det är ju mitt i sommaren och mitt i semestertider - slutet för många.
Vi har ingen släkt närmare än 13 mil och det är bara farfar som inte jobbar alls. De andra är aktiva semesterfirare när de har semester och är troligen inte hemma och när de är hemma så jobbar de...
Häromrking har vi några kompisar som vi har pratat med. De närmaste känns nog bäst, men det går ju inte att kräva att de ska vara hemma. Vet inte heller när och hur de jobbar.
Har också pratat med Veras dagmamma. Och är hon hemma så ställer hon upp. Det känns faktiskt som om det vore det bästa. Men man kan ju inte veta där heller. Om hon är hemma på sin semester.
Hur har ni andra gjort? Har ni funderat mycket i förväg. Jag brukar inte vara orolig, men detta berör och tynger mig mer än jag vågat erkänna för mig själv innan.
/LO
För ni har väl inte tänkt flytta till Skåne 
)
