Kärnfamilj eller "stor-flock"?

[Fjällfolket]

Hoppsan, nu blev det så förskräckligt långt igen… Jag är inte färdig, men ingen orkar väl läsa mer nu…

JO!!!

Fortsätt

Jag ligger i feber och du gjorde just min dag, vilken underbart tankeväckande läsning denna tråd är...

/Fjällmor

[Renee]

Jag säger som Fjällmor - FORTSÄTT!!! Det är så intressant att läsa det du skriver! Och så sant! Väntar med spänning på fortsättningen 8)

[Mamasamueli]

Hoppsan, nu blev det så förskräckligt långt igen… Jag är inte färdig, men ingen orkar väl läsa mer nu…

Åh, jag skulle gärna läsa mer! (Har du nåt litteraturtips??) Jag har läst igenomd en här tråden och börjar känna "shit, jag börjar komma på det!!" alltså hur man ska leva sitt liv. Men kommer inte riiiktigt på det.... :-k

Jag håller så väl med dig, Renee. Jag har lagt mig till med tänkandet att "det är inte meningen att man ska klara av det här". "It takes a village to raise a child!" Vem var det som sade det?

Visst är det jobbigt att leva MED andra människor. Man sliter på varandra, det är friktion. Men som du skriver Mata: är det inte värt det då? Jag kan bli tokig på svärmor som har ett helt anant sätt gentemot Samuel än vad jag har. Men det är ju samma med min man. Han är ju helt enkelt inte samam person som jag, och han umgås med vår som på ett annat sätt. Vi är ju också osams ibland, men det har (lyckligtvis) inte kommit så långt att det inte är värt att leva tillsammans ändå!

Undras just vad som har hänt med den moderna människan? Jag inser nu att det här med skilsmässor har ju blivit så vanligt. Har vi ett så enormt behov av att vara för oss själva och kunna leva ut alal sina små ovanor att vi hellre skiljer oss än försöker komma överens....

Oj, blablabla, här spårar jag ur. jag är väldigt glad över att ha mina föräldrar inom 30 minuters gångavstånd. Jag åker dit nästan varje dag.... jsut för att Samuel behvöer andra människor än bara mig och pappan. det är en win-win-situation... 8) de är gamla kollektiv-70talister, de träffades tom på ett kollektiv, och håller på och bygger värsta stora huset drä alla ska få plats! (Vi är fem barn, så det blir nog många barnbarn om några år...) Men skulle vi kunna bo med dem? Vi gjorde det ett tag just när Samuel hade fötts (vi var också i den situatuionen att vi hade gjort oss av med det gamla boendet och inte hittat nytt), och min man höll på att bli sinnessjuk...

[Renee]

I väntan på att Mata ska fortsätta sin intressanta utläggning i ämnet kommer jag med lite nya funderingar:

Om man nu inte kan leva under samma tak (eller bo granne och delvis dela kök el liknande) som mamma eller svärmor för att man vill bestämma själv och slippa jämka - vore det inte då väldigt smidigt och praktiskt med en utländsk, ung barnflicka?! Som pga sin beroendeställning, unga ålder (oftast iaf) och kortvarighet i ens hem inte kommer att lägga sig i din brist på gardiner, ditt sätt att uppfostra barnen eller opponerar sig mot ditt val av kosthållning osv. Men som har som enda uppgift att ta hand om dina barn när du inte kan, samt städa, tvätta och laga mat?

Ja, tanken är både lite lockande men också lite... vad ska jag säga... lite provocerande? Jag har själv lite svårt att känna mig helt bekväm i tanken på detta arrangemang, i synnerhet när det inte ens används som ett alternativ till dagis (se nedan):

I vår lilla by (bestående av ca 30 familjer) finns det faktiskt hela TVÅ familjer som har utländsk barnflicka/hushållerska . Jag skriver "/hushållerska" eftersom den ena familjen (barn 1 resp 4 år) har barnen på dagis större delen av dagen, fem dagar i veckan och därmed - antar jag - har en hel del hushållsarbete att utföra också. Den andra familjen har två barn på ca 10 och 13 och är mao i skolan större delen av dagen, samt klarar sig rätt bra själva med tanke på deras ålder.

Synpunkter? Kommentarer?

Det här var kanske liiiite utanför ämnet så som jag startade det, men ändå lite besläktat. Skulle vi trivas med en person utan blodsband i vårt som vår förlängda arm?

[Renee]

Jahapp! Jag tog visst död på min egen tråd med den där sista frågan/funderingen

Flyttar upp lite utifall någon har något mer att tillägga (Mata t.ex? *hojtar* hade du mer på hjärtat? *hoppas*).

Tänkte på det här igen efter att ha läst om amningsstrul i en annan tråd, där denna tanke också kom upp; dvs att det nog inte är meningen att man ensam ska ta hand om nyfödd bebis OCH övrig barnaskara OCH hushåll. Frågan är ju återigen bara hur man skulle kunna göra för att få det att fungera? GÅR det alls?! Eller är det bara en romantisk dröm som är orealistisk i vår tid/del av världen och med vårt sätt att leva?

Och barnflicka? Är det ett alternativ?

[annawahlgren]

[ "It takes a village to raise a child!" Vem var det som sade det?

Det var Nelson Mandela, vill jag minnas

[Susanne*]

Nelson Mandela är min idol - någon om har läst "En lång väg till frihet" Rekommenderas varmt.

Intressant tråd och dina inlägg Mata är mycket tankeväckande och intressanta. Även om vi inte kan förändra Sverige av idag så kan vi faktiskt förändra vårt liv och en cirkel runt omkring oss. Vi kanske "måste" falla under vissa ramar här men det finns mycket att tänka på där emellan.

För mig har det varit en riktig väckarklocka att resa runt i södra och östra Afrika under många år. Folk frågar "är det inte läskigt när de är fattiga". Givetvis har det många dimensioner och mycket sorgligt - speciellt under ytan. Men att se mångas livsglädje och samhörighet med naturen, är något som man inte ser här idag.

Men hur På vilket sätt Vad ska jag göra för att förändra Ja, där är jag nog verkligen ingen förebild på många sätt. Speciellt inte nu när vi flyttat 30 mil från alla sådana man gärna ringer mitt i natten. Men ändå, min tankebana är för alltid förändrad sedan tidigare. Jag försöker agera på ett sådant sätt gentemot andra och där vi bor på sommaren kan vi vara allt från 4 till 40 på middag.

Jag skulle också ha svårt att bo med min släkt och mina föräldrar. Men att ha ett kollektiv av alla runtomkring skulle ju räcka mycket långt.

Kram

[Mata]

Ett av mina livsmotton som jag försöker leva efter är: Slösa inte energi på att klaga på samhället och alla andra som gör "fel", den närmsta person jag kan försöka ändra de dåliga vanorna på är mig själv, så låt mig lägga energin på detta projekt istället.
Med andra ord, istället för att låtsas att man är ett hjälplöst offer för hur det här samhället ser ut, så gör man som man tycker är bäst själv, sen kanske andra blir inspirerade att ändra sina liv. Ju fler desto lättare förstås. Men om ingen annan har ork så är det skönt att veta att man försökt göra sitt iallafall.

Det är inte alltid lätt, men vem har sagt att det skulle vara enkelt att leva?

Hinner inte skriva så mkt men återkommer senare... Det här är ju ett favoritämne.

[Mata]

Hur vi lever speglar vårt sätt att tänka, och hur vi tänker påverkas också av hur vi lever. Vårt sätt att tänka om vad som är normalt och vad som inte är det beror i stor utsträckning på vad vi fått lära oss av våra föräldrar och samhället, våra vänner och vad vi läser hör och ser. Även om man senare i livet inser att vissa saker är helt galna (tex att ge besprutad mat till sina barn) så är det ofta mkt svårt att ändra sina banor. Därför ju mer man öppnar sina ögon, desto mer upptäcker man. Att helt ändra sitt liv efter sitt hjärtas övertygelse kräver mycket mod. Man kommer att bli ifrågasatt och det är inte alltid lätt…

Några saker som vi ändrat på i vår familj (jämfört med hur vi växte upp):

Vi har slopat TV:n. Jag tycker visst att det finns massor med intressanta och värdefulla TV:program, men jag har den personliga erfarenheten att det är svårt att slita sig från den. Det är ett väldigt uppslukande medium. Det tar för mycket tid från oss tycker jag. Ofta sitter man uppe sent och umgänget med vänner och familj blir lidande. Jag tror att folk träffas mer sällan kvällstid nu än innan TV:n.

Vi försöker i så stor utsträckning som möjligt äta ekologiskt och närodlat, vi är vegetarianer. Vi odlar lite själva också. Vi är inte miljonärer, men i övrigt rätt ekonomiska så lite dyrare grönsaker och mjöl kostar vi på oss. Istället så köper vi nästan inga halvfabrikat.
I en värld där vitlöken skickas från Belgien för att flätas i Afrika och sen tillbaka för att säljas i de belgiska butikerna kan det kanske verka lite udda att man faktiskt kan odla en morot ett stenkast från sitt hus, helt utan gifter och sen bara riva ner den i en sallad!
Men det är alltså fullt möjligt.
Vi har bosatt oss på landet i en liten by där vi lärt känna alla (mer eller mindre). Bara ett av 11 barn under 5 år går på dagis (det barnet går bara 15 tim per vecka), så vi träffas mycket och kan hjälpa varandra när det behövs.
Vi har alltså valt att inte sätta våra barn på dagis (i förhoppning om att de inte kommer skicka oss på ålderdomshem när vi blir gamla, hehe…), vi har också gjort klart för våra föräldrar att de gärna får flytta ihop med oss när de blir gamla och skröpliga och behöver hjälp.
Jobbigt, ja, det blir det nog ibland, men jag tror våra föräldrar är av typen som vill klara sig själva så långt som möjligt. Och de har ju också så mycket att tillföra.

Vi hoppas att i snar framtid kunna bygga eget hus här i närheten och då så långt som möjligt utan att vara så elberoende som vi är idag. Egen brunn vill vi också ha.

Allt hänger ihop. Hur vi behandlar naturen och varandra.

Som jag ser det är grundproblemet i samhället att vi sålt våra själar i utbyte mot materiellt välstånd.
Det vetenskapliga, materialistiska och västerländska synsättet är (lite grovt uttryckt) att vi bara är kemikalier som på grund av en slump för stunden formats till den människa vi är.
Ingen kan säga att det finns någon särskild mening med livet och att det finns något efter att den här kroppen förmultnat…
Jag kan inte minnas att man blev särskilt uppmuntrad varken i skolan eller hemma att fundera över de stora livsfrågorna, eller att ifrågasätta detta moderna synsätt.

Men hur himla vetenskapligt är allt det där verkligen? Att allt skulle komma från ingenting tex. Har någon någonsin sett någonting komma från ingenting? ”Ingenting” är alltså ingenting, inte ett vacuum (för det är ett ting) eller liknande.
Detta är en filosofisk fråga som vetenskapen inte har kunnat svara på, för man har aldrig kunnat efterlikna denna process i något experiment.

Man har heller inte kunnat svara på varifrån medvetandet kommer. Vad är medvetandet egentligen?
Vi är tänkande varelser som kan fundera över dessa frågor, varför?

Om allt bara är en slump och ingenting egentligen spelar någon roll så behöver vi inte bry oss om naturen och varandra så mycket. Låt oss njuta här och nu, en dag finns ingenting längre och då spelar ingenting någon roll.
”Personligt ansvar”, vad är det om man bara är en tillfällig kombination av DNA, en klump kemikalier, ”?
- Jag har inte bett om att få bli den jag är!” Tänker man.

Att vårt samhälle ser ut som det gör, är alltså en konsekvens av vårt sätt att se på vad meningen med livet är.
Att tänka om är ofta en smärtsam process och oftast bryter man mot samhällets normer om man blir för annorlunda.

Nu är ju saker och ting som de är och man kan inte ändra allt på en dag, så tanken om att anställa någon för att hjälpa en med hushållssysslor som Renee hade, förstår jag verkligen. Vore vi rika skulle jag nog funderat på det med, för även om jag tänker att jag vill hjälpa till med barnbarnen så tänker inte min mamma så, eller andra omkring oss (Jo, min ryska svärmor! Hon säger att hon skulle sluta på sitt jobb direkt och hjälpa mig med barnen om vi bodde i närheten, fast nu har vi ju fastnat här och Sibirien känns långt bort…)

Jag försöker nog mer i riktningen att hitta likasinnade och att få folk att fundera på dessa saker och göra aktiva livsval. Jag tror nog att det till viss del är min förtjänst att så få går på dagis här…Jag har spritt en hel del propaganda och alla nästan alla har Barnaboken hemma här, hehe.
Nä, nu blev jag lång igen. Och allvarlig. Ojoj, vad kommer ni säga nu!

[Mata]

Har jag återigen mördat en tråd...?

[Renee]

Har jag återigen mördat en tråd...?

Nej, nej! Har tänkt svara lääänge nu, men inte haft så mycket vettigt att tillägga kändes det som . Men jag ska läsa igen och låta tankarna skvalpa lite till så hör jag av mig igen

[Mamasamueli]

Den här tråden har jag glömt! Men nu hittar jag den igen och vill bara säga tack, Mata! Intressanta tankar, verkligen.... jag har också såna funderingar just nu om vad tror folk runtomkring mig egentligen att livet går ut på? Varför skaffar de barn tex om de efter bara 1-2 år vill stoppa in dem på dagis och börja jobba igen? Med mera... samhället är konstigt faktiskt. Människo-ovänligt. Trots att vi har en sån välfärd så tycker jag att allt går ut på prylar och grejer, själva människorna lever på marginalen.

[Mamma S]

Hej Mata!
De tankar du funderar över kunde varit mina!

Jag är övertygad om att människan är menad för större flockar. Vi är ju flockdjur. Det är ju inte heller mer än knappt 100 år som vi bor så här, i kärnfamiljet. Sen indsutrialiseringens början typ. Så mycket pekar mot att det inte borde vara så som det är nu. Stresssjukdomar, långa dagisdagar, brist på rutiner och disiplin i uppfostran, trötta föräldrar, ensamma åldringar, ensamma mammor och pappor, listan kan ju göras oändlig. Allt detta tror jag sliter onaturligt mycket på människan. Jag tror verkligen att vi är meande att hjälpa varandra, morföräldrar avlastar föräldrar som hjälper morföräldrar eknomiskt etc etc. Många barn och äldre har inte kontakt med varandra för att det inte finns naturliga mötesplatser längre. förr så hade man en naturlig kontakt som medförde en respekt för alla generationer som jag tycker saknas nu. Jag tror ocksa att det faktum att man ofta kan känna att man inte har någon större lust att bo ihop med sina svärföräldrar eller föräldrar beror på att vi alla helt enkelt tappat det naturliga i att bo ihop och ta hand om varandra. Vi är inte längre så bra på att dela plats.

[annawahlgren]

Som jag ser det är grundproblemet i samhället att vi sålt våra själar i utbyte mot materiellt välstånd. - - -

Men hur himla vetenskapligt är allt det där verkligen? Att allt skulle komma från ingenting tex. Har någon någonsin sett någonting komma från ingenting?

Tack för dina tankar. Detta är en så viktig tråd

Jag tror - eller vill tro - att ytlighetens era har gjort sitt, snart. Pendeln svänger åt andra hållet. De stora livsfrågorna kan inte ignoreras längre, och möjligen blir klimatfrågan den stora katalysatorn.

Klimat är mer än väder, om man säger. Klimat är människosjälens livsvillkor.

[Mamma S]

Anna, jag hoppas du har rätt.

Det har ju börjat liiite på sina håll, hela New Wave grejen (som bygger på allat annat än nya saker (som namnet påstår)) alternativ medecin (som varit allt annat än alternativ i många många 1000 år) Har ju fått ny kraft i samhället. Plötsligt är det hippt att göra yoga och leva sunt. Samtidigt är jag så rädd för att vi ska vakna klockan kvart över 12, när det redan är försent, när vi redan förstört allt och måste äta våra pengar (som den gamla dikten säger). Men mest av allt måste ju en ny era snart infinna sig, vi har haft konsumtion högst på listan såå länge, jag tror att det finns länder som är redo, men jag tror inte att det innefattar Kina. Och där har man ju onekligen ett rätt stort problem.