... och vi ...

[Lingontuva]

Hej Anna!

Har varit bortrest över julen så jag ser den här tråden först nu. Grattis till det väntade lilla knytet!! Om än du har det jobbigt hoppas jag att du kan glädjas åt det som komma skall!

När jag blev gravid i somras hade jag nyligen påbörjat medicinering men avbröt den omedelbart. Diskuterade saken med läkare och kurator innan, de tyckte att jag skulle fortsätta om jag kände att jag behövde det men valde själv att sluta då jag trodde att jag skulle klara mig utan medicinen. Och det har gått bra! Mår mycket bättre idag men jag träffar fortfarande min underbara kurator varje vecka.

De varmaste kramar till dig och din familj!!

[Antonias mamma]

Idag 11 + 3.
Trodde inte jag skulle komma mig så långt med tanke på hur jag mått. Dessutom har jag befunnit mig i en trötthetsdimma utan like den sista månaden, med påslag av ständigt illamående så fort magen inte är PROPPFULL. Alltså har den varit proppfull, för det mesta...

Var till läkaren första gången idag och fick höra hjärtljuden. Det första riktiga beviset, förutom strecket på stickan. Så nu kan jag ju i alla fall sluta vänta mig att få mens varje morgon, haha

Den 12.3 ska pappa till läkare igen efter strålningen så då får vi domen om hans framtid.

/Anna

[Ewa]

Kram på dig, du rara!

[Antonias mamma]

15+ 3 idag.

Nu har jag varit både till barnmorskan och hört hjärtljuden och varit på UL och sett underverket, så nu är det väl hög tid att börja inse vad som är på gång. Att det faktiskt finns ett litet liv där inne!
Allt såg normalt ut på UL i detta skede, men jag ska pånytt i v.20 för att kolla organen bättre. BF sköts fram (förstås ) med 3 dagar, till den 18.8.

Tröttheten är över, illamåendet likaså. Spåren av den tuffa tiden syns desto mer på vågen, om man säger... ](*,)

Har nu pluggat profylax i en vecka och ska börja träna så fort jag får ta över DVD:n efter Kantarella . Teamjobbet är det sämre med. Nu när jag äntligen kommit ur min dvala har maken gått ner i sin egen, pga av alltför mycket och tungt jobb. Att be honom läsa på och börja träna andning och massage nu vore inte populärt...

/Anna

[Fjällfolket]

Har nu pluggat profylax i en vecka och ska börja träna så fort jag får ta över DVD:n efter Kantarella . Teamjobbet är det sämre med. Nu när jag äntligen kommit ur min dvala har maken gått ner i sin egen, pga av alltför mycket och tungt jobb. Att be honom läsa på och börja träna andning och massage nu vore inte populärt...

Jag vet inte om du såg det i min gravidtråd, men vi hann inte träna tillsammans mer än ett par gånger, pga att jag blev sjuk. Och maken hann definitivt inte läsa mer än "coachlistan" i boken... Men nog satt både teknik och känsla när det gällde för oss båda

Kram!
/Fjällmor

[Antonias mamma]

Jag vet inte om du såg det i min gravidtråd, men vi hann inte träna tillsammans mer än ett par gånger, pga att jag blev sjuk. Och maken hann definitivt inte läsa mer än "coachlistan" i boken... Men nog satt både teknik och känsla när det gällde för oss båda

...Men så har du också lite mer erfarenhet än mig

Sist blev man ju liksom överkörd av tåget - men den här gången tänkte jag försöka sitta med på det. Hade pluggat in metoden sist också, utgående från det AW skriver i BB, men tränat alltför lite då. Det funkade bra tills dom sprängde hinnorna - det var då man blev överkörd, utan någon chans att hinna med. Det blev lustgas, 2 x epidural och 2 x PCB - och ändå föll jag i smärtchock

[mrs tall]

Nu hänger jag med lite mer...

Jag håller med att det oftast finns en orsak till allting, och i synnerhet barn verkar ha en förmåga att vilja komma då man minst anar det. Ingendera av våra var planerade (eller jo, pojken var väl det men han bestämde sig för att låta oss vänta tills ABSOLUT fel tillfälle... ) och sen han han ju knappt ut före hon redan var på G... Och vet du, det blev så bra så!

Man har ju som tur är 9 månader på sig att förbereda sig! Och vet du, min syster sa något väldigt smart när jag inte riktigt visste vad jag skulle göra mitt i allt kaos när vi fick veta att Nathan var i magen. Hon sa att man aldrig ångrar ett barn man har fått, men nog dem man inte fick....

Så kämpa på, prata med barnmorskan om din oro för medicinering och lycka till med det lilla livet i magen!

[Antonias mamma]

...i synnerhet barn verkar ha en förmåga att vilja komma då man minst anar det. Ingendera av våra var planerade (eller jo, pojken var väl det men han bestämde sig för att låta oss vänta tills ABSOLUT fel tillfälle... )...

Jo, jag vet ju att du vet hur det känns att inte kunna glädja sig fullt ut, redan från början. Men för dig kunde det ju bara gå åt det bättre hållet, inte sant? Hos oss är det tvärtom, och det enda jag kan tänka på är hur läget är just då, då det är dags för förlossning.

Jag kommer ihåg att jag många gånger förut, då jag jobbade, var nygift men utan barn (och utan barnalängtan) och allt var bara så bra, tänkte att HUR kan man må så här bra? Och VAD är det för grymheter som väntar mig framöver som motvikt till det enkla, sköna livet jag hade då?

Nu vet jag...

[mrs tall]

Precis så kommer jag ihåg att jag också resonerade när jag träffat maken.. Jag var så lycklig och tänkte med fasa vad som kommer att vara det som får mej att "landa". Och ja.. nu vet jag ju det....

Men jag har funderat mycket över livet, och hur krasst det än låter så är det just det som får oss tillbaka på jorden.. Livet självt! Och det går upp och ner och skall väl så göra! Folk föds och dör (och gör såväl goda som dåliga beslut däremellan), och det hör till, även om det känns väldigt, väldigt orättvist. Alla motgångar tvingar oss att växa inombords, också när det gäller erfarenheter som vi gärna skulle vilja vara utan. (Även om det skall sägas att jag saknar den överlyckliga versionen av mig själv ibland.... )

Du kommer att ta dej igenom det här, och kunna glädjas åt barnet du nu bär! Jag kommer ihåg att jag kämpade med väldigt blandade känslor inför Nathan som låg i magen, närmast pga av att han ju till hälften var av Henrik (som jag närmast kände avsky för). Att känna sådana känslor för ett ofött barn är inte det lättaste .... Men sist och slutligen så blev det barnen som förde oss samman igen och som gav mej kraft att jobba igenom det svåra. Och jo, kärleken infann sig till Nathan trots att jag tvivlade!

Det stämmer verkligen att barn föds med ett trållspö i handen! Det kanske är just det här barnet som kommer att hjälpa dej igenom det svåra du har framför dej? Det är kanske "så det är tänkt"? Det kanske är därför h*n kom till er just nu? Det var sådana tankar som fick mej att orka vidare...

Sköt om dej nu och vi finns ju här om du behöver stöd..

[miar70]

mrs tall - så vackert, sant och ärligt skrivet !
visst är det så - livet är ju det som händer oss just nu, både goda och dåliga dagar...

[Fjällfolket]

Tack mrs tall för vackra och tänkvärda ord

/Fjällmor

[Antonias mamma]

Det kanske är just det här barnet som kommer att hjälpa dej igenom det svåra du har framför dej? Det är kanske "så det är tänkt"? Det kanske är därför h*n kom till er just nu? Det var sådana tankar som fick mej att orka vidare...

...Och det var dom tankarna som fick mig att inse hur detta faktiskt kommer att sluta - och att det inte är någon idé att hoppas på mirakel längre . Att drabbas av den insikten var fullständigt fruktansvärt (och detta skedde väl ett par dagar efter att jag testat positivt.)

Det var så mycket enklare att tänka att graviditeten kom j-t olämpligt, att den var i vägen för alla mina andra plikter och känslor. Så mycket lättare än att inse att den hade en mening, just nu. För att jag skulle få något annat än det hemska att koncentrera mig på. För att få något att orka vidare för.

Orättvist. Det är så j-a orättvist. Inte nog med att jag förlorar min pappa - jag kan inte heller vara lycklig över min andra graviditet .

Som Anna skrev till mig:

"Och så detta nya lilla liv - som naturligtvis avlöser det gamla. Som rena skolboksillustrationen till att livet går vidare, livet återföds, allt är ett perpetuum mobile... och det är ju vackert och sant. Men hur ska du kunna glädjas - nu?!"

Nej, just det. HUR

[Antonias mamma]

Vecka 18.

Livet är svart och vitt på samma gång.

Babyn sparkar friskt i magen och Jonas väntar otåligt på att få känna nåt från utsidan också. Jag har gått igenom babykläderna, köpt lite nytt och tagit hem en gammal vagga som ska få stå i vardagsrummet som "avställningsplats" En ny mobil skall inhandlas till den senare.

Vi tittar på nya bilar, eftersom det blir problem med två barnstolar OCH barnvagn i min älskade Neon. Men med bilpriserna här i Finland är det hopplöst ](*,) En V70 som kostar 150 000 sek kostar motsvarande 25 000 euro här... Dvs 250 000 sek

Pappa.
Han var till läkaren igår. Med blodprovet dom tog i måndags kollades aldrig tumörvärdet - bara alla andra blodvärden. Ingen ny skiktröntgen av hjärnan verkar vara aktuell heller - det tycks vara ´"onödigt". Inte svårt att begripa vad det betyder...

Men... Läkaren kände på hans hals igår också och hittade nya knölar i lymfarna i halsen. Nya metastaser. Då skickade hon honom i lungröntgen, som visade på två metastaser även där.
Dom har kommit på några månder sen förra röntgen. Det blir mer strålning. Men dom har ju redan gett flera cellgiftsorter och strålat, och inget har hjälpt - det bara sprider sig ändå. Så det finns inget att hoppas på.

Jag har farit fram som Kitty Drew på nätet idag och jagat naturpreparaten Essiac och Graviola, som jag fått tips om. Nu har jag beställt båda preparaten, tre månaders förbrukning till att börja med, samt C-vitamin i mängder. Det är ju för sent, men det kan kanske köpa oss lite tid. Jag kan inte leva med tanken att han ska tyna bort innan hans andra barnbarn föds.

Maktlösheten är vidrig. Två år har vi levt med denna tortyr nu. De två år som borde ha varit de bästa i mitt liv...

[Fjällfolket]

/Fjällmor

[miar70]

Livet är svart och vitt på samma gång.

Jo, det är nog sant...

Vad underbart härligt att känna sparkar, jag saknar den känslan må du tro... Det är underbart att fantisera och planera för en ny liten familjemedlem !

Och det svarta ... du vet ju att min pappa dog när jag hade Alice i magen, och att han aldrig ens hann förstå att han skulle bli morfar igen, och min minsta Frida kom sen när pappa varit död i två år, och jag känner en stor sorg över att de aldrig fick träffa sin goa morfar, och att han aldrig hann se sina minsta barnbarn .
Men pappa/morfar är närvarande ändå varje dag, jag har kort uppsatt på honom i halltrappan, på väg upp till flickornas rum, så vi säger go´natt till honom varje kväll, och vi går till minneslunden varje vecka och tänder ljus och pratar om honom!
De vet vilken varm och rolig människa han var, och jag kan se honom i mina barn och jag tror på nåt vis att han ser oss och är med...

Jag förstår att du känner lite panik och vill köpa mer tid, vi tänkte aldrig ens så eftersom pappa hade alzheimers, utan vi tyckte däremot att han fick ligga och plågas alltför länge innan han äntligen fick ro.
Så olika det kan vara...
Jag säger inte att du ska förlika dig och sluta hoppas och tro, men försök ändå att "carpe diem" och njut nu tillsammans - jag satt mycket med pappa och pratade och höll handen, även fast det var en envägskommunikation så inbillar jag mig att jag nådde fram till honom...

Vad säger din pappa själv? Har han förlikat sig med att inte kämpa mer, eller vill han besegra cancern? Har du nån att prata med om det här, i din familj?

Jag tänker ofta på dig!
Ta hand om dig

Kram Mia