Hej!
Jag har en dotter på snart 2,5 år och en pojke på 5 mån. När dottern var "ny" så var hon aldrig ute och lekte utanför vagnen, så att säga. Med den lille killen blir det annorlunda, eftersom han får följa med oss ut när dottern leker. Innan har han inte varit så gripig utan har mest suttit och tittat. Nu vill han ta i allt och helst ska det in i munnen. Hur tycker ni att jag ska göra i sandlådan? Kan jag riskera att han får sand i munnen?
Hälsningar Carola, mamma till Selma och Waldemar
Sitta i sandlådan?
Hej!
Detta har varit uppe för länge sedan en gång.
Jag skrev då själv att jag sorterade det under "inte hindra om det inte är livsfarligt" Och det är det ju inte. Om inte det är stenar i anden förstås.
Jag vill minnas att fler tyckte och resonerade som jag.
Ida åt sand tills hon va 2,5 år c:a
och inte blev hon dålig på det, det var bara lite svårt att torka bajs ibland, lite som sandpapper 
Ja, vad tycker ni andra?
kram anna
Detta har varit uppe för länge sedan en gång.
Jag skrev då själv att jag sorterade det under "inte hindra om det inte är livsfarligt" Och det är det ju inte. Om inte det är stenar i anden förstås.
Jag vill minnas att fler tyckte och resonerade som jag.
Ida åt sand tills hon va 2,5 år c:a
Ja, vad tycker ni andra?
kram anna
Mamma till Clara 7 maj -01 och Ida 9 april -03.
Hej!
När min son skulle "introduceras" i sandlådans värld började jag att ha honom i vår egen sandlåda. Den har nämligen lock så jag visste att inga katter hade gjort ifrån sig där så sanden är relativt ren. Första dan smakade han storstilat på sanden. "Vi bakar ju sandkaka- klart den ska smakas" såg det ut som han tänkte. Och han fick äta! Hittade t.o.m lite sand i bajset dan efter även om det mesta till slut spottades ut igen . Dag 2 var "äta sand" inte lika kul längre och dag 3 åt han knappt nått alls. Efter det har vi varit en del i den allmänna lekparken och där finns både kottar och stenar som är kul att stoppa i munnen... Jag brukar göra lite "äckelminer" för att få honom att fatta att det inte är nått gott men han brukar mest le glatt tillbaka...
Överlag brukar jag ha ganska mycket is i magen när det gäller saker i munnen. Jag tycker mig märka att han inte frivilligt sväljer saken han har i munnen -det kommer för det mesta ut efter en stund (för att beskådas och sedan stoppas in igen ) Jag vet hur jag ska agera om han sätter i halsen (även om jag förstås helst vill slippa praktisera de kunskaperna) och det ger en viss trygghet. Det är förstås inte alla som har egen sandlåda men jag kommer ihåg att när frågan var på tapeten en gång tidigare här på forumet, var ett förslag att man kan tvätta lita sand och ta med sig till sandlådan som barnet sen kan få "äta". Lite jobb förståss men förhoppningsvis provsmakas sanden inte mer än några gånger...Det gjorde inte min pojk iaf. 
När min son skulle "introduceras" i sandlådans värld började jag att ha honom i vår egen sandlåda. Den har nämligen lock så jag visste att inga katter hade gjort ifrån sig där så sanden är relativt ren. Första dan smakade han storstilat på sanden. "Vi bakar ju sandkaka- klart den ska smakas" såg det ut som han tänkte. Och han fick äta! Hittade t.o.m lite sand i bajset dan efter även om det mesta till slut spottades ut igen . Dag 2 var "äta sand" inte lika kul längre och dag 3 åt han knappt nått alls. Efter det har vi varit en del i den allmänna lekparken och där finns både kottar och stenar som är kul att stoppa i munnen... Jag brukar göra lite "äckelminer" för att få honom att fatta att det inte är nått gott men han brukar mest le glatt tillbaka...
Mamma till 3; flicka född aug -03, pojke född dec -05 och flicka dec -07