Barn lär sig att vara andra till lags, många sätter på sig glada miner, fast de egentligen känner sig övergivna. De måste hitta olika överlevnadsstrategier för att passa in i föräldrarnas värld. Då barn anpassar sig och biter ihop tolkar vi vuxna det som att allt är
bra med dem. I själva verket kan det vara tvärtom.
Hos det vuxna barnet kan detta få konsekvenser i parrelationer. Det kan få svårt att identifiera sina egna känslomässiga behov och riskerar att få en begränsad uthållighet och problemlösningsförmåga. Det ger upp för lätt, eftersom förmågan att bygga och bibehålla starka band till andra är bristfällig.
Vi behöver stanna upp och tänka några varv till inom familjepolitiken. Varför skall vi socialisera våra barn tidigare än vad som är nyttigt? Vad ska vara vägledande: föräldrars
självförverkligande eller småbarns välbefinnande? Vi behöver sätta barnens behov i fokus.
Eva Rusz
http://www.aftonbladet.se/debatt/article14794301.ab
DEBATTÖREN: Eva Rusz, 55, är författare, leg. psykolog, psykoterapeut, relationsexpert och radioprogramledare.
DEBATTEN: Brist på känslomässig närhet hos små barn kan få allvarligare konsekvenser än barnfattigdom. Barn bör därför inte börja på förskola innan de fyllt två år, skriver debattören.