Hjälp - våra barn gör inte det vi ber dem om

[Vintergatan]

Hej!

Jag är ny på det här med forum och hoppas att jag har hamnat under rätt kategori. Min familj består av mannen och två döttrar, 8 år och snart 6 år. Just nu brottas mannen och jag med problemet "att inte göra som mamma och pappa säger".

Exempel: Vi ska åka iväg och sitta i bilen i minst en timme. Rutinen är att alltid besöka toaletten före bilturen - det gör alla i familjen. Vår önskan som föräldrar är då att barnen gör det de har blivit ombedda att göra utan att vi ska behöva säga ifrån mer än en gång. På något underligt vis hittar "alltid" barnen något som ska göras emellan, t ex rita färdigt en teckning, sätta upp håret. Jag ska tillägga att vi i lagom tid före avfärd säger ifrån att om si och så lång tid ska vi köra och då vill vi att du/ni har...(och så säger vi vad som ska vara gjort tills vi ska köra). Det konstiga i hela kråksången är att barnen tycks "glömma" vad de har blivit ålagda att göra. Vill man vara riktigt krass skulle man kunna tro att de ignorerar oss (vilket vi förnuftigt nog inte tror).

Ett annat typexempel är när vi är borta och det är dags att åka hem. Då tycker vi som föräldrar att det ska räcka med att säga: Nu är det dags att plocka undan/avsluta det ni håller på med för vi ska åka hem. Svaret vi (utopiskt?) önskar är: Ok, vi kommer. Ibland börjar de plocka undan och på vägen mellan lekplatsen och farstun finns det nya skaer att upptäcka och leka med oh vid varje ställe barnen stoppar vid får en förälder säga ifrån igen. Det blir tjatigt till slut.

Samma problem drivs till sin spets vid kvällsläggningen och morgonen. Det senare går dock bättre än det förra. Kvällarna förstärks av att barnen är trötta. Våra kvällsrutiner är i grund och botten bra, men störs av att barnen inte "jobbar undan" sin kvällsuppgifter (kissa, borsta håret, ta fram kläder och till sist, med vår hjälp, borstar sina tänder). I stället kan de sjunka in i en tidning, en dans eller annat. Det är då vi föräldrar tröttnar och börjar säga ifrån mer än en gång. Iriitationen stiger och konflikterna är ett faktum. Vi som föräldrar mår inte bra av det och barnen blir absolut inte lugnare. Läggningen blir inte så mysig som vi alla önskar.

Frågan är vad vi ska göra för att bryta mönstret med att barnen inte gör det mamma och pappa ber om? Speciellt vid de tillfällen som är vardagliga; som alltid görs när man stiger upp, går och lägger sig, ska åka bort eller när det är dags att åka hem.

Vi pratar ofta med barnen om våra upplevelser av de olika "trotssituationerna" (om man nu kan kalla det trots?). Vi frågar hur de upplever t ex läggningarna och vi berättar hur upplever dem. Vi frågar dem om de har några bra tips och vi kommer med idéer om hur vi kan göra.

Viljan att utveckla till något mer smidigt finns, men vi vet inte hur? Har du något bra tips?

Hälsningar från Vintergatan

[blomman]

och på vägen mellan lekplatsen och farstun finns det nya skaer att upptäcka och leka med oh vid varje ställe barnen stoppar vid får en förälder säga ifrån igen. Det blir tjatigt till slut.

Hej Vintergatan och välkommen hit!

Jag har två barn i precis samma ålder vvarav en är snabb som en blixt och en är en liten filosof!

Jag kan bara säga vad jag känner och tycker och hur vi gör, sen får du ta till dig vad du känner passar!

För det första funderar jag på alla dessa stopp från lekplatsen. Vad ser barnen? Vad tittar de/undersöker de? Vi kan ta långa omvägar hem från skolan t.ex för att plocka olika sorters blommor för att sedan slå upp dem i en Flora-bok för att se vad de heter när vi kommer hem.
En gång fick jag mig en verklig tankeställare! Vi var i Tyskland när vi bilade till Italien förra sommaren. Sonen halkade efter som vanligt och jag tjatade (ibland vill man bita tungan av sig när man hör sig själv ). Tillslut kom han ikapp och när vi gått en bra bit så sa han: "Du mamma, vet du varför jag stannade? Jag såg ett fågelbo som låg på marken med ägg i, nedanför ett träd!"
Då kände jag mig så hemsk och tråkig, och dessutom hade jag missat att få se ett fågelbo!
Vad jag vill komma fram till är att vi kanske bör lära mer av dem, att stanna upp och titta!
Jag upplever att om jag låter dem titta och undersöka de allra flesta gånger, så brukar de gångerna när jag verkligen behöver gå hem direkt, för att man ska nånstans, fungera så mycket bättre. Ge dem lite tid att undersöka ibland så kan man skynda sig ett par gånger när det verkligen behövs!

Våra kvällsrutiner är i grund och botten bra, men störs av att barnen inte "jobbar undan" sin kvällsuppgifter (kissa, borsta håret, ta fram kläder och till sist, med vår hjälp, borstar sina tänder). I stället kan de sjunka in i en tidning, en dans eller annat. Det är då vi föräldrar tröttnar och börjar säga ifrån mer än en gång. Iriitationen stiger och konflikterna är ett faktum. Vi som föräldrar mår inte bra av det och barnen blir absolut inte lugnare. Läggningen blir inte så mysig som vi alla önskar.

Ett schema, nu när de kan läsa! Med både arbetsuppgifter och rutiner.
En äggklocka! Sätt den på en tid ni tycker är lämplig för att hinna sina kvällrutiner och fråga dem om de hinner klart innan den ringer. Äggklockan är räddningen när det gäller min långsamme filosof till son! Funkar vid påklädning, vid tandbortsning och då man spelar dator t.ex!

Sen vill jag slå ett stooort slag för humor!
Ett skratt löser det mesta och släpper spänningar och irritation!

Berätta gärna mer hur ni gör och vad som händer!
Kram Blomman

[Vintergatan]

Hej blomman!

Tack för ditt svar.

Vi hade ett litet familjemöte igår där vi följde upp ett kontrakt vi upprättade för en månad sedan. I kontrakten fokuserade vi på tre saker som vi alla var överens inte fungerade tillfredsställande: datorn, maten och läggningen. Vid utvärderingen kom vi fram till att datorn och maten hade blivit bättre, men läggningen fungerade inte. Vi vuxna påpekade också att vi upplevde det som jobbigt när barnen inte kommer när det t ex är dags att äta. För att komma åt det sistnämnda problemet har vi börjat att prova med att se till att vi får kontakt med barnen när vi säger till dem. Vi säger också att vi bara kommer att säga ifrån den här gången. Vi lämnar dem inte förrän vi fått en bekräftelse på att de har uppfattat det hela. Så här direkt fungerar det inte och man får stilla sig lite med att inte börja med att "tjata".

För att förbättra läggningsrutinerna införde vi äggaklockan (som vi även har till datorn sedan tidigare) samt att jag har gjort en rolig kom-ihåg-lapp för vad som ska göras. Detta anammades snabbt av 8-åringen, men 6-åringen är inte lika mycket på hugget just nu (har precis börjat i förskoleklass så det är mycket nytt att bearbeta). 6-åringen är i alla fall med på att hon ska följa konceptet, men har svårare att genomföra det. Tillhör väl åldern?!

[quote]För det första funderar jag på alla dessa stopp från lekplatsen. Vad ser barnen?[/quote]

Jag var inte riktigt tydlig när jag skrev om lekplatsen. Det jag menade i detta fallet var från platsen de lekt på i någons hem. Dvs när man ber barnen plocka undan och klä på sig ytterkläder för det är dags att åka hem. De kan börja att plocka undan, men under tiden de gör det hittar de dock nya saker att börja leka med och glömmer helt bort vad målet med undanplockningen var. Det upplever vi som frustrerande. Kom just på att ibland när vi säger att vi ska åka hem om en kvart brukar det gå bättre. Får nog införa det igen. Det är väl så att man får ge barnen lite fler förutsättningar att klara av saker och ting.

I övrigt håller jag helt med dig om att uppmärksamma barnens nyfikenhet.

Ha det gott.

[blomman]

Hej igen!

Först vill jag tipsa om vår 6-årstråd.
http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... sc&start=0
Kanske kan du hitta nåt till 6-åringen där. För precis som du skriver tar en 8-åring saker på ett helt annat sätt. De är stabila och lätta, medan 6-åringen har fullt upp med att vara i en utvecklingsfas som kan vara rätt jobbig för vissa barn.

Bra att ni har familjemöten och involverar barnen!
Jättebra med din reflektion om extra tid innan man ska gå hem. Det har jag också upplevt att de behöver.
De behöver ju också få lite tid att avsluta sina, för dem, viktiga projekt!

Med min 6-åring får man ibland verkligen se till att man har ögonkontakt innan man böjar prata. Dessutom gör sig korta, enkla meningar bättre än långa haranger. Jag kan se ibland på mina om jag babblar för mycket.

Glöm inte skrattet till godnattet! Jag glömde det en period, och då blev det plötsligt en massa "ska bara". Funderade på var problemet låg och kom fram till att jag glömt bort att få dem att skratta så de kiknar innan läggdags! Så gjorde jag det igen och då var alla problem ur världen!
Så enkelt var det! Skratt gör en lugn och avslappnad, precis vad man behöver innan man lägger sig. Dessutom tar det bort eventuella tjat och gnat-spänningar från dagen. Även på föräldrarna!

Kram Blomman