Ettåringar som slår?

[sprellelina]

Jag har en jättego liten kille på 16 månader som älskar att vara i centrum och gör verkligen allt för att vara det också. Han skrattar, dansar, gömmer sig, kramas och allt det där som man älskar men... så är han också så frestad till att slå till folk i ansiktet bara så där. Vi kan ligga och gosa och leka...pang. och efter kommer det riktiga asgarvet. Han tycker själv att han är jättehäftig som vågade göra det där. Nu vet jag inte riktigt hur vi ska agera när han gör så. Oftast säger jag bara lite småsträngt att det får man inte göra och sätter han ned på golvet. Han får givetvis komma upp igen med en gång men upprepas det sätter jag honom ned igen. Men nu är det inte längre bara mamma och pappa han slår. Storeror får genomgå till 1000 och även andra vuxna och barn.

Med största killen har vi aldrig behövt ta detta för han har aldrig slagits eller något sånt, men så har han ett hjärta av guld och är den mest sympatiska och empatiska människan jag känner till trots för "bara" 6 år.

Jag tycker det är jättesvårt det här, målet är ju givetvis att han inte ska fortsätta med dette. Om någon har ett superrecept på det här är jag jättetacksam:-)

[Ewa]

Ja, du är säkert på det klara med att han inte har någon som helst avsikt att göra illa. Han har bara kommit på ett nytt sätt att använda sina händer på. Och som med allting annat, så får man som förälder då lära honom VAD man använder händerna till - eftersom man GIVETVIS inte får slå/nypa/riva osv. "Man klappar fiiiiiint! Man slår inte, man klappar fiiiiiint! Så HÄR!" Ta lilla handen och klappa fint. "Just det, jättebra. SÅ gör man. Vad skönt du klappar!" 100 gånger minst, kan man behöva upprepa den här proceduren. Och så kan man gemensamt komma på allt annat bra man kan ha de där fina händerna till :-k. Klappa kindar, boxa på kuddar, tända, släcka lampor osv. Prata strängt har ingen som helst effekt - och är inte särskilt lyckosamt, eftersom han alls inte har för avsikt att göra illa. Läs gärna den klistrade Förtrotstråden - där han inte ALLS befinner sig ännu. Men där du kan få tips om hur ett annat förhållningssätt kan hjälpa!

Lycka till!

[annawahlgren]

Tack, Ewa

Välkommen är du, spellelina

Läs och lär av Ewa

Han tycker själv att han är jättehäftig som vågade göra det där. - - Med största killen har vi aldrig behövt ta detta för han har aldrig slagits eller något sånt, men så har han ett hjärta av guld

Två små dödssynder här, skulle jag säga

Jämförelsen med storebror, som har ett "hjärta av guld". Så vad har den lille Tumregeln är: Aldrig jämföra ett barn med ett annat, och inte heller med den underbara versionen av sig själv förra året =;

Din bedömning (för att inte säga ditt dömande): "Han tycker själv att han är jättehäftig som vågade göra det där." Vågade För att trotsa, utmana, ställa till elände Vad skulle han vinna på det, tror du Bedriva maktkamp I vems intresse då Tror du inte han vill ha en skön och trevlig samvaro, precis som du Nej, det tror du inte

Men det borde du göra. Och eftersträva.

Se lilla barnets beteende som frågor. ("Vad händer om man kastar smörgsen på golvet?") Det handlar om just beteende. Och små barn frågar i påståendets - i handlingens - form. Din uppgift är att sakligt och kärleksfullt tala om, dvs visa, vad som gäller. Koppla inte till personligheter och / eller storebror utan se sakligt på saken. "Oj då! Så HÄR gör man."

Och detta Oj då ska du rikta lika mycket till dig själv: du har missat vissa saker. Du har underlåtit att visa hur man gör, förebyggande. Och det är mänskligt, eftersom man verkligen inte kan förutse - eller förebygga - allt mellan himmel och jord och inte alltid ligga steget före, därför att man inte kan veta alltid vad som väntar. (Fast då kan man läsa in sig på Barnaboken )

Och i det läget ställer lilla barnet frågor, i handling. Tro mig, han tycker inte han är "jättehäftig" hit eller dit. Han bara undrar, och inte alls för att medvetet testa. Han bara gör saker som han plötsligt KAN göra, och är något av det inte socialt acceptabelt, är den din sak att visa honom vad som ÄR det.

Finns inga (eller bör inte finnas) känslor i det. "Bara" ren, enkel beteendefostran, ungefär som om du vore en guide åt folk på turistresa. Hur gör man? - "Oj då, så där gör man kanske inte, det är ingen bra idé. Så HÄR gör man "

Förstår du

[sprellelina]

Hej igen. Tack för svar:-) Nej, han har självklart ingen avsikt att skada och han är en jättemysig kille som älskar närhet, klappar, stryker och känner i ansiktet. Vi har en jättefin kontakt och allt annat fungerar super. Men jag känner mig ganska så säker på att han vet att detta är något vi ogillar, ett slags test???. Och inte på det sättet att "åh, jag har två händer, vad kan man göra med dom" men hellre ett test på om vi reagerar på samma sätt varje gång, eller gråter det barnet om jag gör detta, eller gråter inte. Får jag av detta andra barnet en smäll tillbaka?

Fy det lät kanske lite dumt det med storebror, det jag egentligen ville ha fram var att för OSS är detta nytt - VI, vet inte hur att tackla detta här eftersom storebror aldrig slagits.

Vi har många, många gånger bara fört handen in i en klappningrytme, utan resultat. Hela bebistiden, men det är först nu vi har börjat med detta att sätta honom ned, efter att han nu börjat skratta precis när han slår. Det är först nu det känns medvetet.

Men jag ska tänka på svaret här och ge det en ärlig chans, och jag hoppas det blir bättre:-)

[/LO]

Du har ju fått några jättebra svar, men jag fyller på lite...
Att han skrattar beror troligen på att han får en reaktion och det är kul. Det är inte för att han tycker att det är kul att slå - men det förstår du säkert, egentligen.

Jobba hårt med att försöka fånga hans hand innan han hinner slå. Pussa på händerna och se till att de klappar fint - handen om handen. Det är inte lätt att alltid hinna dit, men träna upp ögat när det är på gång. Var också gärna förberedd på att göra något annat sedan. Dvs. ha något i bakfickan som absolut behöver utföras, med hans hjälp såklart. Alltså direkt när han har klappat (med hjälp av dig) så säger du "Bra, kom nu gör vi...." vad det nu är.

/LO

[annawahlgren]

Då förstår jag bättre. Förlåt att jag tog i lite vääl och stavade din signatur fel också Skäms, jag

Hugg den lilla handen direkt - det hinner du. Håll kvar den och förmana inte utan säg bara "Oj då - man klappar, så här, å så skönt, tack tack." Släpp den och fråga: "KAN du klappa mamma / pappa / X?" Låt honom visa, själv. Njut och applådera i stor stil, med jubel.

Applåden är kolossalt välgörande - dessutom talar den till något mänskligt ursprungligt Det har i alla tider varit människans sätt att uttrycka uppskattning och det "vet" små barn. Applåden är ett budskap som överträffar alla ord i världen. Pröva ska du se. Intressant är det också, tycker jag, att "klappa händerna" är något av det första vi "lär" våra barn, eller uppmuntrar dem till.

Fortsätt sedan som om ingenting hänt, såvida det inte är ett barn i närheten som han använde som slagpåse nyss; då bör man underlätta livet genom att ta bort honom en smula från "frestelsen" till något annat trevligt. Ty om detta är ett upprepat beteende har det gått vanans troll i det och då måste man effektivt - snabbt och direkt efter klapp-demonstrationen - introducera andra sätt att (fortsätta) umgås (eller inte umgås). Oslagbart är att i det läget ta barnet i bruk med något nyttigt / nödvändigt, som absolut måste göras just nu.

Det är klart att han känner att ni "ogillar" detta, särskilt som ni visar det. Men det betyder inte att han begriper varför. Han har ett litet maktmedel i sin hand, bokstavligen - händerna är redskap, verktyg. Hade han lagt samma kraft i samma slag i ett "riktigt" sammanhang - något mysko sportgren t ex, där man ska slå med handen, det finns säkert - hade ni uppskattat och berömt och inte ogillat alls. Ju Så tro inte att det är ert ogillande han är ute efter. "Asgarvet" kommer av er reaktion, som han naturligtvis inte alls förstår hur han ska hantera. Ogillandet är ett avvisande och det kan han inte ta på allvar. Gjorde han det, skulle han i förlängningen faktiskt frukta för sitt liv - för det är ni som är hans överlevnadsgaranter; han är totalt beroende av er för att klara sig i den här världen, och om ni skulle överge honom skulle han inte ha en chans. Om det är varje liten människa instinktivt medveten från första stund efter födelsen.

Alltså skrattar han. Kan jämföras med en vuxens försök att släta över: "Äsch, jag bara skojade."

Så ogilla inte... Visa det inte Kör lite kognitiv beteendeterapi Alltså en liten kur för att bryta det här mönstret. Det betyder
inget prat om saken, bara detta "Oj då", som om det hänt en liten olyckshändelse,
direkt handling - hugga handen, hålla kvar och visa så fint, länge nog för att klappandet ska hinna landa i både handen och lilla skallen,
kanalisering, som Ewa skriver - dvs rätt sak att slå på - slå gärna själv, på väggen, på något där det hörs, kanske, eller något som "behöver" slås på - teater
applåder så fort han gör rätt: "Ja Ja Precis så gör man "

Efter avslutad "kur" kommer du att få se honom undervisa andra {|=

[annawahlgren]

Tack, LO Där möttes våra tankar på minuten

[Ingela]

Hej
Vi hade samma "problem" med våran lilla glada skit. Jag upplevde detta jättejobbigt också, dessutom har min 2,5 åring kommit in i ngn jobbig period. Ivilketfall så trodde jag att det skulle ta år och dar eftersom min lille slogs dagarna igenom. Men det händer fortfarande att han slåss men mkt mindre. Jag fick mig en uppläxning av en mamma när vi var på lekplatsen och min pojk slog till hennes lilla flicka. Vilket jag tog ner min pojk(de var uppe i ett litet hus) och väntade tills hon skulle ta ner sin flicka så han kunde klappa fint. Men innan jag ens han säga tog hon hans hand klappade fint och sa att man måste säga till på skarpen.. Jag blev så arg att jag blev tyst. Jättebra! här är jag ironisk.
Säga till på skarpen, jag vet från min stora pojk som också slogs en period att det bara trappades upp när vi sa till på skarpen han tyckte det var skitkul...
Ett litet inlägg bara

Lycka till