ja precis ms sophie.
Vi har levt på minsta möjliga fp och makens studiemedel under ett år. Och de senaste 4 åren har jag inte haft ngn inkomst utan, sjukpenning, fp, a-kassa, sjukpenning igen, fp. Och maken låg lön och nu senaste året studiemedel. Men det går om man bara prioriterar bort en massa onödiga saker. Vi har inte varit på semester på 4 år, bio var jag på senast för 2 år sedan, osv. Man klarar sig så bra ändå.
Enda lyxet vi har är bredband och bil. Sen har vi också försökt spara när det varit möjligt. Allt vi fått in som varit utöver, ex skatteåterbäring har gårr till barnen. Det kostar ju lite med bilstolar odyl för 3 st.
egentilgen ointressant hur vi gjort. Men vill bara belysa att det går om man vill.
Nu säljer vi bilen så det ska slippa kosta en massa. Köper oss en gammal volvo. Vi kommer inte kunna åka alla iden, men då har vi en liten pytteskrutt bil som inget kostar, så då får vi ta två bilar de få gånger man åker alla. Det blir ändå billigare.
Elise Claeson på Expressen Debatt i dag
-
Fjällfolket
-
kattklo
Och just det där citatet gör mig mörkrädd!
Kanske är det någonting jag inte förstått?
Jag går inte "ut" och "slåss" på männens villkor när jag jobbar, jag försöker finna min egen plattform och min egen plats i samhället.
Jag vill jobba ihop med mina barn, även utanför vår tvåa, jag vill inte "tillbaka till hemmet på barnens villkor" och bli helt beroende av en mans inkomst (som han då till råga på allt slåss ihop?!).
Kanske är det någonting jag inte förstått?
Jag går inte "ut" och "slåss" på männens villkor när jag jobbar, jag försöker finna min egen plattform och min egen plats i samhället.
Jag vill jobba ihop med mina barn, även utanför vår tvåa, jag vill inte "tillbaka till hemmet på barnens villkor" och bli helt beroende av en mans inkomst (som han då till råga på allt slåss ihop?!).
Jag (vi - min sambo 
å jag) tänker inte på vem som är var...
Han fobbar utanför hemmet, och får lön från ett företag - jag jobbar i hemmet, med och tillsammans med våra barn.
Pengarna han tjänar är till OSS, och eftersom man inte blir avlönad för att vara hemmaförälder, och han tjänar så pass bra, så ser vi det som att hans företag betalar bådas våra löner...
Så här väljer vi att göra under några år, och självklart hade HAN varit hemma och jag jobbat om det var jag som tjänade mest!
Vi bryr oss inte så mycket om varifrån pengarna kommer, vi har bara ett konto, vi betalar räkningar och det som blir över går till mat och kläder åt oss alla. Vår tanke är att vi är ett team, som jobbar för gemensam sak: familjen
Att jag skulle gå och tänka att jag måste jobba för att han eventuellt skulle hitta någon yngre och snyggare vore liksom fel anledning för mig att jobba
I så fall är risken lika stor att man blir avskedad från ett företag, och då står man också där utan lön...
Livet är alltför kort för att göra saker som man inte vill - och jag VILL INTE lämna bort mina barn när de är små, jag VILL vara hemma med dem! Den dagen kommer när jag vill jobba, när vi känner att det passar oss! Men VARFÖR kan inte vi, i vår familj, få avgöra vilken den dagen är?
å jag) tänker inte på vem som är var... Han fobbar utanför hemmet, och får lön från ett företag - jag jobbar i hemmet, med och tillsammans med våra barn.
Pengarna han tjänar är till OSS, och eftersom man inte blir avlönad för att vara hemmaförälder, och han tjänar så pass bra, så ser vi det som att hans företag betalar bådas våra löner...
Så här väljer vi att göra under några år, och självklart hade HAN varit hemma och jag jobbat om det var jag som tjänade mest!
Vi bryr oss inte så mycket om varifrån pengarna kommer, vi har bara ett konto, vi betalar räkningar och det som blir över går till mat och kläder åt oss alla. Vår tanke är att vi är ett team, som jobbar för gemensam sak: familjen
Att jag skulle gå och tänka att jag måste jobba för att han eventuellt skulle hitta någon yngre och snyggare vore liksom fel anledning för mig att jobba
I så fall är risken lika stor att man blir avskedad från ett företag, och då står man också där utan lön...Livet är alltför kort för att göra saker som man inte vill - och jag VILL INTE lämna bort mina barn när de är små, jag VILL vara hemma med dem! Den dagen kommer när jag vill jobba, när vi känner att det passar oss! Men VARFÖR kan inte vi, i vår familj, få avgöra vilken den dagen är?
6 barn (-9104, -9305, -9412, -0301, -0501, -0611 ) två barnbarn (-1309, -1505)
herregud - FYRA inlägg var lite å ta i kanske Håller med alla dina fyra inlägg. 
Kattklo.
Det jag pratar om är det klimat som råder. Alltså klimatet som föraktar att man är hemma med sina barn oavsett kön. Man hör ju hela tiden det pratas om att vi kvinnor ska ut. Vaddå ut, menar jag. Vi sitter väl inte fast. Men å andra sidan så har vi ju inte samma löner eller blir bemötta på samma sätt. Så för många kvinnor tror jag nog att det är att slåss. Har till och med fått höra på en anstalt jag jobbat på att jag inte skulle vara så mkt på avdelningen och vara med de intagna eftersom jag kunde bli kär. Tror inte de säger de samma till en man.
Jag ska börja jobba i höst. Och enda anledningen är för att vi ska ha råd att vara hemma. Låter ju lite tokigt. Men maken ska fortsätta plugga på distans ett halvår och jag ska dra in pengarna. Till våren då det är praktik som gäller i utbildningen kommer han att vara föräldraledig och jobba extra. Och allt för att vi ska kunna vara hemma längre. Och vem av oss det blir har ingen betydelse. Vi är båda föräldrar och har samma ansvar för att barnen och vi själva ska må bra.
Och en annan sak, inte tror jag att männen får frågor om eventuella graviditeter på sina anställningsintervjuer. Så visst får kvinnor slåss lite. Männen behöver ju aldrig känna oro i magen för att berätta för sin arbetsgivare att de är gravida. För oftast är ju männen hemma med barnen då de blivit lite äldre. Medan vi kvinnor är hemma i början. Och många av oss behöver ju även vara sjukskrivna under grav. och det är ju inte heller så kul.
Tycker inte att man ens ska få en sån fråga på en intrevju, men så ser det ut.
Kattklo, jag fattar nog inte dig nu?
Jag kan ju bara tala utifrån mig själv. men tror att jag på min dödsbädd är så mkt gladare och nöjdare över att vi var hemma med barnen än att jag var ute och jobbade, med tanke på hur få år det handlar om.
Kattklo.
Det jag pratar om är det klimat som råder. Alltså klimatet som föraktar att man är hemma med sina barn oavsett kön. Man hör ju hela tiden det pratas om att vi kvinnor ska ut. Vaddå ut, menar jag. Vi sitter väl inte fast. Men å andra sidan så har vi ju inte samma löner eller blir bemötta på samma sätt. Så för många kvinnor tror jag nog att det är att slåss. Har till och med fått höra på en anstalt jag jobbat på att jag inte skulle vara så mkt på avdelningen och vara med de intagna eftersom jag kunde bli kär. Tror inte de säger de samma till en man.
Jag ska börja jobba i höst. Och enda anledningen är för att vi ska ha råd att vara hemma. Låter ju lite tokigt. Men maken ska fortsätta plugga på distans ett halvår och jag ska dra in pengarna. Till våren då det är praktik som gäller i utbildningen kommer han att vara föräldraledig och jobba extra. Och allt för att vi ska kunna vara hemma längre. Och vem av oss det blir har ingen betydelse. Vi är båda föräldrar och har samma ansvar för att barnen och vi själva ska må bra.
Och en annan sak, inte tror jag att männen får frågor om eventuella graviditeter på sina anställningsintervjuer. Så visst får kvinnor slåss lite. Männen behöver ju aldrig känna oro i magen för att berätta för sin arbetsgivare att de är gravida. För oftast är ju männen hemma med barnen då de blivit lite äldre. Medan vi kvinnor är hemma i början. Och många av oss behöver ju även vara sjukskrivna under grav. och det är ju inte heller så kul.
Tycker inte att man ens ska få en sån fråga på en intrevju, men så ser det ut.
Kattklo, jag fattar nog inte dig nu?
För att du ska kunna jobba i hop med dina barn oavsett om det är du eller deras pappa behöver ju någon vara hemma. Vems villkor tycker du bör gälla om det inte är barnens behov vi ska se till? Barnens behov av en trygg bas, en förälder oavsett om det är mamma eller pappa, barnens behov av den lilla världen, barnens behov av tillhörighet, osv. Tycker du på fullaste allvar att detta inte ska styra. Varför är du annars hemma med dina barn? Och varför måste du bli beroende av din mans inkomst? Man kan väl dela på ansvaret. Så gör iallefall vi. Och det finns nog inte så många som klarar sig på bara en lön, så det är nog lite svårt att göra det. Men om jag eller min man tjänade så bra att vi klarade oss på en lön skulle det aldrig vara något snack om saken. För precis som Miar70 skriver så spelar det ingen roll vem som är hemma, huvudsaken någon tar hem pengarna och någon tar hand om barnen.Jag vill jobba ihop med mina barn, även utanför vår tvåa, jag vill inte "tillbaka till hemmet på barnens villkor" och bli helt beroende av en mans inkomst (som han då till råga på allt slåss ihop?!).
Jag kan ju bara tala utifrån mig själv. men tror att jag på min dödsbädd är så mkt gladare och nöjdare över att vi var hemma med barnen än att jag var ute och jobbade, med tanke på hur få år det handlar om.
Mamma Å, Pappa J Karl mars 2004- kurad 2004. Mina och Lisen födda juni 2006, standardmodellade.
-
kattklo
Jo! Det är barnens behov av den lilla världen som är allas vår ledstjärna, misstänker jag, när vi pusslar för att kunna vara med våra barn så länge som möjligt.
Men! Nu har jag kommit på under kvällen, vad det är som verkligen upprör i mig så fort hemmafrun och dagisdebatten kommer upp.
Och det är att det låter som att det finns en vacker idyllisk dåtid att återvända till, att barnens situation var SÅ mycket bättre före dagis och att kvinnors frigörelse bara inneburit olycka för alla.
Och det var det jag återigen fann i citatet "tillbaka till hemmen på barnens villkor".
För i min värld och min släkt och de förhållanden vi kommer ifrån hade många många tradgedier kunnat undvikas med lika löner, möjighet att ta arbete utanför hemmet, en acceptans av oäktenskapliga barn, ett erkännande av även fadern som vårdande och faktiskt, en existerande barnomsorg. För att ta några exempel.
Så jag kan inte klaga över min och vår familjs situation, sambeskattning eller ej, när jag vet hur det såg ut för bara 50 år sen för mina närmaste.
Men! Nu har jag kommit på under kvällen, vad det är som verkligen upprör i mig så fort hemmafrun och dagisdebatten kommer upp.
Och det är att det låter som att det finns en vacker idyllisk dåtid att återvända till, att barnens situation var SÅ mycket bättre före dagis och att kvinnors frigörelse bara inneburit olycka för alla.
Och det var det jag återigen fann i citatet "tillbaka till hemmen på barnens villkor".
För i min värld och min släkt och de förhållanden vi kommer ifrån hade många många tradgedier kunnat undvikas med lika löner, möjighet att ta arbete utanför hemmet, en acceptans av oäktenskapliga barn, ett erkännande av även fadern som vårdande och faktiskt, en existerande barnomsorg. För att ta några exempel.
Så jag kan inte klaga över min och vår familjs situation, sambeskattning eller ej, när jag vet hur det såg ut för bara 50 år sen för mina närmaste.
Jag känner inte alls igen mig i det många skriver, att man blir sedd som någon konstig prick pga man väljer att ha barnen hemma. Tvärtom så har jag inte mött någon som ansett det vara dåligt, utan de flesta säger istället (pappor också!) att det är bra att de får vara hemma ett tag till (som de uttrycker sig). Många väninnor har faktiskt löst det som jag och min sambo (vi har likartade yrken) och dels går ner i tid och dels jobbar omlott och det fungerar utmärkt. Hos de vänninor som valt en traditionell uppdelning så klagas det mer bla på att fadern inte tar del i barnens liv tillräckligt mycket, och det förstår jag, arbetar de hela dagarna och sedan ägnar sig åt fritidsintressen så lär de inte känna sina egna barn och det tycker jag är en tragedi.
Jag kan fortfarande inte förstå varför man hela tiden lägger föräldraransvaret på modern! Det är absurt, för man är ju som sagt två om att skaffa barn.
Jag har levt utomland och tycker man ska sluta romantisera om hemmfruarnas liv och att barnen alltid är så lyckliga och älsakde bara för att modern är hemma, det är helt fel!
Annars vore väl resten av världen ett enda sort paradis, men vuxna som sluppit dagis blir mördare och mullor de med, så det ligger nog mycket annat i varför folk utvecklas till det de är.
Dessutom upplevde jag något som verkligen påverkar kvinnor och barn negativt, att män hade den totala makten och kvinnorna levde i en underordnat ställning vilket ibland ledde till fruktansvärd frustation som gick ut över barnen. Kvinnor som inte kunde lämna sin makar trots att de misshandlade hela familjen då det inte ägde något och inte hade möjligheten att försörja sig.
Jag vill att man i debatten istället säger; föräldrar vakna upp, småbarnstiden är kort, njut, älska, var med era barn så mycket som möjligt, mamma OCH pappa.
Alla har inte sådan tur att vi kan försörja oss genom att jobba hemma osv, så ser verkligheten ut, med de flesta kan gå ner i tid, och gör båda föräldrarna det så kan småbarnsåren bli en ljuv tid för hela familjen.
Jag tycker inte heller att man ska skuldbelägga vuxna som säger att de behöver komma ut, för det kan man göra utan att barnen kommer i kläm, genom båda föräldrarnas samarbete och vilja att vara med de barn som de TILLSAMMANS satt till världen så fungerar det utmärkt!
Jag kan fortfarande inte förstå varför man hela tiden lägger föräldraransvaret på modern! Det är absurt, för man är ju som sagt två om att skaffa barn.
Jag har levt utomland och tycker man ska sluta romantisera om hemmfruarnas liv och att barnen alltid är så lyckliga och älsakde bara för att modern är hemma, det är helt fel!
Annars vore väl resten av världen ett enda sort paradis, men vuxna som sluppit dagis blir mördare och mullor de med, så det ligger nog mycket annat i varför folk utvecklas till det de är.
Dessutom upplevde jag något som verkligen påverkar kvinnor och barn negativt, att män hade den totala makten och kvinnorna levde i en underordnat ställning vilket ibland ledde till fruktansvärd frustation som gick ut över barnen. Kvinnor som inte kunde lämna sin makar trots att de misshandlade hela familjen då det inte ägde något och inte hade möjligheten att försörja sig.
Jag vill att man i debatten istället säger; föräldrar vakna upp, småbarnstiden är kort, njut, älska, var med era barn så mycket som möjligt, mamma OCH pappa.
Alla har inte sådan tur att vi kan försörja oss genom att jobba hemma osv, så ser verkligheten ut, med de flesta kan gå ner i tid, och gör båda föräldrarna det så kan småbarnsåren bli en ljuv tid för hela familjen.
Jag tycker inte heller att man ska skuldbelägga vuxna som säger att de behöver komma ut, för det kan man göra utan att barnen kommer i kläm, genom båda föräldrarnas samarbete och vilja att vara med de barn som de TILLSAMMANS satt till världen så fungerar det utmärkt!
mamma till två älskade busfrön och matte till världens bästa kompis!
Men jag fattar inte varför debatten måste handla egentligen om fenomenet hemmafru.
Många människor lever i ett sammanhang, ofta då i en familj. Ofta två vuxna och så nåt eller några skräp. Och en del är så tokiga att de skaffar sig hela 9 skräp nejdå, skämt å sida (puss Anna).
Om man nu lever i en familj och har ett eller flera barn. Man kanske har hus, nån hund, en katt kankse till och med, en gammal mormor man behöver sköta om, osv osv. Och allt detta måste ju någon ta hand om. Varför ska man då genast "skrika" hemmafru och fy det var så hemskt förr. Men vi lever ju NU. Varför har man familj och barn om man inte är tillsammans med familjen??? Vi har redan lämnat över ansvaret för våra äldre och våra barn till staten. Hunddagis finns det många i dag. Men jag fattar inte riktigt. Har vårt konsumerasamhälle gått så långt att vi skaffar oss en massa "saker" men kan inte själva ta hand om dem, istället lämnar vi det till någon annan som vi betalar.
Tänk om jag skulle ex. skaffa en barnflicka. Undrar hur folk skulle reagera. Jag menar, det är ju precis detsamma som dagis. Någon annan får betalt för att sköta om mitt barn. Tror någon skrev något om detta med barnflickor tidigare, elelr så minns jag fel.
Varför spendear man mer tid på sitt arbete och ser frågande ut när det kanske inte fungerar till 100% "hemma". Och följdfråga på det då, vad är egentligen hemma?
Och som sagt återigen, det handlar om rätt få år. Sen blir ju barnen mer och mer utåtriktade att de söker sig ut och vill inte alls vara hemma lika mkt.
Håller med er andra om att pussla i hop det, gå ner i tid och fixa och dona. Känslan jag får bara av folk runtikring mig som har barn på dagis och går ner i tid är att det blir väldigt stressigt. Jag vet ju inte, för dit har vi inte kommit ännu. Hur tycker ni andra, som går ner i tid och har barn på dagis?
Många människor lever i ett sammanhang, ofta då i en familj. Ofta två vuxna och så nåt eller några skräp. Och en del är så tokiga att de skaffar sig hela 9 skräp
nejdå, skämt å sida (puss Anna).Om man nu lever i en familj och har ett eller flera barn. Man kanske har hus, nån hund, en katt kankse till och med, en gammal mormor man behöver sköta om, osv osv. Och allt detta måste ju någon ta hand om. Varför ska man då genast "skrika" hemmafru och fy det var så hemskt förr. Men vi lever ju NU. Varför har man familj och barn om man inte är tillsammans med familjen??? Vi har redan lämnat över ansvaret för våra äldre och våra barn till staten. Hunddagis finns det många i dag. Men jag fattar inte riktigt. Har vårt konsumerasamhälle gått så långt att vi skaffar oss en massa "saker" men kan inte själva ta hand om dem, istället lämnar vi det till någon annan som vi betalar.
Tänk om jag skulle ex. skaffa en barnflicka. Undrar hur folk skulle reagera. Jag menar, det är ju precis detsamma som dagis. Någon annan får betalt för att sköta om mitt barn. Tror någon skrev något om detta med barnflickor tidigare, elelr så minns jag fel.
Varför spendear man mer tid på sitt arbete och ser frågande ut när det kanske inte fungerar till 100% "hemma". Och följdfråga på det då, vad är egentligen hemma?
Och som sagt återigen, det handlar om rätt få år. Sen blir ju barnen mer och mer utåtriktade att de söker sig ut och vill inte alls vara hemma lika mkt.
Håller med er andra om att pussla i hop det, gå ner i tid och fixa och dona. Känslan jag får bara av folk runtikring mig som har barn på dagis och går ner i tid är att det blir väldigt stressigt. Jag vet ju inte, för dit har vi inte kommit ännu. Hur tycker ni andra, som går ner i tid och har barn på dagis?
Mamma Å, Pappa J Karl mars 2004- kurad 2004. Mina och Lisen födda juni 2006, standardmodellade.
Oj, vad mycket intressant ni skriver! Jag hoppas hinna läsa ikapp ordentligt men eftersom jag just nu är familjeförsörjare på heltid och pappan hemma så har jag lite ont om tid och ork för annat än lillle J och jobb...
Vill i alla fall säga i all hast att det JAG gillar så skarpt i citatet "istället för att proagera för att vi kvinnor ska ut och slåss på männens villkor så ska väl de tillbaka till hemmet på barnens villkor" är just det som bland annat lillys skrivit mycket om - att det flyttar fokus från enbart kvinnorna och deras handlingar och ansvar till att även omfatta männen (för det är väl männen som är "de" som ska hem på barnens villkor?!). Om fler män är hemma mer (och då menar jag INTE att ALLA måste välja så eller att man ska lagstifta om 50/50!) så kommer det påverka arbetslivet till att bli mer barnvänligt också (som flera andra varit inne på). Alltså mindre av "männens villkor": sena möten, negativ attityd till pappaledighet, fördel mannen vid anställningsintervjun för han kommer nog inte vabba, osv.
Tillbaka till jobbet...
så har jag lite ont om tid och ork för annat än lillle J och jobb...Vill i alla fall säga i all hast att det JAG gillar så skarpt i citatet "istället för att proagera för att vi kvinnor ska ut och slåss på männens villkor så ska väl de tillbaka till hemmet på barnens villkor" är just det som bland annat lillys skrivit mycket om - att det flyttar fokus från enbart kvinnorna och deras handlingar och ansvar till att även omfatta männen (för det är väl männen som är "de" som ska hem på barnens villkor?!). Om fler män är hemma mer (och då menar jag INTE att ALLA måste välja så eller att man ska lagstifta om 50/50!) så kommer det påverka arbetslivet till att bli mer barnvänligt också (som flera andra varit inne på). Alltså mindre av "männens villkor": sena möten, negativ attityd till pappaledighet, fördel mannen vid anställningsintervjun för han kommer nog inte vabba, osv.
Tillbaka till jobbet...
Mamma till lille J född sep -06 och lilla T född jan -10
-
kattklo
Fast jag vidhåller också att man måste anpassa till den tid man lever i. Alltså fenomenet hemmafru/man
måste ju funka i praktiken. Då- kunde man leva på en lön, och då var det kvinnan som var hemma och blev beroende av mannen. Idag - kan båda vara hemma, ingen behöver bli beroende av den andra. Tyvärr så klarar sig familjer sällan på en lön.Strävar inte efter de förhållande som kunde existera förr. Däremot strävar jag efter att familjen höjs till skyarna. Det finns ju inget viktigare.
Men, det jag motsätter mig mot, är att idag är det något fult att vara hemmafru. Om man nu ska kalla det så. Idag är man bakåtsträvare bara för att man vill vara hemma. Man måste ju kunna vara hemma med sina barn utan att det ska förknippas med dåliga tider förr. Förstår inte varför det måste kopplas samman. Män är ju generellt mer engagerade i sina barn idag mot förr också.
Mamma Å, Pappa J Karl mars 2004- kurad 2004. Mina och Lisen födda juni 2006, standardmodellade.
Det är just det jag vill få bort, att hela debatten handlar om att kvinnan och bara kvinnan ska sluta arbeta och vara hemma med barnen för då händer (el kan hända) flera saker; fadern lär inte känna sina barn och förstår inte vilket arbete det ligger bakom att ta hand om de små (uppfostran, sköta hem och laga bra mat,gå ut med hunden,mata katten osv) vilket i förlägningen innebär att kvinnan aldrig får någon egen tid då hon automatiskt fortsätter att sköta allt även när mannen är hemma, att kvinnan får mycket svårt att bryta upp från ett dåligt förhållande då hon inte kan försörja sig själv vilket kan påverka barnen väldigt mycket oss (misshandel osv)
Det är en sida av debatten den andra håller jag med om att man kan fråga sig varför vissa (män som kvinnor) skaffar barn när ingen vill vara hemma med dem...men jag tycker mig se och har sett under flera år att en ändring i attityden, att man (man som kvinna igen) vill vara hemma mer med de barn man valt att sätta till världen.
Sen vill jag poängtera att allt inte är svart eller vitt. Jag känner till kvinnliga släktingar som levt som hemmafruar (femtiotalet) som varit så frustrerade att de mest bara skrikit och gapat åt sina barn, där de nu vuxna barnen sagt att det blev mycket bättre sedan mammorna börjat jobba! Mammorna har blivit gladare och haft mer lust att göra det som en förälder ska göra.
Så jag tror inte man kan tro att det finns en sanning. Det enda som vi verkligen kan säga är sant är att ettåringar inte bör lämnas bort på dagis, dock tror jag faktiskt att störra barn, kanske tvååringar kan lämnas bort några dagar i veckan om det är fråga om några timmar åt gången. Det idealsika är naturligtvis att små barn få vara hemma (undantag gäller alkoliserade/psykiskt sjuka föräldrar då kanske det är bättre med dagis) och ha tillgång till båda sina föräldrar så mycket som möjligt.
Men att tro att det var underbart "förr" då kvinnan var i beroendeställning till sina män det tror jag är en slags rosenskimrande dröm som aldrig existerat.
Och det är bara att titta på våra medsystrar i världen. Det är inte en trevlig situation många kvinnor är i. Underordnade männen.
Ett jämlikt land stärker också barnens rätt! Jag har bla levt i ett land där så gott som alla kvinnor är hemmafruar och där de slutade attarbeta när de fick sitt första barn. Prata med dessa kvinnor om vad de tycker. Hur förnedrande det är att få ett nej av maken när de vill köpa något! Hur förnerdande det är att inte få vara med att bestämma om de egna barnens framtid då det är mannen som tex betalar skolgång eller väljer att inte göra det för sina döttrar.
Vi bör alla värna om kvinnans ställning i detta land, om demokratin,yttrandefriheten och jämlikheten för det är ingen självklarhet för miljoner kvinnor världen över, som tvingas till äktenskap mot sin vilja, som tvingas att stanna i äktenskap mot sin vilja, som inte har makten att forma sina liv som de önskar, speciellt alla små flickor i tredje världen som papporna (och för den delen mammorna) inte tycker är världa att betala skolgång till för att de ska ju ändå bara bli hemmafruar.
Det är en sida av debatten den andra håller jag med om att man kan fråga sig varför vissa (män som kvinnor) skaffar barn när ingen vill vara hemma med dem...men jag tycker mig se och har sett under flera år att en ändring i attityden, att man (man som kvinna igen) vill vara hemma mer med de barn man valt att sätta till världen.
Sen vill jag poängtera att allt inte är svart eller vitt. Jag känner till kvinnliga släktingar som levt som hemmafruar (femtiotalet) som varit så frustrerade att de mest bara skrikit och gapat åt sina barn, där de nu vuxna barnen sagt att det blev mycket bättre sedan mammorna börjat jobba! Mammorna har blivit gladare och haft mer lust att göra det som en förälder ska göra.
Så jag tror inte man kan tro att det finns en sanning. Det enda som vi verkligen kan säga är sant är att ettåringar inte bör lämnas bort på dagis, dock tror jag faktiskt att störra barn, kanske tvååringar kan lämnas bort några dagar i veckan om det är fråga om några timmar åt gången. Det idealsika är naturligtvis att små barn få vara hemma (undantag gäller alkoliserade/psykiskt sjuka föräldrar då kanske det är bättre med dagis) och ha tillgång till båda sina föräldrar så mycket som möjligt.
Men att tro att det var underbart "förr" då kvinnan var i beroendeställning till sina män det tror jag är en slags rosenskimrande dröm som aldrig existerat.
Och det är bara att titta på våra medsystrar i världen. Det är inte en trevlig situation många kvinnor är i. Underordnade männen.
Ett jämlikt land stärker också barnens rätt! Jag har bla levt i ett land där så gott som alla kvinnor är hemmafruar och där de slutade attarbeta när de fick sitt första barn. Prata med dessa kvinnor om vad de tycker. Hur förnedrande det är att få ett nej av maken när de vill köpa något! Hur förnerdande det är att inte få vara med att bestämma om de egna barnens framtid då det är mannen som tex betalar skolgång eller väljer att inte göra det för sina döttrar.
Vi bör alla värna om kvinnans ställning i detta land, om demokratin,yttrandefriheten och jämlikheten för det är ingen självklarhet för miljoner kvinnor världen över, som tvingas till äktenskap mot sin vilja, som tvingas att stanna i äktenskap mot sin vilja, som inte har makten att forma sina liv som de önskar, speciellt alla små flickor i tredje världen som papporna (och för den delen mammorna) inte tycker är världa att betala skolgång till för att de ska ju ändå bara bli hemmafruar.
mamma till två älskade busfrön och matte till världens bästa kompis!
Wow, vad många kloka tankar och åsikter som kommit fram! Särskilt imponerad är jag av dig, lillys, håller helhjärtat med dig i allt du skriver! 
Jag vill poängtera att jag inte heller menar att man måste dela exakt 50/50 eller att man ska lagstadga om det, individuella lösningar behövs! Men jag önskar verkligen att fler kunde eftersträva att dela någorlunda lika, och att samhället också kunde uppmuntra till detta. Jag är fullkomligt övertygad om att samhället då skulle bli "mjukare" och barnvänligare, samt att både kvinnor och män skulle vinna på detta. Båda parter "kommer ut" i arbetslivet och båda parter får förmånen att vara hemma med barnen.
Jag vill poängtera att jag inte heller menar att man måste dela exakt 50/50 eller att man ska lagstadga om det, individuella lösningar behövs! Men jag önskar verkligen att fler kunde eftersträva att dela någorlunda lika, och att samhället också kunde uppmuntra till detta. Jag är fullkomligt övertygad om att samhället då skulle bli "mjukare" och barnvänligare, samt att både kvinnor och män skulle vinna på detta. Båda parter "kommer ut" i arbetslivet och båda parter får förmånen att vara hemma med barnen. Lycklig mamma till tvillingar födda i april -06
[quote="miar70"]Jag (vi - min sambo å jag) tänker inte på vem som är var...
Han fobbar utanför hemmet, och får lön från ett företag - jag jobbar i hemmet, med och tillsammans med våra barn.
Pengarna han tjänar är till OSS, och eftersom man inte blir avlönad för att vara hemmaförälder, och han tjänar så pass bra, så ser vi det som att hans företag betalar bådas våra löner...
Så här väljer vi att göra under några år, och självklart hade HAN varit hemma och jag jobbat om det var jag som tjänade mest!
Livet är alltför kort för att göra saker som man inte vill - och jag VILL INTE lämna bort mina barn när de är små, jag VILL vara hemma med dem!
Precis som ni har det,så har vi oxå och tänker exakt likadant.Skulle jag få välja helt skulle jag vara hemma långt upp i skolåldern.Jag älskar verkligen mitt "jobb" med att just nu vara "hemmafru"
Kram ulrika
å jag) tänker inte på vem som är var... Han fobbar utanför hemmet, och får lön från ett företag - jag jobbar i hemmet, med och tillsammans med våra barn.
Pengarna han tjänar är till OSS, och eftersom man inte blir avlönad för att vara hemmaförälder, och han tjänar så pass bra, så ser vi det som att hans företag betalar bådas våra löner...
Så här väljer vi att göra under några år, och självklart hade HAN varit hemma och jag jobbat om det var jag som tjänade mest!
Livet är alltför kort för att göra saker som man inte vill - och jag VILL INTE lämna bort mina barn när de är små, jag VILL vara hemma med dem!
Precis som ni har det,så har vi oxå och tänker exakt likadant.Skulle jag få välja helt skulle jag vara hemma långt upp i skolåldern.Jag älskar verkligen mitt "jobb" med att just nu vara "hemmafru"
Kram ulrika
mamma till goaste killen Jacob 17/3-02 och till goaste tjejen Liw 1/1-07
och till goaste tjejen Liw 1/1-07