Elise Claeson på Expressen Debatt i dag

[annawahlgren]

Den före detta fackliga jämställdhetsexperten Elise Claeson välkomnar Ulrica Messing i hemmafruarnas skara. Kanske kan hon berätta om hur viktigt det är att ta hand om sina barn när de är små, särskilt när de är stressade av en skilsmässa, skriver hon.

"Jag vill ta ansvar för min nya familj, sa Ulrica Messing (s) som förklaring till varför hon slutar i riksdagen. Det fick Sverige att höja på ögonbrynen i går. En s-pamp och ett partiledarämne flyttar ihop med en miljardär och blir hemmafru. Wow.

Tänk att bara kunna säga upp sig så där, utan att ha ett annat jobb, och få all tid i världen för sina barn? Eller starta ett företag? Och veta att familjen kan leva väl på en inkomst ett bra tag. Vilken småbarnsmamma skulle inte vilja göra det?

Men det kan bara ett litet fåtal göra i Sverige. Det har Ulrica och hennes partikamrater sett till.

Världens högsta särbeskattning har gjort det nästan omöjligt att leva på en lön för vanliga familjer. I Sverige får vi inte göra skatteavdrag för att vi försörjer barn. Decennier av feministisk propaganda har lärt svenska mammor att aldrig prioritera hem och barn före jobbet. Då går det illa. Kvinnofällan slår igen kring oss och vi riskerar låg pension och ett öde värre än döden – ett ojämställt liv. Därför jobbar nästan alla småbarnsmammor, lämnar ettåringar på dagis, betalar alltför mycket skatt och biter ihop. De lever det jämställda liv som Ulrica och hennes kompi(s)ar har valt åt dem.

Ta ansvar för sin familj är det många som skulle vilja i Sverige, men den friheten har egentligen bara rika i Sverige. Då kan du verkligen välja vilket liv du vill leva. Du kan stanna hemma med barnen så länge du vill, utan att snegla på hur länge föräldraförsäkringen räcker. Anställa barnflicka och städhjälp om du vill jobba eller bara komma hemifrån.

Den friheten fick jag prova när jag följde med min man till USA. Jag blev hemmafru eftersom jag inte fick jobba. Men det märktes knappt i vår familjeekonomi eftersom barnfamiljer inte beskattas lika hårt som i Sverige.

Jag upptäckte att vanliga familjer kunde välja. Inte bara rika kunde leva på en lön. Många kvinnor sa upp sig när de fick barn och blev hemmafruar på obestämd tid. De ville ta ansvar för sina barn, de opt-out-ade, precis som Ulrica. De var heller inte oroliga för sin framtid. Tryggheten fanns hos människor i deras närhet, inte hos försäkringskassan. De litade på sina familjer. Precis som Ulrica litar på sin miljardär.

När vi kom hem från USA sade jag upp mig från mitt trygga, hyggligt betalda jobb som facklig jämställdhetsexpert. Precis som före detta fackpampen Ulrica ville jag ta ansvar för min familj och göra annat. Jag blev hemmafru – i 10 år. Jag kunde göra så eftersom vi hade tjänat så bra med pengar i USA att vi hade en rejäl sparad slant. Vi var inte miljardärer men vi hade den frihet som Ulrica nu har med sin Torsten.

Både Ulrica och jag kunde visa fingret åt den heliga svenska jämställdheten. Vi litade mer på våra män än på försäkringskasse-Sverige. Vilken känsla. Jag förstår hur det kändes i går vid presskonferensen, Ulrica. Jag kände likadant när jag sade upp mig. Free at last!

Men jag brände inte alla skepp. Min man betalade en journalistutbildning åt mig och på den vägen är det. I höstas debuterade jag som författare. Boken handlade om mitt liv som hemmafru…

Ulrica bränner heller inte alla skepp. Hon ska behålla det centrala maktuppdraget i partistyrelsen.

Det inger hopp. Kanske kan hon ta med sig sina nya erfarenheter in maktens allra heligaste rum – socialdemokraternas verkställande utskott – varifrån svenska kvinnors liv har styrts de senaste 70 åren. Kanske kan hon berätta om hur viktigt det är att ta hand om sina barn när de är små, särskilt när de är stressade av en skilsmässa. Barnen är barn så försvinnande kort tid och det är i barndomen vi formas som människor och samhällsmedborgare – inte nödvändigtvis på dagis och fritids. Kanske kan hon berätta om hur viktigt det är för kvinnor att vara mammor. Hur vi blir starkare och modigare av mammaskapet.

Kanske, kanske blir det sossarna som tar första steget mot en familjepolitik som erkänner familjen som ett skattesubjekt och låter oss göra rejäla avdrag för att vi försörjer och tar ansvar för våra barn. Precis som Ulrica och Torsten vill göra."

ELISE CLAESON
Elise Claeson är författare och fri skribent.

Expressen debatt 25 augusti 2007

[miar70]

WOW, vad BRA!!!
Härlig läsning

[lillys]

Jag tackar istället Gud att jag lever i ett jämställt land! Hade jag tex bott i Afrika hade jag varit tvungen pga ekonomi att stanna hos en man som inte hyser den minsta respekt för mig (eller för barnen då han inte respekterar modern)..

Hur hade mitt liv blivit? Jag hade varit tvungen att leva i ett förhållande väl medveten att min man ständigt är otrogen. Eller att min man tar sig flera hustrur. Han som förlustar sig med både en och flera samtidigt, och detta öppet framför hans vänner.

Men som tur är så lever jag i ett land där kvinnan har lika stor rätt och möjlighet till egen försörjning och detta är A och O, när det gäller den personliga friheten.

Jag skulle ha varit tvungen som många medsystrar i världen att tiga och acceptera denna arrogans och förminskande av mig som person-då jag skulle ha varit beroende av hans lön för att överleva.

Vad finns charmen eller glädjen att leva så?

Jag ska nu KÖPA mig en bostad och jag känner mig stolt, fri och vuxen. Jag lämnar nu en man som varit otrogen från första dagen (antagligen!) och flyttar till ett EGET hem där jag inte längre behöver förnedras.

Jag väljer själv mitt liv och detta är få kvinnor förunnat i denna hårda värld.

Ulrica M har massor av pengar-det har inte jag. Hon kan när hon önskar utan tanke på ekonomi lämna sin make om han tex blir våldsam eller otrogen, trots att hon inte har ett jobb. Det skulle inte jag kunnat göra utan mitt arbete.

Jag är naturligtvis sorgsen för barnens skull och jag har tom tänkt tanken att stanna i denna förnedran i några år för att få vara med mina barn hela tiden-men jag klarar det inte. Min roll som mor påverkas av att ständigt vara lessen och ständigt vara på min vakt.

Dessutom riskerar mina barn att tro att det är SÅ man ska behandla kvinnor och det vill jag inte riskera.

Jag är innerligt tacksam att jag har en fast lön som skänker mig min frihet. Friheten att lämna en skitstövel som älskar (med) alla utan en tanke på modern till sina barn.

Om några veckor eller månader så lämnar jag detta hem som inte längre är ett hem utan ett kaotiskt tillhåll där bråk och intolerans färgar vardagen.

Han, fadern till mina barn, kan då förlusta sig till han spyr, men då har jag inte längre något med det att göra, utan kan njuta (ÄNTLIGEN!) av mina barn, som lidigt nog av hans arrogans.

Jag gör tummen upp åt detta jämlika samhälle!!! Barnen kommer alltid i kläm där mannen har total makt, det ska man minnas. Här har vi (kvinnor)iallafall en möjlighet

[miar70]

Självklart ska man kunna välja - men det är det man inte "får"göra idag utan att bli betraktad som bakåtsträvare... och bidragstagare (fast man faktiskt inte får ett enda bidrag alls för att vara hemma).

Ingen människa ska vara tvungen att stanna i ett förhållande av ekonomiska skäl, jag är så glad för din skull lillys att du kunnat bryta dig loss och jag förstår att du är stolt över vad du åstadkommit

Men jag tycker faktiskt att valfriheten - jämlikheten? - bara gäller dem som väljer att arbeta utanför hemmet! Vi som väljer bort flera yrkesverksamma år, till förmån för barnen, står helt utanför
Det kallar inte jag jämlikhet eller valfrihet, DET kallar jag kvinnofälla!
Jag vill själv bestämma vem som ska ta hand om mina barn när de är små, och jag KAN det, men det är inte lätt!
Många kan inte, fast de vill...

/Mia

[lillys]

Det sista blev fel. Blev en upprepning av mitt första inlägg (radera ngn?).

Jag reagerar starkt när en kvinna säger "jag blev hemmafru för att jag fick inte jobba" ....fick inte? För vem?

Jag säger det, inte ens min sambo skulle våga säga att jag inte "får" göra något, då skulle jag bli rasande!

Jag är en vuxen, myndig person, och ingen, varken min man eller Kungen själv, har rätt att säga till mig vad jag får eller inte får göra!

Jag vill aldrig och kommer aldrig att acceptera att vara beroende av en man eller en annan människa. Lita på sina män?

Hur många kan lite på sina män? Tills den dag de hittar någon yngre/snyggare/roligare?

Vi vet ju att rika män oftast byter ut sina fruar när de blivit lite äldre, de mindre rika gör det också om de har möjlighet.

Och varför lägga hela föräldraransvaret på modern? "Kvinnor tvingas lämna sina ettåringar på dagis"...men VAR är männen, tvingas inte de också att lämna sina små på dagis?

Har vi verkligen inte kommit längre än att man fortfarande lägger föräldraransvaret på EN förälder.

INGEN ettåring ska tvingas på dagis om föräldrarna SAMMARBETAR:

Det är väl för sjutton det som det handlar om när man är ett par, ett jämlikt, sammarbete. Tom jag och min otrogne man har klarat av att lägga upp det så att båda jobbar och att det alltid finns någon hemma för barnen.

Min sambo har alltid tyckt att det är hans ansvar lika mycket och jag har alltid förväntat mig det. För vi var två om våra barn. Och då ska banne mig också två ta hand om barnen och dra in pengar.Varför nöja sig med mindre av våra män?

[J och Å]

Men, nu hänger jag inte med. Det handlar väl egentligen inte om VEM som är hemma. Problemet i dagens välfärdssverige är ju att INGEN kan vara hemma, eftersom systemet är som det är.

Man beskostar dagis till ettåringar -- då kan man väl lika gärna ge pengarna till FAMILJEN, oavsett hur den familjen ser ut. Istället håller dagens småbarnsfamiljen på att stressa i hjäl sig. Eftersom båda måste jobba! Man har tagit på sig ett ansvar när man valt att sätta ett barn till världen. Då ska man banne mig ta hand om det barnet också. Och inte motivera sina val med att "längtar tillbaka till jobbet, vill träffa andra vuxna, min karriär är så viktig, jag kan inte vara ledig längre pga......"

Rätten till jobb, javisst, självklart. Men herregud, rätten till sina barn???? är inte det viktigare. Varför ska detta vara beroende av att båda stressar iväg till jobbet, barnet stressas iväg till dagis. Undrar om barnet längtar hem, well, ingen bryr sig. För om de brydde sig skulle vårdnadsbidraget tillfalla alla och det skulle inte bara sjukligt välavlönade med fina avtal och pensioner som kan vara hemma, eller anställa barnflickor. Hm, undrar vem som bekostar de avtalen och pensionerna. Undrar var våra skattepengar går. Med tanke på hur det ser ut runt om i landet. Skolorna går på knäna, sjukvården är på sina ställen ett hån, man får åka lååångt för att föda barn, man ska vara j-ligt glad om man får träffa samma läkare två ggr, om det ens finns någon läkare.

Tycker man får höra i de flesta sammanhang, att allt styrs av pengar. Ja, och så är det. Men varför ska inte vi få styra själva över våra? Har en 3½ åring som inte gått en dag på dagis, öppna förskolan finns inte, och gympan han går på är ideell. Då undrar jag. Var finns alla pengar som funnits "avsatta" för honom i 2½ år? Var tar pengarna vägen. Jämföra den peng som kostar en dagisplats och den peng som förslagits till vårdnadsbidraget? ngn som vet Här får vi inget såklart, de är röda i denna kommun. Och dagis kan vi inte välja, man får det som tilldelas en, endast kommunala dagis finns, allt annat ges det avslag till och vi får inte ha dagmammor. Wow vilket valfrihet och vilken jämställdhet ](*,) Antar att det inte ser lika ut överallt i sverige. Konstigt konstigt, jag menar med tanke på detta snack om jämställdhet. Då ska det väl ändå se lika ut. Varför ska mammor och pappor i ex. stockholm ha en valfrihet och inte vi här på landsbygden? Det är ju inte direkt jämställt. Och varför varför ska det alltid vara barnen som är de som drar det kortaste strået.

Varför är det fel enligt Sverige att vara hemma med sina barn. Eftersom de har upprättat institutioner för barn och strypt fp, och satt en lag på att man får bara vara hemma lagligt i 18 månader.

Varför är det fel att man som mamma och pappa själv vill ta hand om sina barn.

Jag läser detta med beroendet av mannen som ironi, har jag totalt missuppfattat eller? Jag menar, ironin är ju att nu går en av de politiker som jobbat fram det system vi har idag och blir hemmafru. Enlig hennes politiska syn är ju detta en kvinnofälla och så vidare. Men hon har möjligheten pga av ekonomiska fördelaktigheter. Vilket vi andra vanligt dödliga svensson inte har. Var i detta ligger logiken.

[J och Å]

ps, att Elise inte fick jobba beror nog på att hon inte hade ngt green card och inget annat.

[annawahlgren]

BRA RUTET =D> =D> =D>

[Solglimt]

Jag håller med Lillys. Jag är helt klart för jämställdhet, men INTE en jämställdhet som går ut över barnen! Jag tycker inte heller om dagens samhälle där allt går ut på att producera och konsumera och lämna barnen på dagis så fort det är möjligt! Jag tycker mamman och pappan helt enkelt ska dela mer, dela både på jobb och på hemmaliv. Om en kvinna förlitar sig helt på en man vad gäller inkomst, hur mycket frihet har hon då att bryta upp om förhållandet spårar ur och blir dåligt? Och omvänt, hur kan en man förlita sig helt på kvinnan vad det gäller barnafostran, vill inte han också vara med och påverka barnen och deras uppväxt? I många länder är trottoarer inte tillräckligt breda för en barnvagn, och lekplatser är det mycket ont om. Att miljön är såpass barnvänlig som den är i Sverige är till stor del resultatet av att MÄN är förhållandevis mycket hemma med barn ( jämfört med andra länder ) och därför ser mer till barns behov vid stadsplanering, samt att KVINNOR har förhållandevis stort inflytande i samhället, och för in barnperspektivet i detta. Om alla kvinnor var hemma och alla män var på jobbet skulle det inte vara lika lätt att se och förstå varandras världar, eller att vara med och påverka.

[kokos]

Egentligen är det ju inte så svårt att förstå VARFÖR båda föräldrarna ska jobba. Annars blir det ju inga skattepengar till att betala de där dagisplatserna. Så drevet handlar nog inte om vad vi kostar i bidrag eller vad man nu tror att det är - utan om det vi INTE bidrar med till samhället.

[J och Å]

Vore kanon om man kunde dela. Men istället är ingen hemma.

Kvinnorna gick ut i arbetslivet under kriget och efter för då behövdes våran arbetskraft.

Och sen kom den andra vågen av "frigörelse". Bara ordet tycker jag smakar illa i munnen. Vaddå, ska vi frigöra oss från våra barn. Helt sjukt tycker jag.

Istället för att proagera för att vi kvinnor ska ut och slåss på männens villkor så ska väl de tillbaka till hemmet på barnens villkor.

Kvinnorna skulle ha möjligheten att jobba precis som männen, kanon. Men det man tappade där var barnen. Om nu kvinnorna skulle ut fort som attan i arbetslivet. Varför var det inte lika viktigt att poängtera att mannen skulle ta hand om barnen och hemmet. Det glömdes bort och istället skulle nu båda jobba, och staten skulle ta hand om barnen. Och hur bra funkar det?

Och framförallt så måste vi ju faktiskt komma i håg att detta handlar om några få år. Det handlar ju inte om att för all framtid vara hemma.

Kan tycka att det är fullkomligt pisstråkigt att sköta om hemmet, men hallå, vilket i-lands problem. Jag är ju tacksam för att jag kan och att min man är precis lika delaktig som jag och det viktigaste av allt så mår barnen bra av att kunna ha ett hem, en stadig bas.

solglimt skrev:

Om alla kvinnor var hemma och alla män var på jobbet skulle det inte vara lika lätt att se och förstå varandras världar, eller att vara med och påverka.

kan hålla med dig till viss del. Men som sagt det handlar om så få år och nån gång är väl männen hemma , inte jobbar de 7 dagar i veckan. Men det absolut optimala är väl att båda är hemma, alltså delar upp det. Men nu lever vi ju inte i den utopin vi önsar, och jag tänker då inte sitta och vänta på att saker händer och sätta barnen på dagis bara föra tt jag inte ska vara hemma pga att det är ngn fälla eller dyl. Ja är nöjd så länge ngn är hemma.

Och i ex. USA som tas upp som ex. där är det inte fult att vara hemma och ta hand om barnen, eller i andra länder heller för den delen.

solglimt, nu var ju inte detta riktat mot dig, du fattar va? svårt att få till det där med att citera, men var sätter man punkt

[Solglimt]

J och Å, jag håller med dig till fullo i nästan allt vad du skriver! Men jag är trött på att det i debatten nästan alltid lyfts fram enbart pest eller kolera, dvs a) Ett samhälle där kvinnor blir beroende av män eller b) Ett samhälle där där alla vuxna jobbar heltid och barnen tas omhand av staten Varför kan man inte tänka sig ett tredje alternativ? Varför kan man inte börja kräva av MÄN att de tar sitt ansvar gällande barnen? ( Och nej, jag menar inte att kvinnor och män ska skifta roller om nu någon får för sig det. ) Egentligen önskar jag att de vattentäta skott som finns mellan våra världar försvinner, att arbetet - och leken - kommer närmare både barn och vuxna och gamlingar och...Det är svårt att förändra ett samhälle men jag vet att det går.

[J och Å]

Yes.

Det jag blir så upprörd över är att det hela tiden är den manliga världen, normen osv osv vi ska eftersträva.

Varför inte jobba på att både man och kvinna ska kunna sköta hemmet och barnen. Varför ska normen vara att båda ska jobba och ingen tar hand om barnet, utan det gör staten.

Och hela tiden så blir ju slutresultatet att det kvinnan gör och det kvinnor är bra på det nervärderas

dvs, att ha förmågan att vårda och ta hand om andra, det är faktiskt något kvinnor är bra på. Säger inget om att män inte också är bra på det. Utan säger att många kvinnor är bra på detta. Varför ska det vara något fult. Det är mest kvinnor inom vården, och det kan ju inte bara bero på att det bara är kvinnor som på ngt sätt blir hänvisade dit. Det måste ju även vara så att det faller dem i smaken. Skillnaden i dag och förr är väl att vi kvinnor har möjlighet att söka oss till andra områden, förr var vi nog hänvisade dit.

Det jag försöker säga är just att nu ska allt vara jämlikt, kanonbra. Men hela tiden på bekostnad av oss själva. Alltså våra förmågor och kunskaper lyfts inte. Varför pratar man inte om allt bra som kvinnor gör, varför lyfter man inte det. Och det handlar inte bara om att vårda. Vi kan så mkt mer. Men istället ska vi efterlikna männen. En kvinna som kan vara chef på samm villkor som en man, det är likamed bra. Men om hon är chef som en kvinna, ja då är det inte lika positivt.

Det måste vara så mkt bättre att ta upp det positiva. Och försöka få med killarna i detta. Prata om hur underbart det är att se sina barn växa och upptäcka, att få vara del av detta. Alltså, få männen att se det attraktivt. Idag är det ju tvärtom. Hur ska vi kunna göra det attraktivt för männen då samhället samtidigt säger att barnen ska tas om hand av staten. Det signalerar ju att, att vara hemma med sina barn är inget man ska sträva efter. Om istället man lyfte allt positivt, och verkligen tryckte på vad männen missar. Så kanske de skulle bli mer intresserade. Och så ska ju självklart kvinnor ha samm lön som männen. Å andra sidan är det ju så knäppt att många kvinnor jobbar med människovårdande arbeten, vård, skola, barnomsorg osv osv. Och ett sånt jobb är lite svårare att värdera, än ex hur många bilar man tillverkar. Hoppas ni fattar mitt resonemang. Blir säkert lite rörigt.

Och även så signalerar man ju att föräldrar inte klarar att ta hand om sina barn själva. Om inte kvinnor klarar det, hur ska då män tro att de klarar det. Alltså, ge barnen tillbaka till föräldrarna, uppmuntra dem och ge dem möjligheten att ta hand m sina barn. Män och kvinnor. Man är två om att sätta barn till världen, då borde det väl ändå vara två som sköter om dem. Och sen tycker jag det är rätt ointressant om man inte delar 50-50. Vad gör det om mamma är hemma mer, eller pappa. Någon måste ju ta hem pengar. Spelar det någon roll. Det viktiga är ju att båda är delaktiga. Viktigt är ju iallefall att männen också har en möjlighet att vara hemma. Och med positiv förstärkning kommer man långt. Och vaddå, man kan ju ställa lite krav också. Jag menar, förhoppningsvis diskuterar man väl innan man skaffar barn hur man ska lösa det rent praktiskt. Det tar ju iallefall 9 mån, oavsett det är planerat eller inte. Och då borde man väl hinna växla ett ord om hur man ska göra.

Hur svamligt blev det nu då. Ja ja, nånn kanske fattar mitt resonemang.

[Åse]

J och Å skrev:

Istället för att proagera för att vi kvinnor ska ut och slåss på männens villkor så ska väl de tillbaka till hemmet på barnens villkor.

Amen sister!

[ms Sophie]

Alltså, ge barnen tillbaka till föräldrarna, uppmuntra dem och ge dem möjligheten att ta hand m sina barn. Män och kvinnor. Man är två om att sätta barn till världen, då borde det väl ändå vara två som sköter om dem. Och sen tycker jag det är rätt ointressant om man inte delar 50-50. Vad gör det om mamma är hemma mer, eller pappa. Någon måste ju ta hem pengar. Spelar det någon roll. Det viktiga är ju att båda är delaktiga. Viktigt är ju iallefall att männen också har en möjlighet att vara hemma. Och med positiv förstärkning kommer man långt. Och vaddå, man kan ju ställa lite krav också. Jag menar, förhoppningsvis diskuterar man väl innan man skaffar barn hur man ska lösa det rent praktiskt. Det tar ju iallefall 9 mån, oavsett det är planerat eller inte. Och då borde man väl hinna växla ett ord om hur man ska göra.

Skulle kunna citera allt du skrivit för allt var bra och intressant
Men fokuserar på detta och kan inte annat än hålla med till fullo.
Vad spelar det för roll vem som är hemma bara någon är hemma?!
Det jag reagerar på är omgivningens inställning till att dagis är ett måste för att man ska få "bra" barn, och jag reagerar på att pappan inte kan (vill?) vara hemma.
Angående dagis så har vi fått diverse olika kommentarer om att dottern varit hemma över två år. När hon var 1 år och slog andra barn fick vi höra att hon slogs mycket "och hon har inte ens börjat på dagis"
Vid två får vi höra när dottern drar andra barn i håret att det är bra om hon får börja på dagis och få lära sig hur man beter sig (underförstått att det är ju "synd" att hon fått vara hemma själv med pappa och att vi inte "fostrat" henne ). Så på dagis lär man sig slåss men man fostras också?! Eller?!
Denna sociala stimulans som det pratas om förstår jag mig inte på. Har någon överhuvudtaget iakttagit ett barn under tre år?

Och som du skriver J och Å så har man ju 9 månader på sig att planera!
har en kollega som berättat att när hon blev gravid så räknade de ut vad föräldrapenningen skulle bli och sedan la de undan de pengar av lönen som var "utöver" föräldrapenningsumman för att ha en buffert när barnet kom och för att redan vara anpassade för en lägre inkomst.
Det är så kort tid barnen är små och det går, om man vill, att leva på små inkomster under en period. Vi har själva konstaterat att vi skulle kunnat snåla in mycket mer än vi gjort under tiden vi varit hemma och då har vi levt på mindre än 1.5 inkomst mot vanliga 2.
Allt handlar om vilja och prioritering.